Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besök på Hjortehammars udde jemte Några ord om Blekinges fornminnen i allmänhet. Maximilian Axelson - En scen från Afrika. Svante
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den ena gamla stensättningen efter den andra, mången af dessa
nästan öfvervuxen af mossa och ljung.
"Worsaaes planritning öfver Hjortehammars udde framtogs
nu, och jemförelse anställdes mellan derå tecknade minnesmärken
och dem jag här hade för ögonen. Men huru jag än vände
och vred nämde planritning (»Tavle VIII» i »Blekingske
Mindesmærker»), så fick jag det ändå icke att gå ihop. Först
sedan jag, sålunda granskande, gått framåt några hundra steg,
började mina iakttagelser komma i öfverensstämmelse med de
å den Worsaaeska »taflan» angifna. Jag fortsatte nu steg för
steg min promenad och hade derunder en verklig njutning af
att se huru omsorgsfullt den nitiske fornforskaren från
broderlandet tillvägagått vid undersökningen af denna märkvärdiga
plats. Bland de mer än nitio minnesmärken, som der i det
allra närmaste återfunnos i just det läge, som å planritningen
angifves, såg jag runda små jordhögar, stensättningar af samma
form, men tillika långsmala, spetsiga skeppssättningar samt
tre- och fyrkantiga stensättningar äfvensom, längre söderut på
udden, en grupp af bautastenar, bland hvilka dock ingen var
af den storlek, att den kunde komma i jemförelse med t. ex.
den väldiga bautastenen vid Skellinge eller de mera framstående
bland Mörrumsstenarne.
Men huru kom det sig att de af mig först bemärkta
stensättningarne ej funnos på Worsaaes planritning upptagna?
Hade jag kanske sett miste och ej nog uppmärksamt följt
denna ritnings anvisningar?
Gåtan blef snart löst, Worsaae hade tydligen färdats
längre framåt på körvägen åt Tromtö, än jag, och först från
norra ändan af den vik, som i öster begränsar Hjortehammars
udde, begifvit sig in på denna. Hans beskrifning upptager
uddens ungefärliga längd till »halvsjettehundrade alen», d. ä. 550
alnar; och då jag, ihågkommande detta, med ungefär alnslånga
steg uppmätte afståndet från uddens sydspets in till de
minnesmärken, som på planritningen finnas förlagda längst norrut,
uppgick stegantalet till alldeles samma siffra som W. angifvit.
Men Hjortehammars udde börjar icke precist midt för den
punkt, der W. börjat sina teckningar; detta är blott fallet med
dess östra strand, hvaremot den vestra sträcker sig några hundra
steg längre mot norr, utefter den bredare hafsvik, som här
begränsar densamma. Denna nordvestra del af udden är till
stor del betäckt af småskog, då deremot den af W. afbildade
är, såsom hans beskrifning af år 1846 ock uppgifver, »noget
bevoxet med Ener, ellers er den ganske bar og den lave Lyng
lader öiet uhindret löbe hen över alle de tæt sammenhobede
Jordhöie, Steenkredse og Bautastene».
Att undersöka den del af udden, der småskogen nu är
belägen och hvilken del redan då, enl. W:s uppgift, var beväxt
med ene, tyckes han ej ha brytt sig om; men om så än skett,
har han väl funnit det olämpligt att söka afbilda de af
enbuskarne undanskymda minnesmärkena. Då han emellertid i
sin oftanämda skrift icke yttrat något härom, så må nu
anmärkas, att antalet af de fornlemningar, jag inom sagde småskog
bemärkte och antecknade, uppgick till aderton samt att alla
dessa, med undantag af blott en enda, som var fyrkantig, hade
cirkelrund eller elliptisk form och att fördjupningar, antydande
forna genomgräfningar, voro inom de flesta af dem synliga,
alldeles som förhållandet var med de söderut å udden befintliga.
Att Hjortehammars udde varit en forden begrafningsplats
eger man bevis på i der gjorda fynd; och skönare läge för en
»de dödas stad» har väl sällan blifvit funnet. Hafsfjärdar,
omarmade af skogbeklädda stränder och sjelfva omslutande
fagra öar, der bok och ek grönska, skådar man från den lilla
halfön. Näktergalens toner höras der väl äfven; och ljuda ej
de, så tonar vid stranden bruset af »bölja blå»: en passande
vaggsång för vikingen, som här slumrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>