Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brahehälla - Flickan och dufvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man vet ej mycket om lifvet på Brahehälla. Endast
tillfälligt kan det hafva varit bebodt, och ingen
mera känd tilldragelse har dermed sammanhang. Annat
är förhållandet med säteriet Näs, på hvars egor
slottet uppfördes. Såsom de allra flesta herrgårdar
har Näs vandrat ur den ena slägtens hand i den
andras, och derigenom har det äfven - i synnerhet
från storhetstiden - vid sig fäst minnen, hvilkas
återupplifvande kunde vara af stort intresse.
Endast en tilldragelse der torde det tillåtas
oss att här berätta - om ett bröllop, som på sin
tid väckte mycken uppmärksamhet och till och med
poetiskt besjöngs. I medlet af 1600-talet, innan
Per Brahe d. y. blef egare till Näs, tillhörde
det en herre med namnet Eric Geet, gift med Märta
Bock. År 1659 blef Geets dotter Maria gift med en
Mats Ulf. Bröllopet stod på Näs och har blifvit
bekant genom den omständigheten, att de flesta
gästerna, om ej allihop, hade djurnamn. Marskalken
hette Axel Räf, brudens morbror Bengt Bock, gift med
Anna Uggla. För öfrigt voro närvarande: Bengt Bagge,
landshöfding i Jönköping, Måns Drake, Torkel Gris och
Jonas Orre. Fröken Märta Uggla var brudtärna. Yigseln
förrättades af Björn Germundsson, pastor i Adelöf,
förridare var Broms Gyllenmärs och spelmannen hette
Jöns Svala.
Det märkligaste nyo, minnet vid Näs är, att
denna egendom en längre tid egdes och beboddes
af den om vårt landtbruks och dess binäringars
tidsensliga utveckling ’så högt förtjente Johan
Theophilus Nathhorst, sedermera under en följd
af år sekreterare i landtbruksakademien. Vid Näs
utförde han en mängd experimenter, dyra kanske för
honom sjelf, men lärorika för andra och nyttiga
för landets modernäring, och derifrån utgingo råd
och upplysningar, hvilka ej litet bidragit till den
utveckling, vårt jordbruk vunnit.
Vi nämde att trakten kring Brahehälla är en
del af Holaveden, den forna stora skogen, som
utgjorde en förmur för Östergötland mot den
söder ifrån kommande fienden. Många sägner från
fejdetiden lefva ännu i bygden, sägner om blodiga
dåd och manliga bedrifter. Historien har ock tecknat
åtskilligt derom på sina blad. Så berättar Tegel från
striderna mellan Carl VIII Knutsson och Christian
I i Danmark, att danskarne 1452 blefvo slagna på
Holaveden. Erik Niepert, lagman öfver Östergötland,
och linköpingsbiskopen Nikolaus III mötte här med sina
liftrupper och en skara bönder, äfven smålänningar,
dem danskarne drifvit framför sig, konung Christian,
hvilken, sedan han genom härjningar och brand i
Vestergötland sökt utkräfva blodshämd mot Carl
Knutsson för dennes grymma framfart i Skåne kort
förut, nu ämnade ett lika öde åt Östergötland. Han
blef likväl å Holaveden så fullständigt slagen,
att han med spillrorna af sin här flydde hufvudstupa
tillbaka till Danmark. Såsom bevis på denna strids
bitterhet anföres, att man påträffade ända till
sex pilar i dödade stridsmäns kroppar. Linköpings
biskopskrönika säger om denna strid:
"De danske voro glade,
Som kunde koinma hem:
Borta blefvo fyra af hvarje fem.
Af danskarne på Holaved
Många föllo döda ned;
Slut på den trätan vann
Den svenska pålyxan."
Tyskarne, som voro med danskarne i afsigt att göra god
marknad, blefvo ock illa lurade och försäkrade på sitt
brutna tungomål: »In Sweden kome vy ninmier meer!»
Jemväl under Erik XIV:s krig mot danskarne begagnade
sig den förre af Holaveden med fördel, i det han genom
förhuggningar lät stänga återvägen för danskarne,
hvilkas anförare, Rantzow, till följd deraf, enligt
uppgift, måste tillgripa den förtviflade utvägen att
marschera öfver sjön Sömmen, nyss tillfrusen, der han
genom isens bristande förlorade åtskillig materiel.
Af den stora Holaveden finnes nu ej mycket
qvar. Yxan och plogen ha der banat väg för odlingen,
som så styckat den gamla historiskt märkvärdiga
vildmarken, att endast strödda delar, i egenskap
af häradsallmänningar, af den återstå. Der landets
fiender ej kunde komma fram för träd, snår och moras,
der ha landets söner byggt sina trefna hem och i
flera mansåldrar från bördiga fält hemtat sin utkomst.
Det är en gammal historia. Men när helst vi så
blicka tillbaka i tiden och väga hvad som var förr
och hvad som nu är, och när vi så bedöma de krafter,
som framkallat ändringen, framkallat hvad som för oss
är hvardagssaker, men hvarom 1600-talets mäktigaste
herrar ej ens drömde, och när vi värdera det arbete,
hvars frukter vi njuta, kunna vi då undgå att erfara,
med tacksamhet för det arf vi mottagit, ett lifligt
behof af att ytterligare förkofra detta arf, att
ytterligare trycka odlingens insegel på det kära land,
som blifvit vårt, ett insegel, som må röjas icke
blott i urtappade sjöar, uppröjda moras och vidgade
åkerfält, icke blott i nybrutna vägar för det timliga
förvärfvet, utan dess mer i sinnets renhet, i upplyst
vilja, i ädel håg och i sedlig styrka! Sådan är ju i
grunden odlingens natur och gång och i sådan riktning
inskärpas jemväl dess förnämsta lärdomar. Derpå hvilar
ock ytterst den menskliga storheten. Uranienborgs,
Visings-borgs och Brahehällas stolta slott, en gång
i tiden så lysande i en mäktig slägts ego, ligga
nu i grus, såsom om de aldrig höjt sina tinnar mot
himmelen, såsom om aldrig i deras glänsande gemak
mensklig fåfänga framkallat drömmar om allt annat än
fängelse. Men det sade, som der utsåddes, de andliga
frön, som der under storhetstiden nedlades till skörd,
till lycka och välsignelse för kommande slägten, derpå
har ej tiden verkat förstörande, utan stärkande och
uppfriskande, och derigenom har Brahenamnet blifvit
stort, och derigenom skall dess minne ock tacksamt
bevaras, så länge de vana öar, vid hvilka det namnets
storhet närmast är fästadt, bära en blomma och så
länge deras stränder kyssas af sorlande böljor.
Anderson-Edenberg.
Flickan och dufvan.
Barn och djur - en outtömlig källa af ämnen och
väckelser för den bildande konsten, ett thema, som
tusen- och hundratusenfaldt varieras, och en tjusande
bild visar oss den düsseldorfske målaren Ingenmey i den
täcka tafla, af hvilken å föregående sida återgifves en kopia,
- den unga flickan, som med omedvetet koketteri låter sin tama
dufva plocka ärter ur hennes mun. Hvilken behaglig naivitet
ligger det ej i barnets åtbörd, så fjerran från qvinlig
sentimentalitet som från krass, torr realism! Bilden påminner
ovilkorligt om den vackra sagan om Askungen, som af sina båda
stygga systrar inspärrades och måste rensa ärter, då hennes
dufvor kommo henne till hjelp; öfver den unga flickans skick
och väsende ligger denna fläkt af behag och den glans af skönhet,
hvarmed sagan utrustar den misshandlade Askungen - detta
återsken af hjertats enfald och renhet, af ett mildt, försonligt
sinne, af detta dufvolika saktmod, hvarom skriften talar.
Konstnären tyckes ha haft för afsigt att i den behagliga gruppen
för åskådarens öga framställa både symbolen och väsendet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
