Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anekdotvurmarne. Berättelse af Jo. Jo. (Forts. och slut fr. föreg. häfte, sid. 317.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350
»Lugna dig, Kajsa! Potentia kommer snart hem igen.»
»Dum vore hon då, när hon har så roligt hos slägten
i Stockholm. Här hemma bjuds hon bara på bannor, för
att hon följer Guds bud i sitt hjerta. Inte rådde
jag för min kärlek till min styrman, och inte ska
sjelfva bleka döden få mig te glömma honom.»
Borgmästaren hade icke ringaste håg att afhandla
kärlekens långa kapitel med gamla Kajsa, ty han kände
hennes ungdomshistoria från perm till perm. Han gick
i stället upp pä gök-klubben.
Dock, förgäfves kom han fram med anekdoter ur en
gammal »Kladderadatsch», som han uppletat på någon
bokauktion. Edvin Hakonsson, nu återställd från sin
benåkomma, satt ju bakom gubben Polle och sufflerade
i smyg sina anmärkningar. Mamertus fick plikta med
flera toddyar åt dem, som tack vare »skandalritarens»
hemliga hviskningar, kände till den »utslitna»
anekdoten, såsom den af alla titulerades.
Deremot triumferade den »saftrolige» Polle på
ett alldeles oförklarligt sätt med briljanta
tjärnfärska historietter, dem han kunde utantill
fullkomligt. Ingen anade hvad faderskärleken kan vara
i stånd till för uppoffringar.
Borgmästaren, som förlorat alla skrattarnes sympatier
och som aldrig fick tillfälle att komma fram med
sin »torrolighet», började vantrifvas också bland
gökarne. Men hvar skulle han då känna någon trefnad?
Kom han till sin slägting, gumman Elisabeth Funke,
så var hon lika slipad diplomat som gamla Kajsa. Hon
framhöll alltid frågan om sitt nya ändrade testamente,
och beskärmade sig med väl spelad ödmjukhet öfver
qvinnokönets okunnighet i lagfrågor.
»Tet du, kära Mamertus!» -slutade den listiga damen,
- »oberoende af vår lilla schism, då du ville göra
hemgång hos mig i sällskap med det der eländet,
adjunkten Gypén - som i parentes sagdt nu som bäst
håller på att loda efter ankargrund hos rike garfvar
Erlandssons rödhåriga Lena, - oberoende af denna
schism, känner jag samvetskval öfver mitt testamente
till din flicka. Du vet att hon ännu och tills
vidare är min universalarf vinge; men, Herre Gud,
du sjelf är tät, Mamertus, och hvad skall flickan
med så mycket pengar, ogift som hon säkert blir i
all sin dar, när hon inte får sin hjertevän? Nej,
jag har med allvar tänkt på de fattiga, och hvad
Edvin beträffar, är han en ung man, som sjelf kan
skapa sin framtid, om också inte tullförvaltaren
skulle vara så rik som det glunkas om. Således,
käre Mamertus, borde jag kanske lägga grunden till
ett nytt lasarett och kalla det: t. ex. ’Elisabeth
Funkes sjukhem’ eller något sådant? Hvad tycker du,
min gamle käre och lagkunnige vän?»
Borgmästaren kände sig som en orm i en myrstack.
Att såsom stadens styresman blunda för sitt samhälles
fördelar vore ju en lumpen handling, att återigen
beröfva sin dotter den vinkande vackra förmögenheten
vore en ännu sämre bragd som fader.
»Kära Elisabeth», pustade Mamertus och lät pekfingret
och tummen glida flere hvarf upp och ner som kläm
kring sin långa tunna näsa, »vårt lasarett är ju
i allra bästa skick och vi ha flere sjuksängar än
vi under normala förhållanden behöfva. Låt oss se
tiden an liten smula och tänka noga på det vigtiga
ämnet. Du ser gudskelof inte alls ut som någon
dödskandidat. Man kan knappast skåda någon behagligare
bild af välmågan.»
Gumman Funke log mellan hull och skinn. Hon visste
nog förut att hon inte glömt de fattiga, och att hon
aldrig tänkte beröfva sin gunstling »lilla Potian»
hvad hon en gång tillämnat henne.
Dock, utom dessa förtretligheter inträffade en annan
alldeles oerhörd. Den punktlige borgmästaren hade
under sina distraktioner på sin stora kontorsalmanacka
understrukit en dag för sent för landshöfdingens
genomresa, och följaktligen alldeles förgätit att
mottaga eller på minsta vis celebrera den förnäme
gästen. Denne tog också nattqvarter i tullförvaltarens
välförsedda hus, och smålog litet försmädligt åt
borgmästarens glömska och åt hans ursäkter för sin
tankspriddhet.
Kort derefter utnämdes gubben Hakonsson med anledning
af sitt afskedstagande och sin långa tjenstetid till
nord-stjerneriddare, då Mamertus Fyrsten ett par år
förut endast fått vasen.
Allt detta var ju så godt som en
opinionsyttring. Gubben skref genast efter sin
dotter, ty han trängtade efter qvinno-tröst, men
innan tröstens engel hann anlända, skulle engelns
pappa upplefva sin allra svåraste pröfning.
En dubb el qvar t et t från Upsala hade
infunnit sig i staden, för att konsertera för
något välgörande ändamål, som rörde studenternas
angelägenheter. Bland sängarne voro några af Edvins
närmare vänner. Tullförvaltaren skyndade att i sitt
hem anordna en festmiddag för sångens söner, till
hvilken fest borgmästaren naturligtvis också blef
inbjuden. Böjd för att neka, kunde Mamertus dock icke
utan alltför stort uppseende uteblifva.
Stadens kyrka stod under reparation, hvadan man efter
många svårigheter lyckats öfvertala borgmästaren att
till konsertlokal upplåta den rymliga rådhussalen,
»detta rum, hit» tills aldrig ohelgadt af några
profana upptåg», såsom stadens styresman med stolthet
kallade det.
På detta sätt tvingades emellertid Potentias far af
omständigheterna att tidt och ofta komma i sällskap
med sin dotters afspisade friare. Men långt ifrån att
denne skulle visa något misshumör, var han i stället
ett mönster af artighet mot sin vedersakare.
Yid middagsbordet, sedan skålen för upsalagästerna var
drucken, Öfverraskade gubben Polle sitt auditorium med
en skål för den nyvalde kassören vid filialafdelningen
för länets enskilda bank, notarien Edvin Hakonsson,
på samma gång han i förbigående tackade vederbörande
för sin nordstjernedekoration.
Behöfva vi omtala att vår vän Mamertus under jublet
satt som på nålar?
Slutligen under det glada glammet vid kaffebordet
sökte borgmästaren rädda sin ställning med en splitter
ny anekdot, hvilken han kort före middagen uppsnappat
i en färsk dansk tidning.
»En dålig reminiscens från studentmötet,
bror Mamertus! Det kostar dig en toddy åt oss
allesamman. Så här lyder den äkta historien.»
Och sedan gubben Polle, utan att komma af sig,
berättat den i sin rätta gestalt, sporde han
triumferande: »Har jag inte rätt, herrar studenter?»
»Jo visst! Jo visst! Lefve farbror
Hakonsson! Danskarne ha i öfversättningen förderfvat
sjelfva pointen!»
Behöfva vi omtala att borgmästaren fick ännu flere
nålar att sitta på?
Att Edvins studentvänner snart blefvo införlifvade med
hans kärlekshistoria var mindre en följd af hans egen
öppen-hjertighet, än resultatet af den ovilja, som
samtliga gökarne, hvilka alla voro med på middagen,
hyste mot borgmästaren för hans halsstarrighet. Också
hopspann man snart en intrig, som skulle sätta
törnekronan på Mamertus Fyrstens lidanden.
Det var en vacker månljus afton med en himmel så
stjerneklar och genomskinlig, att den ovilkorligen
framkallade hos studenterna en oemotståndlig längtan
efter äfventyr.
Man antecknade redan åtskilliga nya damers namn,
för hvilka man borde hålla serenad, då sånganföraren
plötsligen afbröt öfverläggningen.
»Först af allt, kamrater, ska vi hjelpa Edvin i
hans olyckliga kärlekshistoria. Viljen I lof va mig
blind lydnad, så gör jag upp programmet för våra
sångarebragder på ett sätt, som skall förvåna och
roa er alla.»
»Blind lydnad!» svarade sängarne i chorus.
En timme senare, just som borgmästaren oroligt vände
sig för tionde gången i sin bädd, utan att få reda
på sin gamle vän Morpheus, sona på sista tiden endast
sparsamt besökte honom, dånade en vacker chör utanför
hans fönster.
Gubben satte sig upp och lyssnade. Man sjöng:
»Stå stark, du ljusets riddarvakt!» men utan att
marschera. Sängarne hade stannat utanför den sömnlöses
fönster.
Efter några ögonblick knackade gamla Kajsa på dörren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
