- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 14, årgång 1875 /
355

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stormnatten. Skiss af J. O. Åberg - En underbart inrättad djurkropp

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

355

"Hvem är du, som vågar dig ut i denna storm?» skrek
han med hela kraften af sin stämma.

»Lots!» svarade rösten utifrån.

Efter flera fåfänga försök att kasta en ända till
båten lyckades det för Lots-Pelle, det var han, att
komma ombord. Utan att yttra ett enda ord arbetade
han sig fram till ratten, fattade den med kraftig
hand och utdelade med detsamma denna befallning:

»»Ett dubbelrefvadt märssegel på mesanmasten!»

»»Är du galen, gubbe!» ropade den unge befälhafvaren
och sprang fram till ratten, »hvar i - -»».

»Det är enda sättet att rädda fartyget», svarade
Lots-Pelle skarpt och fixerade, så mycket han kunde,
den unge styrmannen, som lutade sig mot honom.

»Ett märssegel till», kommenderade ynglingen, som nu
återfick fattningen.

Viga som kattor klättrade ett par matroser upp; en
andlös spänning rådde hos de härdade sjömännen. Skulle
väl deras kamraters djerfva tilltag lyckas? Så frågade
de sig sjelfva under tystnad.

Snart bredde märsseglet ut sig; det spändes och
tvang, rätt så litet det var, det stolta »Suomi»
att resa sig. Då blixtrade det till i Lots-Pelles
ögon när han såg, att skeppet ännu lydde rodret,
och för sig sjelf mumlade han dessa ord:

»»Nu skall jag väl med Guds hjelp finna hamnen.»

Skeppet, pådrifvet af det lilla seglet, rusade
hastigare framåt, och tycktes liksom vilja
hasta undan de vågor, som tillförne pressat det
i sina famntag. Besättningens förtröstan till
Lots-Pelle ökades med hvarje minut som gick,
och alla öfverensstämde deri, att det var hans
rådighet, som räddat dem och skeppet från en säker
undergång i vågorna. I synnerhet yttrade sig den
unge befälhafvarens tacksamhet på det uppriktigaste
sätt. Med en ynglings hela liflighet omfamnade han
den gamle och utropade:

»»Näst Gud har jag er att tacka för vår och fartygets
räddning. Jag skulle vilja se edra anletsdrag, men
jag får väl tåla mig till dess det blir dager. Är
det långt till ert hem?»

»Åhnej!» svarade Lots-Pelle med kort stämma och
riktade sina blickar uppåt det lilla seglet, hvars
hvita duk lyste genom mörkret. »»Men, säg mig,»»
återtog han och lutade sig intill den unge mannens
ansigte, »>är ni, som är så nog, enligt hvad jag kan
se, befälhafvare på detta vackra fartyg?»»

»»Nej», svarade ynglingen sorgset och omtalade derpå
den olycka, som drabbat kaptenen. »»Och»», slutade
han, »»den gamle hedersmannen skall aldrig gå ur mitt
minne, ty utan honom skulle jag ej varit den jag nu
är. För tio år sedan räddade han med egen lifsfara
mitt lif vid Hangö udd,

och sedan dess hafva vi ej varit skilda en enda dag,
Frid Öfver hans minne.»»

Lots-Pelle ryckte till och mumlade några otydliga
meningar för sig sjelf. Han ville göra ännu en fråga,
och det den allra vigtigaste; men faran, som ännu
icke var öfverstånden, tvang honom att egna hela
sin uppmärksamhet åt fartyget. Hade han fört det så
långt, ville han också föra det i säkerhet. Det var
hans pligt.

När dagens första strålar bröto fram mellan de
skingrade molnen lopp det vackra »»Suomi»» in på
lugnare vatten. Lots-Pelle hade fört det in bland
Domarskärs klippor.

»Femton fot», skrek mannen i rostet,–––-fjorton
-!»»

»Låt ankaret gå!» kommenderade Lots-Pelle och kastade
om rodret, så att skeppet skar rakt upp i vinden,
stannade några minuter och började derpå sacka bakut,
ända till dess ankaret nådde bottnen. Då höjde en suck
af lättnad den gamles bröst, och det var med en viss
triumferande stolthet som han kastade sina blickar
utåt det stormiga hafvet, ur hvars förkrossande armar
han ryckt dess byte. Och han hade rättighet att yfvas
öfver sin seger, ty den var en af de vackraste.

Solen gick upp och göt sin guldflod öfver vatten och
land; höstmorgonen var en af de skönaste, den var
ett fridens budskap efter stormens dagar. Der uppe
på den sydligaste klippans spets syntes Lots-Pelles
lilla stuga, skinande i morgon-strålarna, och den
gamle kände sig rörd, då hans ögon föllo på den. Med
armarne i kors öfver bröstet stod han vid babords
reling, orörlig och med blickarne oafvändt fastade
på sin lilla ö. Hvad han nu tänkte på, det yttrade
han icke för någon.

Icke heller märkte han huru den unge befälhafvaren,
då han med tysta ijät smög upp på däck, studsade
när han såg sig omkring, hur hans ansigte många
gånger skiftade färg, hur han gnuggade sig i ögonen,
liksom ville han frigöra sig från den synvilla han
trodde sig vara utsatt för vid betraktandet af den
lilla hyddan uppe på klippan; och slutligen, hur
hans blickar med ett besynnerligt uttryck fästes på
den gamle lotsen. Han väcktes först till besinning,
då han kände ett par armar smyga sig kring hans hals,
och hörde en manlig stämnia, som framhviskade orden:

»»Min far, min älskade far!»

Hvad sedan följde kan läsaren nog gissa. Den vintern
var det glädje och frid i Lots-Pelles stuga, och
många, många gånger prisade far och son den högre
makt, som, sedan de varit skilda i tio långa år, under
så egendomliga förhållanden fört dem tillsammans den
ödesdigra stormnatten.



En

British Museum i London finnes till beskådande ett
vackert uppstoppadt exemplar af ett litet, om natten
verksamt, larvätande, klättrande fyrfotadjur från
ön Madagaskar, kalladt Ai-ai, och som det är högst
svårt att derstädes erhålla, såsom den med dervarande
förhållanden väl förtrogne missionären Ellis förmäler
i sitt verk: »»Tre besök på Madagaskar.»» Det
underliga namn, djuret bär, säges vara föranledt af
det utrop af förvåning, som infödingarne uppgåfvo, då
de första gången skådade den sällsamma lilla varelsen.

Hvilket besynnerligt utseende förlänas ej det lilla
sällsynta djurets hufvud genom de tvenne ofantliga,
krökta, mejsel-formade tänder, som finnas i främre
delen af öfver- och underkäkarna. Hvad kan vara
meningen med detta långa skrumpna finger, som sitter
mellerst på hvardera handen? Den ser ut som en böjd
sond, blott med den skilnaden, att der är en hake på
ändan. Kortligen, de egendomligheter, som både hud-
och benbyggnad förete, väcka den ifrigaste önskan
att erhålla fullständigare kännedom om ai-aien
på Madagaskar. Dr Sandwith, en framstående man på
kunskapernas

vägnar, förordnades 1858 till kolonialsekreterare på
ön Mau-ritius. Aret derpå var den energiske doktorn i
stånd att skrifva, det han^ från Madagaskar erhållit
den ifrigt åstundade ai-aien, och önskade nu veta,
huruvida djuret skulle of versändas till ofvan nämda
museum dödt eller lefvande. Museets öfverintendent
svarade härpå, i medvetande derom att han hade att
göra med en i medicinen bevandrad man, som var väl
förtrogen med anatomiska förrättningar: »Det torde
vara fördelaktigare för vetenskapen, om djuret dödas
medelst kloroform och på lämpligt sätt konserveras.»»
I detta tillstånd anlände ock exemplaret till museet,
hvarest dess uppstoppade hud jemte skelett, hjerna
och andra i sprit inlagda delar utgöra vittnesbörd om
det bruk, man gjort af det erbjudna tillfället. Men
hvarför - kan någon af våra läsare vara böjd att fråga
- fick icke ai-aien öfversändas till England lefvande
i en bur i stället för död i ett kärl? Hufvudorsaken,
hvarför hvarje tillfälle att förse Europa med
en ai-ai gick förloradt, var att tillskrifva den
omständigheten, att man försökte hemsända djuret
lefvande. Cuvier var - derom kunna vi vara

45*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:30:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1875/0359.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free