Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Venngarn. Herm. H-g. - En historisk gåta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
341
regeringsår beboddes Venngarn af riddaren Knut Uddsson
af Vinstorpa-slägten och öfvergick från honom till
en annan tysk Lydike von Bergen, gift med Karin
Ingemarsdotter Vase.
Vid samma tid - d. v. s. mot slutet af konung Eriks
regering - egdes Salsta i Upland af lagmannen Bengt
Jönsson Oxenstjerna, som efter ett flerårigt lyckligt
äktenskap med Kristina Vase nyss blifvit enkling. -
Kort derefter förlorade Lydike von Bergens dotter
Märta sin man riddaren och riksrådet Bo Mklisson Natt
och Dag. Så fort sorgtiden var till ända, anmälde
sig Bengt Jönsson såsom friare till den unga enkan
och bröllopet firades på Venngarn med all den tidens
pomp och ståt den 17 Juni-1437. - Bland sex stjufbarn,
som vid bröllopstillfället omgåfvo den unga modren,
var det i synnerhet ett, den äldsta sonen, som ådrog
sig allas uppmärksamhet. Han var en smärt tjugoårig
yngling, hvars bleka, skarpa anletsdrag vittnade om
en oböjlig själ och ett stolt lidelsefullt sinne. -
Oaktadt sin ungdom bar han redan den mörka allvarsamma
drägt, som äfven den tiden utmärkte en kyrkans
tjenare. Ynglingen var den sedan så namnkunnige Jöns
Bengtsson, som icke fullt elfva år derefter satt på
Upsala erkebiskopsstol, och efter ytterligare några
år hade förjagat sin konung och kallade sig "Sveriges
förste och riksföreståndare».
Vid Lydike von Bergens död tillföll godset en hans
slägting, d. v. höfvidsmannen på Stockholms slott herr
Eskil Isaksson Baner, som var morfader åt Christina
Gyllenstierna och mormors far till konung Gustaf
den förste. Vid ett arfsbyte under förra hälften af
1500-talet skiftades godset mellan sistnämda höga
fränder, men kom strax derpå helt och hållet i konung
Gustafs hand. Af konung Erik den fjortonde, som ärfde
Venngarn efter sin fader, skänktes det till svågern
hertig Magnus af Sachsen-Lauenburg, hvilkens son,
hertig Gustaf, tillbyggde en del af slottet. Sedermera
genom arf tillhörigt konung Gustaf den andre Adolf,
förläntes det till grefve Frans Berent von Thurn för
hans ådagalagda mannamod och skicklighet under kriget
i Preussen, och såldes af dennes son grefve Henrik
von Thurn till rikskansleren grefve Magnus Gabriel
De la Gardie, 1653.
Under denne slösande och prakt-älskande magnats tid
hade utan fråga Venngarn sina mest lysande dagar.
Mannen med jernmasken.
Slottet fullbordades och iordningställdes, trädgårdar
och parker ordnades samt försågos med planteringar,
»vattensprång», dammar och »vägar». De höga gemaken
glänste af »konterfejer och skillerier», flere, såsom
det uppgifves, af Ehrenstrahls mästarhand. Bland
sådana, som öfverlefvat en senare tids förstöring,
är en serie af åtta taflor, hvilka pryda en af
slottets salar och framställer den mytiska Disas
lefnadshän-delser. Trogen sin kärlek till lä_rdom
och konst samlade De la Gardie på Venngarn, liksom på
sina öfriga slott, ett ansenligt bibliotek, i hvilket
man såg den tidens dyrbaraste vetenskapliga arbeten,
och vid hvilket en P. Lagerlöf, L.
Nornnan, A. Stobeus m. fl. utmärkte män tid efter
annan tjenstgjorde såsom bibliotekarier.
Men det glänsande lif, som fördes på Venngarn, blef af
kort varaktighet. Reduktionen och stora kommissionen
började sina arbeten, och De la Gardie blef ett af
de första och förnämsta föremålen för räfsten, Hans
friherrskap Ekholmen var det första som reduktionen
angrep och sedermera fortgingo indrag-ningarne år
efter år, så länge någonting fanns att taga. När
allt var förloradt dels genom reduktionens anspråk
och dels genom enskilda fordringsegares kraf,
inlöste konung Carl den elfte Venngarn och gaf
det till lifstids besittning åt sin faster, De la
Gardies gemål, furstinnan Maria Eufrosyna. - Här
tillbragte den förut så mäktige rikskansleren sina
sista dagar i en ställning som gränsade till armod,
och afled förkrossad och öfvergifven af verlden den
26 April 1686. - Knappt hade hans stoft kallnat,
förrän fordringsegare af alla slag störtade sig
öfver dödsboet och reduktionen kom med ytterligare
anspråk. Efter sin vana gjorde konungen processen kort
och förklarade att kronan skulle hafva företrädet. Han
tog också allt hvad som fanns. De la Gardies dyrbara
boksamling skänktes till.Upsala högskola och Venngarn
upplåts till boställe åt landshöfdingen i Upsala.
Den förste, som fick njuta frukten af De la Gardies
anläggningar och förbättringar, var kungagunstlingen
Jakob Gyllenborg, som 1689 utnämdes till landshöfding
för Upsala län och erhöll Venngarn på ett slags
perpetuelt arrende. Från den stunden blef stället för
långliga tider ett skaldehem, d. v. s. en tillfällig
vistelseort för flere af Sveriges skalder. Sjelf hade
Gyllenborg i yngre år hemburit sånggudinnorna sin
hyllning, och hans tvenne söner, landshöfdingen
Olof och kanslipresidenten Carl Gyllenborg,
följde fadrens exempel och voro för sin tid ifriga
vit-terhetsidkare. Upptagne af statsvärf, torde de
blott sällan haft tillfälle att besöka Venngarn,
men sågos der likväl emellanåt, liksom deras brorson
skalden Gustaf Fredrik Gyllenborg och dennes systerson
skalden Johan Gabriel Oxenstierna, hvilken sistnämde
besjungit stället i sitt poem Disa.
Under innevarande århundrade har Venngarn innehafts
af slägten Ihre, hvars äldste nu lefvande medlem,
excellensen friherre A. E. Ihre, lemnade arrendet
af kungsgården 1869. Det intryck, man erfar vid ett
besök på Venngarn, är att man befinner sig inför ett
af dessa på historiska och aristokratiska anor rika
herresäten, hvilka i viss mening öfverlefvat sig
sjelfva, och som synas behöfva en ny »stormaktstid»
för att åter blifva hvad de varit. Det stora
stenhuset med sina flyglar, trädgårdens gamla
lindalléer, gräsplanerna med sina trädgrupper, den
vidsträckta trädgården, allt vittnar om en smak,
som visserligen i mycket icke öfverensstämmer
med våra begrepp om det sköna, men som onekligen
är storartad och förträffligt harmonierar med
de minnen, hvilka äro fastade vid detta ställe.
TT TT
HLerin. Jrl–g.
En
.lockan tre på eftermiddagen den 18 September 1698
. ankom till Bastiljen den nyutnämde guvernören
för statsfängelset, monsieur Saint-Mars, från sin
dittills-varande "vistelseort Sainte Marguerite; ur
bärstolen steg jemte honom en fånge, hvars ansigte
doldes af en svart sammets-
mask. Under hela den långa resan hade Saint-Mars
varit dennes oskiljaktige och vaksamme fångvaktare,
en tjenst, hvari han pligtskyldigt biträdts af
några beväpnade män till häst. I Plateau, en egendom
mellan Joigny och Villeneuve-le-Roi, som tillhörde
Saint-Mars, hade denne stannat öfver en dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
