Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Julafton i en fattigstuga. Af Onkel Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
379
på dessa två år - och endast tjugosju år, rik, med
en engel till fästmö, med så mycken lycka, att den
kunde förslå för hundra bland oss, och ändå . . .’
Det var som om tystnadens och sorgens ande gått
omkring i den lysande samlingen och hviskat åt dem
alla: »Ingenting att glädjas öfver.»
Jag satt på en liten bänk vid jasminhäckeu. Två
herrar, en gammal och en något yngre, kommo tätt
förbi.
»Det var en olycka, att han råkade Idolf der ute;
hvar han kommer, sprider han förderf kring sig,
den utlofvade uslingen, w
»Men, bästa baron!»
»Säg ingenting, pojken är det förbi med; jag har sett
många sådana arma ynglingar, som vid tretio år äro
mätta på lifvet.»
»Det var baron Idolfs far, gamla baron på Eemninge.»
»Ja, jag känner honom också. Friherrinnan på
Remninge har köpt riktiga vadstenaspetsar af mig,
många gånger. Åh ja, inte släppte jag saken innan jag
visste alltihop. Unga baron var mätt af att lefva vid
tjugosju år. Man måste ha erfarit mycket för att hinna
undan så tidigt. Han var mätt på lifvet, men på ett
helt annat vis än mor Sigrid der borta; hon är också
mätt på lifvet och har gjort upp sin räkning.»
»Sedan fick jag veta året derpå af Löfgren huru det
var. Jo, der ute i de södra länderna blef han kär i
en, som dansade och spelade på tambur.»
»Löfgren fick veta allt af Janne, sonen hans, som
följt som betjent med unga baron. Ja, det var en lång
historia. Han och den der Adolf, (som gamle baron
nämde), roade sig tappert och kastade ut penningar
utan mått eller skäl. Unga baron förlorade på spel,
förlorade på dansmästerskan, förlorade helsan och
slutligen - hvad tror herrn han förlorade? ...»
»Hvad mera?»
»Jo sig sjelf, sin egen själ, sitt lugn - sitt
förtroende till menniskorna, sin kärlek - allt!!»
»När fröken Aurora i barnslig fröjd sprang emot honom,
sved det i hans hjerta, ty så hade dansmästerskan
också gjort. Han tyckte att fröken också spelade
komedi, som skulle slutas, som alla andra, med
bedrägeri och hån. Han trodde på ingen och hade sett
allt, njutit allt och blifvit trött vid allt. Detta
var hans sjukdom, som gräfde sig in i själen, som
masken i ett förruttnadt äple.»
»Men hu! det der var en ömklig historia, och ledsam
också. o Inga der håller på att somna hon».
»Åh nej, han slamrar så att de döda kunna väckas»,
genmälte Inga förargad. »Är gröten kokt, så må man
väl få den för Grönvallens eviga prat.»
Denna anmärkning var så riktig, att den erkändes af
hela församlingen, som derefter fick risgrynsgröt i
gröna lerskålar.
Nu var det min tur. Jag öppnade min butelj, och bjöd,
i husets enda glas, vin åt dem alla. De tycktes smutta
på drycken; men ingen just lofordade mitt portvin utom
Grönvallen, som umgåtts med förnämt folk och således
i Gottlanda fattigstuga var den ende vinkännaren.
Sedan gubben tömt ett par glas blef han allt mera
lifvad och glad.
Det var ej ännu sent på qvällen; ty vår olycka hände
i mörkningen; men hästen dröjde.
Det hjelpte icke nu att Grönvallen, då och då
afbrytande sina tal, gick ut på trappstenen och
lyssnade efter den lilla bjellran, som mera för
att hetas vara en klocka än för att göra tjenst som
en sådan, i en skinnrem hängde vid bogträden. Men
ingenting hördes.
»Det måtte vara svårt för pojken att få låna en
släde», yttrade Grönvallen hvar gång han kom in och
stampade med fötterna.
»Åh ja, de äro så ohjelpsamma hos Eriks», yttrade
mor Inga, som syntes hafva haft de bittraste
erfarenheterna i lifvet; ty det gifves menniskor
sådana, att allt hvad de erfara kännes obehagligt
och sårande.
Man kan vara så »funtad», liksom Grönvallen fann allt
så roligt.
»Nej, Eriks måtte just inte vara genast färdiga att
hjelpa pojkstackarn. Vi ha god tid. Hvad säger den
der gamla trä-
klockan, som, svart i synen som en morian, sitter och
knäpper der borta i vrån? Lägg på några trän, så att
det lyser en smula. Jo, hon är i rappet sju. Det är
inte lång dager julafton.
Grönvallen verkställde sjelf sina ordres.
Det blef nu helt trefligt i den stora stugan, som
belystes af den flammande brasan.
Det gifves väl ingen, som lefvat den tiden då en
dylik brasa utgjorde belysningen i bondens stuga,
som ej föredrager den framför alla lampor och
alla stearinljus i verlden. Det var något riktigt
hemtrefligt med dessa öppna spislar, något poetiskt
i att följa de fladdrande lågornas lek och bland de
glödande kolen se fantastiska figurer, det är något
annat än i våra dagar, med våra patentspislar och
våra lampor.
Men den tiden hade vi skog till öfverflöd. Det var
länge sedan det.
Sedan allt var riktigt undanstökadt satte sig
Grönvallen på träfoten, smålog så godt och började
sitt, som mor Inga brukade säga, ’evinnerliga prat*.
»Jo si, jag talade om en förnäm och rik herre, som
lefvat ut innan han var tretio år och ingen glädje
hade mera här i verlden, fastän han egde allt,
rikedom, en skön brud och allt, allt han kunde
önska. Men si det var kanske just olyckan det.»
»Nu skall jag tala om en liten historia om två bröder,
som timrat upp åt sig en gemensam stuga, med en ingång
på hvardera gafveln.
Begge voro arbetare, begge voro gifta och begge
hade barn.
Ola hette den ene. Hela verlden sade att han bar sig
dumt åt när han gifte sig, ty flickan var hvarken just
vacker och ännu mindre rik, ty hon var torpardotter;
men mor hennes hade lärt henne flit och ordentlighet
och snygghet och ett förnöjdt sinne. Den andre,
Petter, gifte sig »klokt», med eu förmögen och fin
jänta, som varit mor sins lilla aftonvardsknyte. Må
tro hon ville lefva både godt och stort, för sitt
stånd, förstås.
Några år gingo. I vestra ändan af huset var allt så
stilla, allt gick som ett urverk; men i den östra
var det också stilla, men der hade urverket stannat.
Saken var den, att Ola och hans Märta arbetade upp
sig, under det att Petter och hans Josefina (ty
herrskapsnamn skulle hon bevars ha) allt mer latade
ner sig. Till en början var det sötbrödsdagar; men så
ville det icke räcka till. Petter arbetade allt hvad
tygena höll; men det förslog icke. När han kom hem
om qvällen lågo der några kalla potäter på en tallrik
bredvid en snedskuren sillbit, och den fordom granna
»Fina» gick der med håret kring synen och var vresig
emot honom. Aldrig fick han höra annat, än att hon
var olycklig, som tagit honom - hon, som kunnat bli
gift med krögarn i Nybygget, som hade allt fullt upp,
eller med korp or al Flink i Herrebråten, som nyss
gifvit sin hustru en rödbårdad schal. Och så voro
barnen så många, så att man inte hade kläder åt .dem;
hon riktigt kunde skämmas ögonen ut på sig att ha en
sådan man och sådana barn.
Petter var en genombeskedlig karl; men ingen kan
undra på, att han fick leda för sitt hem, fastän
Fina menade på att han borde hålla sitt hem kärt,
ty det var hans skyldighet som man och far. Han fick
då höra på huru Ola var en annan karl, huru han var
glad och vänlig då han kom hem; men hon talade ej om,
att han möttes i dörren af sin snälla, vänliga hustru
med ett småleende och ett välkommen. Hon nämde icke
att barnen hängde sig på honom och att det var så väl,
så väl, att Mante, en liten lurfhund, blef afundsjuk
och skällde på dem allihop och jagade kring stugan
och bar träpinnar för att väcka uppmärksamhet. Mante
märkte, att man höll på att glömma honom.
Moralerna gjorde ej saken bättre - och barnen liknade
mor sin; surmulna och lata.
En afton kom Pelle sent hem - ja mycket sent. Fina
hade väntat att få penningar, ty det var aflöningsdag
på herrgården, och Pelle brukade redovisa för hvart
öre, fastän det aldrig ville räcka.
När Pelle trädde in, snubblade han på tröskeln och
hade mycket svårt att få igen klinkan på dörren.
»Det var då en sju h-vetes klin-klinka sa’ ja! Hva
falls? sofva ungarna? Ja-åh, ja, de ligga som grisar
i en stia
48*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
