Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XLVIII. Pehr Hörberg. Axel Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
359
Efter tvenne månaders vistande i hufvudstaden
återvände Hörberg till hemmet med en massa teckningar
och hela trettio plåtar i penningar, tillräckliga
för hans höstutlagor. Det blef naturligtvis gamman
dernere, och ej heller spordes nu något motstånd,
då Hörberg återigen åren 1784 och 1787 begaf sig
till Stockholm, der han vann akademiens andra och
tredje prismedaljer för målningar samt en ej ringa
penning-förtjenst genom försäljning af sina arbeten,
hvilka man nu villigt tillegnade sig. Det var under
ett af dessa besök i hufvudstaden, Hörberg gjorde
bekantskap med baronen och kammarherren De Geer på
Finspång, hvilken uppdrog åt honom att utföra de ännu
der befintliga freskomålningarne i orangeribyggnaden,
i hvilka han, för att öfverensstämma med den tidens
smak, nödgades behandla antika ämnen - titan-strider,
heroer och amazoner -. som egentligen ej tillhörde
hans område. I- dessa framställningar måste han ock
afsäga sig den för honom så vigtiga ljuseffekten. Här
var det Sergell som handledde honom och sannolikt
äfven lärde honom att måla på kalkrappning. På
Finspång finnas äfven många andra alster af Hörbergs
hand i en del ordens- och familjetaflor.
Baron De Geer och hans älskliga fru, grefvinnan
Aurora, ville gerna fästa Hörberg närmare vid sig-,
och baronen erbjöd honom ett frälsehemman under
godset. Men Hörberg ville bli sjelfständig bonde,
hvarför De Geer skaffade honom ett lån af 6,000 daler,
hvarmed han år 1788 tillhandlade sig ett fjerdedels
hemman Olstorp, i grannskapet af Finspång. Vid
flyttningen var grefvinnan honom på allt sätt till
hjelp. Så skänkte hon honom tvenne dragoxar, en
mjölkko och fyra får, jemte grytor, stekpannor och
tenntallrikar. »Men», säger Atterbom, »magnater borde
skänka som magnater; hvarför möblerade man upp stugan
i Olstorp med stekpannor och tenntallrikar i stället
för att underhålla honom några år i Stockholm? Det
var att hjelpa hans hustru och icke honom. En half
välmening är visserligen bättre än ingen; men med huru
liten kostnad hade den icke kunnat förädlas till en
hel. .- Hvarför tog man honom icke med till Italien?»
Hörbergs ställning förbättrades så mycket, att han
äfven kunde köpa sig ytterligare ett bergslagshemman
Folla, der han inredde åt sig en atelier, dit han
gerna drog sig tillbaka från sin i andligt hänseende
lägre omgifning, för att der lefva inom sin idéverld,
medan hemmanen sköttes af sönerna, af hvilka ingendera
hade den gnista, som spridt idealets ljus inom
Hörbergs själ. Om denna tillflyktsort skref Marianne
Ehren-ström, som sjelf kallar sig hans väninna:
»Jag besökte honom en dag på Folla. Han bjöd mig
stiga in i sin atelier, ett verkligt tempel för de
sköna konsterna. Förutom hans målningar, fanns der
äfven en fiol och en liten clavecin, som han sjelf
uppfunnit.’ Man såg der jemväl musikstycken af flere
kompositörer och våra främste skalders verk. Jag
anmärkte det förvånad till honom. ’Åh’, svarade han,
’jag kan litet af hvarje, och när jag icke ser längre
att måla, gör jag musik.’ Han bad mig envist att välja
bland hans taflor den, som jag tyckte bäst om, för
att den skulle påminna mig om den gamle hedersmannen
. . . Några dagar derefter kom han till mig med sitt
porträtt, graveradt af honom sjelf, med följande
inskrift: ’Souvenir (nej, bäst för mig att tala min
moders språk). Som hogkomst af mig till en älskvärd
vän, som är Högvälborna Fru ***, af en tillgifven vän
P. H.’ Sedan gaf han mig en af honom sjelf komponerad
polska, på hvars baksida fanns en pennteckning,
föreställande de tre vise männen tillbedjande Jesus.»
Men det fanns i denna atelier äfven många andra
märkliga ting. Så kom han en gång att läsa om
himlakropparne, och nu gjorde han sig genast egna
astronomiska instrumenter, för att begagna vid
observationer. För mekaniken hade han med sitt
klara hufvud mycket sinne, och han hade ofta
i tankarne sysselsatt sig med uppfinningen af
perpetuum mobile. Äfven teologiska tvister hade
för honom en viss retelse. Nästan alla menskliga
kunskaper utgjorde föremål för hans forskning, hans
nyfikenhet. Skaldekonsten försökte han äfven att öfva;
men svårigheterna med rimmet gjorde, att hans för-
sök misslyckades. Deremot uttryckte han sig ganska
lätt i obunden form, hvarom hans naivt enkla sjelf
biografi bär vittne. Det porträtt af honom, som pryder
dessa blad, har han sjelf ritat och etsat i koppar.
Men framför allt var han alstringsrik med sin pensel:
man räknar antalet af hans målningar, större och
mindre, till ett antal af nära sexhundra; och
han har efterlemnat flere tusen handteckningar,
än efter antiken, än ur Frälsarens historia, än i
andra ämnen. I dessa hans konstalster är plastiken
icke någon framträdande egenskap, och detta på
den grund, att Hörberg aldrig hann att vinna den
säkerhet i teckning och modellering, som beror på
anatomisk kännedom af kroppsformerna, ej heller en
sådan uppfattning af de samma, som förutsätter en
mera utbildad smak.
Deremot förstod han väl att perspektiviskt anordna
gestalterna, säger en konstdomare, och han egde
färgeffekten fullkomligt i sitt våld; han visste äfven
att framtrolla clairobscuren, att med ljuset begränsa
gestalterna och i verket ingjuta den tonernas enhet,
som är färgkonstnärens hemlighet. Hörberg var af
naturen, fortfar sagde konstdomare, en kolorist af
första rangen och han valde äfven med riktig blick
de gamle hollän-darne till föredömen. Skokloster
eger fyra genrestycken, framställande riddersmän -
tempelriddare säger beskrifningen - som göra halt
i skogbevuxna ruiner, hvilka bilder man kunde, i
anseende till den ljusbruna koloritens genomskinlighet
i skuggorna och den varma tonen, hålla för imitation
efter någon af de i Italien acklimatiserade
holländarne, derest icke gestalternas grofkornighet
och vårdslösa teckning förrådde Hörbergs hand.
Hörberg har med dessa och andra verk visat, att hans
kallelse var att för Sverige blifva, hvad Rembrandt
var för Holland. Men den i Stockholm då gällande
antika riktningen splittrade Hörbergs håg, hvarjemte
han, som från barndomen bar på det intrycket att
altartaflan var det skönaste, den kristliga målningen
det högsta inom konsten, företrädesvis nedlade sin
kraft i altartaflor, af hvilka ej mindre än åttiosju
skola utgått från hans hand, kringspridda i alla
landsorter, mestadels i Halland, Södermanland och
Östergötland. Karakteristiskt för Hörbergs uppfattning
af det stora i denna konstgenre är hans yttrande till
Atterbom: »I Stockholm finnas många, som måla bättre
än jag, mycket, mycket bättre; men de ha inga idéer,
förstår herrn, jag menar med idéer stora tankar.»
Atterbom måste dock till motsats häremot i sitt omdöme
Öfver Hörberg erkänna, att det »högsta uttrycket af
själ» var för honom oupphinneligt . . . och det är
likväl just detta högsta uttryck som måste komma fram
på en altartaflas duk.
Fastän Hörberg under denna den tredje perioden
af sin lefnad hade i jemförelse med förut goda
inkomster, voro likväl hans senare år ingalunda
bekymmerfria. Han umgicks nu mycket i bildade
kretsar och fann synnerligt nöje i sällskap med
dessas qvinliga medlemmar. Detta förtröt hans goda
Maria, som ock utgöt en och annan gång öfver honom
sin vredes skålar. Gubben bar det med tålamod och
yttrade blott om henne: »Hon förstår sig icke på
det ideela.» Då den gamle sjuknade in, öfverhöljde
hustru och barn honom med sårande förebråelser, ty
han kunde nu icke förtjena något. Hans öde var att
på detta sätt hafva idel små karakterer närmast sig,
bland hvilka han sjelf gick oförstådd. Han försjönk
derför i en allt dystrare sinnesstämning och började
söka tröst i flaskan, men räddades dock snart härifrån
genom sitt kristliga sinnelag och sin förmåga att
hålla en fattad föresats.
Han åtnjöt hedern af att utnämnas till ledamot af
Akademien 1797 och få titeln hofmålare, hvilken han
aldrig begagnade, men först 1812 erhöll han på fru
Ehrenströms förord hos Carl XIY Johan en pension å
ett hundra riksdaler banko. Tyngd af år och jordiska
bekymmer afled den flärdlöse »målår-gubben» den 24
Januari 1816, en ära för det land som sett honom
födas, en from och god menniska, hvars inre åskådning
så vältaligt uttryckes i detta hans yttrande till
Hammarsköld: »Gud hafver gifvit mig att måla.»
Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
