- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
6

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hafsspindeln - Ett finnskogens vidunder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

—— 6 ——

dölja sig. I detta afseende äro hennes åtgärder värda att
uppmärksammas. I ett aqvarium har man sett henne med
sina klor fatta alger och polyper, omgifva dem med en
klibbig vätska, som hon bär i munnen och fästa dem på sin
rygg. Mången gång har man på 150 famnars djup uppfiskat
exemplar, som på så sätt varit betäckta med en hel vegetation
af sjöväxter och polyper. De en gång fastklibbade
växterna hafva fortfarit att lefva på djurets rygg, som om
de aldrig blifvit omplanterade.

Dessa egenskaper voro mycket väl kända i äldre tider,
och man hade tagit detta skaldjur till emblem för
visheten och hängt det kring den ephesiska Dianas hals,
såsom en med förnuft begåfvad varelse; den fanns äfven i
prägeln på mynt från Ephesos och många andra städer på
Asiens kust.

I trots af sin oformliga skapnad rör sig djuret med
ganska stor ledighet, och det är ett verkligt nöje att se det
begagna sina långa, smala klor till att noppa och plocka sig
samt föra födan till munnen.

Krabbans rörelser, då hon tågar fram i sin skrud eller
samlar in sitt byte, gifva i sjelfva verket intrycket af stor
säflighet och fridsamhet. De gamle trodde, att hon hade
känsla för musik. Yi hafva icke något nyare rön, som talar
för denna åsigt; möjligt är att man utsträckt till hafsspindeln
den egenskap som man tillägger jordspindeln, nemligen
egenskapen att tjusas af musikaliska toner.

Köttätare i likhet med alla skaldjur, lefva hafsspindlarne
till stor del af blötdjur, som de söka bland bottenslammet,
hvilket de ej heller ofta lemna. De hafva en ansenlig
äggstock, ända till sex tusen hos en enda hona; men ännu saknar
man kännedom så väl om tiden för parningen som förloppet
vid utkläckningen samt ynglets utseende. Ännu fordras mycken
iakttagelse för att lära känna lefnadssättet hos flertalet af de
djur, som tillhöra denna klass.

*



Ett finnskogens vidunder.

Någonstädes i östra Wermlands eller Vesterdalarnes
finnskogar bodde för omkring 150 år sedan finnen
Passa-Matte. Han var af en illa beryktad slägt, som allt
ifrån första invandringen lefvat i ständig fejd med svenskarne,
och mången manslagare och rånsman kunde han nämna i sitt
ättartal. Sjelf vanslägtades han ej från sina fäder, och sågs
han sällan på kyrkobacken nere i svenskbygden, så hade han
sina skäl dertill; men i de djupa skogarne kunde han råkas
oftare än mången önskat, ty det var ondt vid att möta
honom och en olycka följde gerna i hans spår. Hvad han
sysslade med der inne i villande skogen, derom hade folket i
bygden mycket att förtälja, och att detta ej var ensamt
svedjande, sådd och skörd, det visste man också. Men fast han
var i hvars mans mun, fick han dock sköta sig huru han ville,
och medan andra finnar utan försköning drefvos från torp
och svedjor, satt Passa-Matte i orubbadt bo i sin rökstuga.
Björnen slår ej nära idet; ulfven rifver ej invid lyan och
derföre var det nog rådligast att lemna honom i ro, ty han
var stark nog att slå tio svenskar, och voro de flera, kunde
han skaffa sig hjelp, som derför ej var mindre kraftig att
den var osynlig. Hustrun gaf honom icke heller stort efter,
och var hon ej så stark som han, så var hon i stället så
mycket slugare och mera bevandrad i hemliga konster. Om
han med henne haft flera barn är ej kunnigt, men en son
hade han ändock, och som han fått all fadrens styrka och
modrens hela slughet, så är det nog troligt, att han varit
ensam i kullen. Det dröjde länge innan han blef döpt, ty
Matte ville ej gerna ned åt kyrkobygden. Presten kommer
väl någon gång uppåt skogen, tänkte han, men det fick han
vänta på, och så blef pojken på tredje året.

»Tu får kå te bresten tu å få’n töpt» [1] – sade hustrun,
och när det nu ej fanns annat råd, så tog Matte kassen på
ryggen, satte pojken i den och vandrade genom skog och mark,
öfver berg och dal den långa vägen ned till kyrkobygden.

Sent på qvällen kom han till prestgården, satte kassen
i förstugan och steg in. Presten blef storögd, när han fick
se en så oväntad gäst, men bad honom sitta ner och sporde
hans ärende. Jo, han hade ett barn, som han ville ha döpt,
sade han. – »Ja så» – svarade presten, »»men hvar har
du barnet då?» – Matte gick ut, men när han kom i
förstugan låg kassen kullstjelpt och pojken var borta. Han
började ropa och locka, men fåfängt; pojken kom ej tillrätta,
fastän både presten och hans folk hjelpte honom att söka.
Nog var det harmligt, när han gått en så lång väg; men
Matte var ej den, som var rådlös. Han fick fatt i kassen
och sträckte den mot presten.

»Kress’en kassen å kall’en Lassen» [2], sade han.

Det kunde då presten icke gå in på, och det hade väl
icke blifvit något dop utaf den gången, om ej finnungen sjelfmant
krupit fram från sitt gömställe under vindstrappan.
Matte fick fatt uti honom och räckte honom åt presten.

»Töp’en nu» – sade han.

Men presten kunde ändå icke uppfylla hans önskan.

»Hvar har du faddrarne då?» sporde han.

Matte blef lång i synen. – Att det skulle vara faddrar
hade han icke tänkt på.

»Fan å inka fattrar», sade han. De orden skulle han
aldrig ha sagt. Men nu flögo de öfver läpparne och så var
det sagdt, som sagdt var.

Huru nu presten ställde med den saken är ej godt att
veta; men döpt blef pojken emellertid och Lars var det namn
han fick i dopet.

Så växte han upp, vardt tidigt stor och stark, men
dyster till sinnet, ordkarg och sluten. Ett godt »nimme» hade
han dock, lärde allt hvad han kunde lära af föräldrarne, och
var snart lika förfaren som de sjelfve i sin stams alla sägner
och hemliga konster. Så kom han i nattvardsskolan, och
fast han ej så noga visste hvad orden betydde, lärde han
dock den svenska lillkatekesen från per m till perm både rätt
fram och baklänges. »Det var den styfväste finnunge jag
sett i alla mina dagar» – sade presten; och så blef Lars
konfirmerad.

Detta var för honom en vigtig sak, icke så som för
vanligt kristet folk, ty kristen var han aldrig, och det kunde
han ej heller gerna vara med en sådan fadder, som fadren
gifvit honom. Men nu kunde han sjelf bestämma öfver sina
öden. Redan vid sin första nattvardsgång hade han skaffat
sig hjelp af »den gamle i skogen» [3], så att han ej ens
behöfde se vildbrådet för att nå det med lodet. Hörde han
talas om ett björnskall och att björnen var »holmad», så –
var det ock 10 mil derifrån – riktade han blott bössan åt
det hållet, och när skottet small, låg björnen vid hans
fötter. Det var ingen liten skottlycka det. Men Lars var ändå
icke nöjd. Han hade hört talas om folk, som kunde göra
sig osynliga, vända synen på andra, framdraga dolda skatter,
få trollen och onda andar att tjena sig och med deras hjelp
vinna allt hvad de önskade. Tänk om han kunde blifva en
sådan karl! – Och hvarföre skulle han ej det? – Det hade
ju lyckats andra, och så borde det väl kunna gå för honom
också, tyckte han. Men utan en svartkonstbok var det
omöjligt, och hvar skulle han komma öfver en sådan? Af fadren
kunde han hvarken få råd eller hjelp i detta fall, det visste

[1] Skogsfinnarne i östra och vestra Vermland byta d mot t, g mot k och p mot b.
[2] Kristna kassen och kalla den Lasse.
[3] Ett andeväsen i finnarnes föreställningar, närmast motsvarande skogsrået i våra, men dock af mera värdig hållning än detta.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0010.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free