- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 14, årgång 1875 /
347

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anekdotvurmarne. Berättelse af Jo. Jo. (Forts. och slut fr. föreg. häfte, sid. 317.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

847

Polle Hakonsson kom af sig som latinare och uppstämde
en sådan fanfar af sina bästa skrattdrillar, att
de öfriga gö-karne ovilkorligen instämde, utan att
veta anledningen till »födelsedagsgökens» hejdlösa
munterhet.

12. man, faller som frå/ii skya-rna*

Regnet flöt i strömmar eller stod som spön i
backen, såsom det heter. Åskan hade aflägsnat sig,
och dunderguden morrade endast i fjerran, likt en
ilsken bandhund, som ond-göres öfver någonting bortom
hans synhåll, men som icke vill besvära sig med ett
ordentligt skällande.

Gökarne hade ordnat sig på bästa sätt inne i den
förfallna brunnssalongen, men icke aktat för rof att
nedbryta en mellanvägg, för att af den förskaffa sig
ett improviseradt bord och ett par säten, hvilande
på matkorgarna som underlag.

Man upphängde de kulörta lyktorna i det stora skumma
rummet, och inom kort var festligheten i full gång.

Uppskofvet med sexan och ansträngningen att anordna
festen inomhus hade ökat aptiten och sporrat alla
till stegrad munterhet. Musikanterna blåste lifvande
dansmusik, till hvilken gökarnes ideliga »kukuande»
medan de tryckte hvarandra lät som ett egendomligt
ackompanjemang. Med ett ord, glädjen stod högt i tak
och man hade alldeles förgätit sitt missöde.

Dagens hjelte, Polle Hakonsson hade blifvit så
öfvermodig af sina föregående framgångar som
anekdotberättare, att han vågade sig in på idel
nya historier.

Men ödet vakar med mörka blickar öfver de
öfvennodiga. Tullförvaltaren började bli sig
lik och trasslade in sig gång på gång. Det var nu
borgmästarens tur att triumfera. Han gjorde det också
utan försköning.

Det högtidliga ögonblicket var slutligen inne, då
man skulle föreslå skålen för dagens hjelte, och
Mamertus Fyrsten hade redan börjat de förberedande
snytningarna och hostnin-garna. Man såg på det
fladdrande muskelspelet kring hans vanligen så
tunna och hopknipta läppar, att han var laddad med
både rosor och törnen i det stundande festtalet,
ty borgmästarens naturliga benägenhet för satir
förnekade sig aldrig.

Polle Hakonsson slog under tiden med högra handen
under vigtig min champagne i den märkvärdiga
portativa bålen, som nu för första gången skulle
afprofvas och sedan invigas i gökarnes lag, medan
han med den venstra undersökte bålens yttersidor,
för att bedöma tätheten.

»Hmc rolur et securitas!» utropade Polle, som gerna
briljerade med latinska glosor, för att imponera på
icke-lati-narne bland sina dryckesbröder.

»Håna, låt gå! Nu sätta vi oss, go7 vänner och
hedersgökar! Glasen äro fyllda och borgmästaren
öfverfull af vältalighet. Kom inte fram med några
speord, Mamertus, då får du sju för tu, ty i
dag är jag mera än vanligt din tuktomästare och
öfverman. Tja! tja! Det får du verkligen ursäkta
mig. Talaren stående, åhörarne må sitta, ty att
talet blir lika långt som lysande, det veta vi på
förhand. Tag fast tjufven på ljuset derborta, bror
Wassbuk! Vi ska vara rädda om elden, fastän vi gästa
ett gammalt ruckel.»

Borgmästaren skrufvade på sin halsduksknut, bärkläde
och började:

»Ärade medlemmar af vårt lilla men utmärkta
göksamfund! Välvilliga och välljudande sommarens
budbärare! Ädla och aktningsvärda gökar!»

»Kratsch! Britsch! Kras! Bom!» lät det plötsligen
ofvanom sällskapets hufvuden.

Allmän och oerhörd bestörtning!

Brädstumpar, grus, kalk och mossa förmörkade
luften. Klirrande af sönderslagna buteljer, krasande
af krossade tallrikar. En brädlapp flög rakt ned
i bålen, bräckte dess ena sida och stänkte dess
purpurvågor likt en kaskad kring allas bleknande
anleten.

»Askan har slagit ned!» pustade borgmästaren och
sjönk ned i en stor korg med supé-qvarlefvor och
med halfdiskadt porslin. Ett moln af dam höll på att
släcka ljusen.

»Yttersta domen!» suckade gubben Wassbuk. Många gökar
tycktes tänka lika med honom.

Kapten Sabelstjerna var den förste som visade mod
och sinnesnärvaro.

»Här bo, anfäkta och regera mej, tjufvar och skälmar
på vinden! Hvem är det som drifver nojs med oss
deruppe?» röt inartissonen och snurrade sina
mustascher som om han spunnit på en slända.

»Tusen sinom tusen! Hin fördubble mina inkomster!»

"Hvita ben, hvita ben

Vid ljus och lampors &keu!"

Kaptenen sjöng sitt citat ur Bellman under det han
med en läckermuus förtjusta min kysste på fingret åt
den sällsamma syn han skådade.

Allas blickar följde sångarens fingervisning mot
taket.

Ja, sällsam var synen i sanning!

Aldrig har en bildhuggare, vare sig i forntiden
eller nutiden, format ett skönare qvinnoben än det,
som nu nästan ända upp till knävecket presenterade
sig för de förvånade och förtjusta gökarne. En liten
blankläderssko omslöt den sylfidiska foten och en
bländande hvit strumpa omfamnade det fina smalbenet
och den klassiskt rundade vaden.

Likt en ljuskrona midt i taket hängde den hänförande
detaljen af någon behagens dotter, som med sin öfriga
personlighet inkognito dvaldes i de högre regionerna.

Gökarne sutto stumma af häpnad.

Men under deras korta dödstystnad hörde man
derupp-ifrån ett sakta qvidande.

»Hjelp, hjelp! För tusan!» ropade den ridderlige
Sabelstjerna; »det der är inga tjufvar och
skälmar! Ett sådant der ben tillhör någon prinsessa,
som velat lyssna på oss deruppe på vinden.»

»Kratsch, ratsch, bom!» svarade det från »prinsessans»
regioner.

Ånyo en explosion af grus, mossa och förruttnade
brädstumpar. Kaptenens mörka lockar blefvo alldeles
inpudrade, hans mustascher mottogo ett helt lager
af »torra varor», af någonting obestämbart och
obehagligt, som kom honom att spotta, fnysa och nysa
af hjertans grund.

»Hennes höghet är onådig deruppe, kan jag märka»,
puttrade martissonen.

Men då göksamfundet efter den’ förnyade förskräckelsen
för andra gången blickade upp mot det förtrollade
taket, sågo de ett mansben på ungefär en alns afstånd
från det vackra fruntimmersbenet, men som - i olikhet
mot det senare - gjorde energiska försök, åtföljda
af redbara svenska svordomar, för att komma ur sitt
obeqväma läge.

Också detta ben var särdeles välskapadt, ehuru af
väl starka atletiska former. Underkläderna hade
blifvit uppkaf-lade till knäet, och så som benet
nu uppenbarade sig vette den eleganta skosulans tå
tydligen mot den lilla fruntimmersfoten.

Man började ana sammanhanget och gissa sig till,
att en räddare plötsligen infunnit sig för att få
prinsessan ur den obehagliga klämman, men att också
för honom hade takets svaga is brustit, hvarigenom
han tvingades att dela den huldas missöde.

Med glaskuporna, afsedda som skydd mot gökkullens
fläktar, påskrufvade på ljusstakarna, marscherade de
djerfvaste af gökarne, och bland dem tullförvaltaren
och borgmästaren, uppför den bräckliga trappan, som
från brunnssalongens ena ända bakom en afstängning
ledde upp till vinden.

»Våren rädda om elden, go’ vänner!» varnade å tj ens
tens vägnar Mamertus Fyrsten, högligen nyfiken, men
utan ringaste aning om beskaffenheten af den scen,
han gick att åskåda.

»En och en i trappan!» pustade pappa Polie. »Pröfva
bräderna, innan I trampen på dem, go’ vänner och
gökar!»

»Ingen fara, jag går i téten!» stoltserade
Sabelstjerna.

41*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:30:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1875/0351.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free