- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 14, årgång 1875 /
374

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besök på Hjortehammars udde jemte Några ord om Blekinges fornminnen i allmänhet. Maximilian Axelson - En scen från Afrika. Svante

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

den ena gamla stensättningen efter den andra, mången af dessa
nästan öfvervuxen af mossa och ljung.

"Worsaaes planritning öfver Hjortehammars udde framtogs
nu, och jemförelse anställdes mellan derå tecknade minnesmärken
och dem jag här hade för ögonen. Men huru jag än vände
och vred nämde planritning (»Tavle VIII» i »Blekingske
Mindesmærker»), så fick jag det ändå icke att gå ihop. Först
sedan jag, sålunda granskande, gått framåt några hundra steg,
började mina iakttagelser komma i öfverensstämmelse med de
å den Worsaaeska »taflan» angifna. Jag fortsatte nu steg för
steg min promenad och hade derunder en verklig njutning af
att se huru omsorgsfullt den nitiske fornforskaren från
broderlandet tillvägagått vid undersökningen af denna märkvärdiga
plats. Bland de mer än nitio minnesmärken, som der i det
allra närmaste återfunnos i just det läge, som å planritningen
angifves, såg jag runda små jordhögar, stensättningar af samma
form, men tillika långsmala, spetsiga skeppssättningar samt
tre- och fyrkantiga stensättningar äfvensom, längre söderut på
udden, en grupp af bautastenar, bland hvilka dock ingen var
af den storlek, att den kunde komma i jemförelse med t. ex.
den väldiga bautastenen vid Skellinge eller de mera framstående
bland Mörrumsstenarne.

Men huru kom det sig att de af mig först bemärkta
stensättningarne ej funnos på Worsaaes planritning upptagna?
Hade jag kanske sett miste och ej nog uppmärksamt följt
denna ritnings anvisningar?

Gåtan blef snart löst, Worsaae hade tydligen färdats
längre framåt på körvägen åt Tromtö, än jag, och först från
norra ändan af den vik, som i öster begränsar Hjortehammars
udde, begifvit sig in på denna. Hans beskrifning upptager
uddens ungefärliga längd till »halvsjettehundrade alen», d. ä. 550
alnar; och då jag, ihågkommande detta, med ungefär alnslånga
steg uppmätte afståndet från uddens sydspets in till de
minnesmärken, som på planritningen finnas förlagda längst norrut,
uppgick stegantalet till alldeles samma siffra som W. angifvit.

Men Hjortehammars udde börjar icke precist midt för den
punkt, der W. börjat sina teckningar; detta är blott fallet med
dess östra strand, hvaremot den vestra sträcker sig några hundra
steg längre mot norr, utefter den bredare hafsvik, som här
begränsar densamma. Denna nordvestra del af udden är till
stor del betäckt af småskog, då deremot den af W. afbildade
är, såsom hans beskrifning af år 1846 ock uppgifver, »noget
bevoxet med Ener, ellers er den ganske bar og den lave Lyng
lader öiet uhindret löbe hen över alle de tæt sammenhobede
Jordhöie, Steenkredse og Bautastene».

Att undersöka den del af udden, der småskogen nu är
belägen och hvilken del redan då, enl. W:s uppgift, var beväxt
med ene, tyckes han ej ha brytt sig om; men om så än skett,
har han väl funnit det olämpligt att söka afbilda de af
enbuskarne undanskymda minnesmärkena. Då han emellertid i
sin oftanämda skrift icke yttrat något härom, så må nu
anmärkas, att antalet af de fornlemningar, jag inom sagde småskog
bemärkte och antecknade, uppgick till aderton samt att alla
dessa, med undantag af blott en enda, som var fyrkantig, hade
cirkelrund eller elliptisk form och att fördjupningar, antydande
forna genomgräfningar, voro inom de flesta af dem synliga,
alldeles som förhållandet var med de söderut å udden befintliga.

Att Hjortehammars udde varit en forden begrafningsplats
eger man bevis på i der gjorda fynd; och skönare läge för en
»de dödas stad» har väl sällan blifvit funnet. Hafsfjärdar,
omarmade af skogbeklädda stränder och sjelfva omslutande
fagra öar, der bok och ek grönska, skådar man från den lilla
halfön. Näktergalens toner höras der väl äfven; och ljuda ej
de, så tonar vid stranden bruset af »bölja blå»: en passande
vaggsång för vikingen, som här slumrar.

*



Ett ord till slut: Blekinges fornlemningar tyckas behöfva
en ömmare vård, än de hitintills åtnjutit. Plogen har redan
utjemnat många af dess grafhögar och gör det fortfarande,
medan grushemtande vandaler ej skona ens de vackraste
minnesvårdar från förfädrens tid; Hjortehammars udde företer ett
bevis derpå, Mörrums bautastenar utgöra ett annat, – ett tredje
se vi vid gamla Lyckå slott. Blekinge behöfver, äfven det, en
fornminnesförening, hvars medlemmar må troget vaka öfver
dess fornlemningars bevarande. Huru länge skall det väl
behöfva vänta på en sådan förening? – Fosterländske män i
denna åldriga och sköna bygd! gifven oss svaret till detta
spörjsmål, gifven det snart och i den mest vältaliga form –
i handling.

                                Maximilian Axelson.
illustration placeholder

En scen från Afrika.


illustration placeholder



Hos den stora allmänheten har under de senare
åren reselitteraturen funnit ett allt större och
större intresse, kanske företrädesvis af det skäl,
att förut alldeles okända delar af vår jord blifvit
föremål för så många djerfva resandes forskningar
och upptäckter, men väl ock af den grund, att de
meddelade skildringarne till sjelfva sin natur äro
af det slag, som förmår hänföra inbillningskraften
och mäktigt anslå sinnet. Man följer med det
lifligaste deltagande de modiga resenärer, som
söka framtränga på de hemlighetsfulla områden, der
faror och besvärligheter af tusen olika slag möta
och der döden under de mest skiftande former lurar
– än såsom febern, dolskt smygande fram från de
förpestade träsken, än under ett vilddjurs gestalt,
framstörtande från något snår, än flygande med pilen
från en infödings säkra hand eller framträdande under
så många andra, ej tillförene ens anade skepnader.

Hvilket rikt stoff erbjuder icke äfven de resandes
berättelser och skissböcker åt målarens pensel,
åt tecknarens ritstift. Illustratörens qvicka hand,
som gifver lefvande åskådlighet åt dessa underbara
äfventyr, bidrager ock att väcka ett än mera stegradt
intresse. Nyare reseskildringar hvimla också städse af
de lifligaste taflor. Vi meddela här en sådan af den
franske tecknaren Emile Bayard, af hvilken genialiske
konstnärs hand vi förut haft tillfälle visa våra
läsare ett och annat prof. Nu ifrågavarande bild är
en scen från Afrika, från de nyare upptäcktsområdena,
nemligen de stora sumptrakterna kring öfre Nilen. Det
är ett äfventyr som händt under den berömde resanden
Schweinfurths framträngande och om hvilket hans dagbok
meddelar följande:

»Den 14 Januari blef vår första olycksdag. Vi träffade
på morgonen tillsammans med en båt; mina karlar,
som ville draga fördel af mötet, frågade om vi icke
skulle stanna för att rasta. Som stället icke erbjöd
något af särdeles intresse, lät jag dem ro ett stycke
längre bort till en liten holme, som tycktes mig
mera fängslande. Det var på denna holme som olyckan
inträffade. Mohamed Amin, en af de två karlarne som
åtföljde mig, råkade att stöta på en buffel, som tog
sig en middagslur i den höga säfven. Ingen af oss hade
för afsigt att anfalla djuret; men, oroadt i sin sömn,
råkade det i raseri. Att rusa upp och störta på sin
oförberedda följeslagare var ett ögonblicks verk.

Mohamed låg redan blödande på marken, och några
steg derifrån stod buffeln med upplyftad svans,
vrålande af ursinne, färdig att krossa honom under
sina fötter, då hans uppmärksamhet lyckligtvis fästes
på oss, som stumma af fasa åsågo det fruktansvärda
skådespelet. Jag var utan vapen; min bössa, som
Mohamed bar då han stötte på buffeln, hängde nu på
ett af djurets horn. Min andre följeslagare, som bar
min karbin, hade afskjutit båda skotten på djuret,
men intetdera hade träffat. Det var ingen tid att
öfverlägga, det gällde att handla: Mannen fattade en
liten yxa, som han bar i bältet, och slungade den af
alla krafter mot fiendens hufvud, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:30:00 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1875/0378.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free