Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Julafton i en fattigstuga. Af Onkel Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
377
Detta allt är att anse som en historisk not för
att kunna för den kära samtiden göra klart huru man
reste i forna dagar och hvarför dessa resor lemnat
så många roliga minnen qvar; ty efter några tiotal
år synes en näsvis hållkarl, eller en dålig häst,
eller en vältning ganska intressanta och roliga. Små
olyckor ligga till sig.som vinteräplen.
Min väns resa gick af flera orsaker långsammare,
än vanligt; detta är det jag vill låta förstå. Det
började redan mörkna, när han ändtligen fick häst och
släda på Glövikens gästgifvargård och till körsven
en ungdom, som icke behöfde påminnas att köra fort;
ty hans brunte var en liten knubbig och rask häst med
stubbinan, och gossen ville snart expediera resan för
att komma hem och vara med om lutfisken och gröten.
Det var nemligen julafton. Barrskogen stod nedtyngd
af snö och de aflöfvade björkdungarne glittrade mot
stjern-Jjuset af rimfrost. Det var kallt och jag -
nu ändtligen är det min vän som får ordet - satt der
inkrupen i min pels, som väl var varm, så långt den
räckte, men der nedanför vidtog de kalla zonerna,
och till dem hörde äfven fötterna. Vi foro genom
en skog, och mörkare blef det, fastän stjernorna
blixtrade klarare och stjernbilderna trädde upp på
firma-mentet tydliga och präktiga. Jag betraktade dem
och tänkte på huru rik skapelsen dock är, huru oändlig
och skön; men mina tankar rörde ej upp min känsla,
ty jag frös gement om högra foten, och det stör den
mest romantiska natur verlden kan ega.
Jag såg plötsligt någonting högt och spetsigt sticka
upp öfver skogen.
»Hvad är det?»
»Jo, det är Gottlanda kyrka, förstås», sade
skjutsgossen, liksom förargad öfver min okunnighet. Nu
tindrade der fram ljuset från en eld, som flammade
så trefligt i en stuga.
»Och hvad är detta?»
»Gottlanda fattigstu–» Han slutade ej ordet, emedan
vi begge inom ett ögonblick stodo på hufvudet i en
snödrifva. Det var ett äfventyr af gammalt, ärligt
slag, sådant som det brukades i min ungdom. Pojken var
först på benen och ryckte förargad i tömmen. »Jäkeln i
dig, din krabat! Yill du nu upp till Ramansborg? Ja,
du ska få löpa du; men inte dit du vill. Sir herrn,
hästen köptes i höstas här i Ramansborg och dit viker
han af, den jäkeln, om man inte ser opp.»
Vi voro oskadade, men slädens ena mede hade fått
en ohjelplig knäck. Jag kan ej neka, att det nästan
fägnade mig att jag skulle få komma in i fattigstugan
och njuta af den präktiga brasan, som flammade på
härden. De ha det ändå ej just otrefligt, de der
gummorna, tänkte jag, och trädde in under det att
skjutspojken red till närmaste gård för att låna
en släda, då »jäkeln»» kört emot en stengärdesgård
och gjorde vårt fina åktyg inom ett ögonblick till
invalid.
Då jag inträdde såg jag för mig fyra, fem gummor och
en liten gubbe, som, vig som en fisk, sprang upp från
den lilla trefoten, som der i huset föreställde stol -
en taburett, lika säker som herrar statsråds.
Jag förklarade orsaken till mitt anspråk på
fattigstugans gästfrihet och mottogs väl af alla,
men framför allt af »Grönvallen», som gubben kallades
af gummorna.
»Har min herre några saker?» frågade han och bugade
sig i rät vinkel, ty han förstod huru det skulle vara,
»Jo, jag har en kappsäck i slädan.»
»Jag vill inte att tjufvar och landsvägsstrykare
skola få i sitt hufvud att der är något att få i
eller utanför Gottlanda fattigstuga; vi kunde få
olägenhet deraf, gummor, och ej kunna sofva så lugna
som hittills. ’Si, rikedomen är ett svårt ting.’»
»Åh, han pratar, Grönvallen. Herrn der tycker inte
om skrammel.»
»Gör han inte? Jag, som är kommendant här på
stället. Käringarna der utgöra besättningen; måtte
väl få prata en smula, när jag ingen skada gör.»
»Ja, Grönvallen är som en hästskärra, när han börjar»,
sade en gumma med ättiksur min.
»Jaså, säger hon det, lilla Ingefär–, Inga, ville jag
säga. För si herrn, vi ha våra smeknamn härinne: den
der är mor Inga, hon är litet skarp af sig. ’Skadar
inte, skadar ej ett
grand; det blott bryter smaken på soppan’, sa salig
hennes nåd på Klykinge, då hon råkade strö spansk
peppar i chokladen.
»Det der är gumman Sigrid; hon ser dåligt, hon har
haft många sorger i sina dar, ja det har hon. Hon
har haft man och åtta barn, ja det har hon.»
»Hvad angår det der herrn; Grönvallen är en
slammerhake.»
»Tyst hon, Ingefäran! Hon begriper inte hvad
herrska-perna tycka om eller inte tycka om.»
»Men», återtog Inga, »nu ta tjufvarna bort herms
kappsäck, men det är ej det enda Grönvallen pratat
bort här i verlden.»
»Nu hade hon ändtligen rätt, det var sannt», och med
dessa ord störtade han ut.
Det dröjde ej länge förr än Grönvallen kom med min
kappsäck i famnen och satte den på en bänk.
»Se så ja, det var en fans krabat den der; måtte
innehålla herrns "hela egendom i löst och fast. Förlåt
att jag säger så? Det skulle vara roligt...»
»Tyst han, Grönvallen, det passar inte honom...»
»Hvasa’? Passar det inte att fråga med hvem rnan har
den äran, o. s. v.»
»Jo, jag är student.»
»Jo, det var som jag tänkte; den der studerande
ungdomen består af hyggliga pojkar, som ha allt fullt
opp och lefva kräsliga.»
»Jaha, de lefva kräsliga.»
»Hvad har jag alltid sagt», återtog Grönvallen, »hvad
har jag sagt - Tig käringar! och hör på: Om jag fått
studera, så hade jag varit prest, och hade jag väl
blifvit prest, så hade jag lagt ut Guds ord så, att
käringarne skulle genomblött näsdukar och halsdukar,
och den som har käringarrie på sin sida, den får
alltid pastorat, och se’n man väl fått pastorat, så
är steget inte långt till biskop, och det är en tjenst
som föder sin man. Men af det der blef ingenting.»
»Nej, jag ser det», inföll jag; »men Grönvall är ändå
glad på ålderdomen, och det är det bästa.»
»Ja, Gud ske lof för humöret; men vet herr studenten,
vi ha väl inte någon biskop här, men vi ha en
biskopinna. Ja, herre, en Guds engel! Kom och se
på den der gumman, hon, mor Sigrid: illa ser hon
och illa hör hon, så att man kan säga hvad man vill;
men hon är from hon, hon är god hon, och jag bar bedt
henne beskedligt ta emot mig, om hon går före mig; ja,
och säga till S:t Pehr: Grönvallen var väl en sudder,
och ingen nytta gjorde han i lifvet just; men släpp
in honom; han är så galant att tala om sagor! Släpp
in honom, käre S:t Per, i barnungarnas himmel! Ja,
det har jag bedt henne om, och hon småler och säger:
Jag har åtta barn der borta - eller nära. Vet herrn
att jag ofta tycker att de äro oss mycket nära,
mycket, mycket! Kanske sitta de i vårt eget hjerta.»
»Ja, Grönvallen är alltid framme med sina qvickheter»,
yttrade mor Inga buttert.
»Ser herrn», sade Grönvallen småleende, »här i vår
stuga är det liksom i hela verlden för Öfrigt. Det
roar mig att göra jemförelsen mellan fattighuset i
Gottlanda och hela den vida verlden; ty vi äro alla
menniskor, helt simpelt menniskor. Si, jag läser
tidningar, jag, och annat bildande. Jaha, jag hade
kunnat varit biskop, om jag inte blifvit Grönvallen i
Gottlanda fattigstuga; men lika godt. Biskopen har det
ej bättre än jag: daglig föda, hus värme och kläder;
- kan en biskop ha mera? - och dessutom så har han
presterna på halsen. Jag känner hvad det vill säga
att ha sju käringar på halsen. Det är svårt att vara
den förnämste, och Gud nåde kungen, som är den allra
förnämste!»
»Mor Ingefära är min Grusen– Hur var det?»
»Crusenstolpe», inföll jag.
»Ja, så var det. Jag läste hans böcker, som klockaren
hade - ja, bara två; men de voro mustiga: det var
precis på ett hår mor Ingefära; men.sådant förstör
regeringen; ty hon ställer till riktiga uppträden,
och så är hon förtryckt och lider. Ja herrn skall se
att mor Ingefära är ett hår!»
Det var tydligt att Grönvallen var ett stycke skald,
ett geni, som råkat in i en fattigstuga. Huru väl
tar ej svärmare sig ut i fria luften; men huru illa
i ett rum, der han far kring
ST. Fam.-Journ. 1875.
48.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
