Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Julafton i en fattigstuga. Af Onkel Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378
väggarne fräsande och smällande? - Grönvallen var
bestämdt en svärmare, som gjorde oro i Gottlanda
fattigstuga.
Jag smålog.
»Ni ler, herre! Ja, det må ni också göra. Jag är
nära sjuttio år, och är ett barn - ja, ett barn. Ser
ni; det är ej arbete, ej beräkning, men jag är så
?funtad’.»
»Så funtad!» sade jag, »så funtad?»
»Att jag håller af hvart enda lefvande kräk rår
jag inte för. Liljorna på marken och fåglarna under
himmelens fäste, allt är mig lika, ser ni herre! -
ty ni är en lärd herre, det förstår jag nog; - men
så är jag ’funtad’.»
»Men, Grönvall, det tyckes som ni hade mycken
verlds-erfarenhet! Är det icke så?»
»Åh jo», svarade gubben, dragande på orden; »men
inte förstår jag mig på menniskorna. Jag vet att
mycken falskhet finnes här i verlden, jag vet det, men
förstår det inte, och det går Öfver mitt förstånd huru
en menniska vill och Jean förställa sig. Ser herrn,
- ty herrn är en lärd herre - det finnes dock en,
som ser in i hjertat; det duger inte att spela komedi
för Honom, som vet allt, som ser allt.
»Men si gummorna vänta på gröten. Hennes nåd på
Tillingfors har skickat oss risgryn, och det är i den
gröten som Greta der rör af alla krafter, så att den
ej må bli vidbränd. Si det är felet, herrn, icke att
nian rör för mycket, utan att man rör för litet; det
gör att det blir vidbrändt. Felet ligger deri att man
har för stark eld och ej går till bottnen med något,
ty då brännes det vid på bottnen, och det ger smak
åt hela gröten ända upp till ytan. Si jag är fallen
att finna likheter, ser herrn, likheter öfver allt,
och derför lefver jag i Gottlanda fattigstuga såsom
jag skulle lefva i den stora, vida verlden. Jag
studerar här – det är löjligt hvad menniskorna äro
sig lika öfverallt. Jag har bland mina gummor, bland
sockennämden, prosten, klockaren och skolmästaren,
länsmannen och skogvaktaren liksom en liten modell
af den stora, vida verlden.»
»Grönvall är en klok karl», sade jag, för att afbryta
ordströmmen.
»Nej, inte klok alls. Jag är bara ett barn, en liten,
liten unge, som man kan inbilla hvad som helst. Men
det är ändå (fastän kanske är det dumt eller huru?)»,
fortfor han, »med oss menniskor på det viset, att
derför att de rike och höge beständigt vilja vara
ofvanpå, så rå de som qvarglömmas der nere på bottnen
icke för att de få vidbrännas och skämma bort hela
julgröten.»
Jag blef temligen öfverraskad af denna reflexion,
gjord af en gubbe i Gottlanda fattigstuga; men den
gubben var på sitt sätt en studerad man, fastän detta
icke berodde af någon boklig lärdom.
Gubben »Grönvallen», som han alltid kallades,
var egentligen en gammal odåga; men han var det på
sitt egna sätt och vis, och om något anses för bra
eller dåligt, stort eller lågt, så beror det på
sättet mera än på saken. Grönvallen var en rolig,
en underhållande odåga, som icke förargade någon med
undantag af gamla Inga; men äfven henne vann han,
fastän blott stundtals. För öfrigt så är det gifvet
att om man dödar tusen man med kanoner, så förvärfvar
man historiens lagerkrona; men om man med en yxa slår
ihjel blott en, kommer man, äfven i våra filantropiska
tider, i betydligt krångel och många förargelser. Man
kan i ett tal säga så många dumheter man vill,
och beundras, eller kasta idel blixtar af snille,
och bli utskrattad. Allt beror af sättet.
Detta var Grönvallens stora lycka. För öfrigt var han,
som sagdt är, en studerad man. Han hade dock ej hemtat
sin lärdom ur böcker, eller rättare sagdt, han hade
lärt allt det han visste på originalspråket. Han kände
menniskorna och folket derigenom att han i fyratio år
vandrat riket omkring. Han hade under denna tid läst
alla dessa små häften, som kallas personer, menniskor;
han kunde de hvardagliga utantill »som ett vatten»,
och de sällsyntare, de öfver hans krets, hade han
studerat igenom som bokkännaren rara manuskripter.
Det der roade gamle Grönvallen och dermed hade han
fortfarit allt ifrån ungdomen. För öfrigt var han
en art af kringvandrande köpman, och bar en stor men
lätt låda på
den böjda ryggen. Han hade vadstenaspetsar, lack,
grannt bronsskräp, en och annan sax, nålar och annat
som hänföres till så kalladt »nålstolskram». Yidare
hade han hufvudet fullt af historier och äfven visor
och sitt förträffliga, alltid glada lynne, och utom
allt detta en varm medkänsla för andra. Man lyssnade
på honom, man skrattade åt honom och höll af honom;
detta var hans öde i denna jämmerdalen.
Till Jul kom han vanligen hem och var i många dagar
den, som förströdde gnmmornas tunga sinnen. Han hade
då mycket att berätta, som var olikt deras enformiga
lif. Han var derför välkommen då han kom hem, om
fattigstugan så kunde kallas af den, som största
delen af året bodde på landsvägen.
»Grönvallen, som är så full af historier, kan väl
berätta en eller annan», sade jag, under det att
jag snörde upp min lilla kappsäck. Jag påminde mig
nemligen att min värdinna deruti packat ner en butelj
att värma mig med under resan. Jag kunde ej gerna
bjuda tacksammare gäster än befolkningen i Gottlanda
fattighus.
»Kära gummor, det är så kalladt portvin», sade
Grönvallen, betraktande den granna etiketten. »Det
är ett starkt vin, ett riktigt herrskapsvin.
»Ni må tro att jag i somras råkade in på ett riktigt
kalas. Det var på en herrgård, som heter - låt
se! Malmstorp, en stor, präktig herrgård, med hus,
som se ut som kungens stora slott i Stockholm. Hela
bakgården var full af präktiga vagnar och öfverallt
såg man betjenter i, livréer springande fram och
åter. Det var på eftermiddagen vackert väder,
ja-ja, det var i början af Juni månad, då sommaren
börjar att morgna till sig, ja det var inte då svårt
för gubben Löfgren, trädgårdsmästaren, att ha alla
blomsterrabatterna fulla af blommor» Men si, jag var
gammal bekant med Löfgren och fick se allt. Det var en
stor högtid, fröken Auroras nittonde födelsedag, och
så hade det kommit bref från Tyskland och berättade
att unga baron, Idolf Eosenhjelm, med hvilken hon var
förlofvad, nu skulle komma hem från sin utländska
resa, der han sett all verldens herrlighet, sade
Löfgren. Han var nu bara tjugosju år och hade nyss
ärft Stora Eyrsta efter en gammal farbror, en stor,
präktig gård; ty jag har sjelf varit der i salig
barons tid och sett den herrligheten. Herre Gud,
så lyckliga de begge, som nu skola råkas efter två
års skilsmessa! sade Löfgren, som ställt till en stor
äreport öfver gallergrinden.»
’Der är fröken ’Röra’, sade Löfgren. Ack, hvad hon var
söt, en blomstrande ros med gullgult hår och klara,
lifliga, glada barnaögon, då hon stod på trappan
och såg utåt vägen. Hon mulnade dock allt längre det
dröjde. Hvad kan hindra honom? frågade hon sig sjelf
och sin mor.’
’Åh, han kommer nog!’
Slutligen rullade en vagn öfver bron der nere; ty
Malmsån gör liksom en rundel kring gården, som derför
ligger just på en udde. Det är vackert, det der.
Och vagnen nalkades allt mera. Två herrar sutto inuti,
kusk och betjent på bocken.
’Der är han, der är han!’ ropade den snälla fästmön
och flög som en blixt utför trappan.
Vagnen stannade. En lång herre, som såg bra ut,
men som syntes sjuklig, steg ur och omfamnade den
förtjusta flickan. Hon var glädjen sjelf, uppsluppen
som ett barn, men han var blek, afmätt och kastade
blickar, som nästan syntes förstulna, på sin fästmö
och alla de främmande.
’Välkommen Idolf, ropades från alla håll, ty det var
bara slägt allihop.
’Min vän Idolf har varit illamående under resan’,
sade den medresande herrn, en medelålders man
med tunnt hår och en stor månskensfläck i hjessan,
’men glädjen att råka lilla Aurora har förunderligen
stärkt den stackars gossen.’
Flickans sköna ansigte bleknade, småleendet försvann,
ty huru olik stod ej Idolf nu der, mot då han for ut
för att besöka länderna der söderut.
Gamle Löfgren, som sett mycket i sina dagar, sett
blommor spira upp och blommor vissna, vände sig
bort. Det är förbi med den hygglige ynglingen; han
har blifvit en half gubbe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
