- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 14, årgång 1875 /
375

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En scen från Afrika. Svante - Saknadssång. Axel S-g. - Julafton i en fattigstuga. Af Onkel Adam

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

befann sig på minst tjugo stegs afstånd. Bra
sigtadt! Med ett fruktansvärdt språng kastade sig
buffeln in i snåren, krossande grenarne under sin
ofantliga tyngd. Rytande och vrålande fortsatte han
derpå flykten inåt skogen.

Vi återvände nu till den stackars Mohamed. Han
låg med hufvudet mot marken, nedklämdt emellan och
liksom fastspikadt af de afbrutna säfpiporna, som
genomstungit öronen. Emellertid voro hans sår icke
lifsfarliga; tre veckor efteråt var
han alldeles frisk och fick då tio dollars såsom
skadeersättning för de fyra tänder som buffeln hade
beröfvat honom.»»
– – –
Senare delen af nyss anförda dagboksanteckning
lugnar alltså i afseende å Mohameds öde, hvilket
– med den styrka hvarmed konstnären i sin tafla
(sid. 376) framhåller det fruktansvärda i situationen
– säkerligen hos läsaren framkallar det innerligaste
deltagande.

Svante.

*



Saknassång.

Re’n sommardagen lyktad är
Och sol’n sig sakta sänker
I vesterns bädd så ren och skär.
Hon åt naturen skänker
Sin sista blick, så öm, så varm,
Och slumrar in vid nattens barm.

Och blomman sluter till sin knopp,
Och vinden dör i dalen,
Och stjernljusen tändas opp
Uti den blåa salen,
Och liten fågel går till ro
Vid makans famn i grönklädt bo.

Så har för mig ock qvällen skymt
Och skuggorna bli tunga,
Se’n solen från min himmel rymt.
Min saknad vill jag sjunga,
Ja, sjunga, fast jag sorgsen är,
Om vännen, som jag hade kär.

När månen öfver ljusa skyn
Strör silfver i det höga,
Der öfver skogens dunkla bryn
Emot dig ler ditt öga,
Då sjunger jag min saknadssång,
När dag har flytt och qväll blir lång.

Hvar gång du tänds på fästet blå,
Du klara aftonstjerna,
Till dig min tanke ilar då
Och dröjer der så gerna,
Ty i din blick, så ren, så mild,
Jag skådar hennes ljufva bild.

Ej land, ej haf, ej tid, ej rymd
Kan skilja åt oss båda,
Ty, om än för mitt öga skymd,
Min själ dig stads’ skall skåda.
En tro, som den, jag egnar dig,
I inga skiften ändrar sig.

Axel S-g.
*



Julafton i en fattigstuga.

Af Onkel Adam.

Hvar och en har haft någon period af sitt lif, som
han helst påminner sig. Denna utgör liksom en lösram,
inom hvilken han sätter sina skönaste, dunklaste och
mest omvexlande taflor. Jag minnes en gammal herre
på landet, som alltid påminde sig en period af hans
ungdom som var honom kärast, den, då han tyckte sig
stå på lyckans höjd i förhoppningarnes vårmorgon. »När
jag var konduktör vid slottsbyggnaden», hette det,
»hände det eller det», och nu ifyllde han denna sin
ram med någon förut ej sedd tafla.

I forna dagar hade hvarje gammal kapten mycket svårt
att icke taga fram några qvarglömda taflor från
den tid han var kadett vid Carlberg, och juristerna
återkommo helst till hvad de sett, känt och tänkt
den tiden de foro på ting med lagman den eller
häradshöfding den. Det är alldeles på samma sätt med
en som länge vistats vid akademien, det heter då:
»När jag var student, så hände sig, etc.»»

Låtom oss komma öfverens derom, att det i vår
ungdom händer en hel hop, som icke förekommer nu,
när vi blifvit äldre. Man kunde t. ex. den tiden
under resor pröfva åtskilliga äfventyr, vanligen
roliga, någon gång småförargliga, nästan aldrig
olyckliga; men på våra hemvägar kan ej gerna hända
någon mindre olycka, än den att köra ihjel sig,
eller åtminstone erhålla ett tillfälle att göra
det, och på landsvägarne förekommer nu mera ingen
annan risk, än att bli ihjelskjuten af någon benådad
fästningsfånge, som måste lefva han också, stackars
karl. Fordom var det annorlunda – man vältade i en
snödrifva eller kom i krakel med en näsvis hållkarl,
det var det vanliga. Det mera ovanliga inristade
man i minnets koppartaflor, och det är just dessa,
som man så småningom plockar fram, utan att förrådet
vill ta slut före det sjutionde året; ännu då hittar
man någon gammal tafla, som,
restaurerad, lackerad och förnyad, tages fram och
insattes i den trollska ramen af ett ungdomsminne. Det
är dock icke just alltid man har något eget
äfventyr, men kretsen af vänner var den tiden nära
nog obegränsad, och alla dessa vänner talade nu
om allt hvad de visste och ofta mera. Nog af, det
var en rik tid, dessa år man låg vid akademien, der
vanligen kursen ej var afslutad inom två eller tre
terminer; ty äfven då måste man ha en viss tid om
något skulle hända.

Jag hade till vän en hederspojke med gladt mod och en
egen lycka att beständigt råka i äfventyr och derför
hade han varit med om många händelser. Se här en:

»Jag reste», berättade han, »i jul tre år se’n
från akademien för att jula hemma; men jag hade
kommit något sent ut och dessutom var kassan allt
för skral för att man skulle kunna ställa sig väl
hos herrar hållkarlar, som – det var i den gamla
goda tiden – voro sjelfrådiga, en art smådespoter
på hvar sin gästgifvargård. Man hade på några och
tretio mil talrika tillfällen att komma i beröring
med dessa herrar och män, alldeles som i Tyskland,
före kejsardömet, med hertigar och landtgrefvar eller
i Central-Afrika med byföreståndare och småkungar,
som alla fordra gåfvor af den resande, om han skall
komma fram. Således var den tiden ett hufvudvilkor
för en snabb resa i vårt goda Sverige att hafva en
god kassa och vara liberal med drickspenningar. Dessa
resor voro riktiga exkursioner i menniskokännedom;
på hvarje resa lade man sig till ett helt herbarium
af karakterer, sätt att taga verlden och låta sig
tagas. Med jernvägarna hafva alla tillfällen att
studera folklynnet försvunnit. Huru hopkrympt måste ej
den s. k. folkmålningen blifva, sedan man icke reser
för att se och erfara, utan blott för att komma fram,
– som en kappsäck till destinationsorten.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:52 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1875/0379.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free