Print (PDF) - On this page / på denna sida - Ett finnskogens vidunder - I San Francisco. Thorer Helsing
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han; ty fastän Passa-Matte ansåg finnskott och andra
fäderne-ärfda konster såsom ett lofligt sjelfförsvar
emot de påträngande svenskarne, så höll han dock hvad
derutöfver var för syndigt, och sådant ville han ej
befatta sig med. Lars vågade derföre icke för honom
yppa sina önskningar och icke heller för modren,
men tanken på svartkonstboken lemnade honom ingen
ro. Så gaf han sig »ut på verlden» och drog omkring
först på finnskogen och sedan äfven i bygderna. Ja,
det sades till och med att han tjenat såsom dräng
ett år nere på »bondlandet». Om han blifvit mera klok
under dessa åren är ej godt att veta, men troligt är
det nog, ty den ondt vill lära, finner alltid sin
mästare. Men hade han icke på sina vandringar fått
veta allt hvad han ville veta, så fick han dock,
när han kom hem igen, den kunskap han sökte. En dag
kom det en österlandsfinne vandrande der på skogen,
och han var en vidtfaren man den finnen. Han visste
förtälja märkeliga ting från främmande land, der
han sett och pröf-vat mycket den tiden han tjent
soldat under Carl XII. Han kände mer än en krigsman,
sade han, som genom förbund med djefvulen förmått
göra sig hård mot svärd och lod, samt vunnit lycka
i spel och kärlek och äfven i andra företag. Huru
detta kunde vinnas visste han också, och så lärde han
Lars den konsten. Han skulle skära sig i namnlösa
fingret på venstra handen och med blodet rita sitt
bomärke på en näfverlapp och derunder uppläsa en
besvärjelse, deruti han förband sig att »med lif
och blod, med kropp och själ, med tand och tunga,
med lefver och lunga, med hjerta och hjerte-rötter»
tillhöra djefvulen efter vissa års förlopp. Lappen
skulle han en torsdagsnatt sticka in i nyckelhålet
på vestra kyrkodörren, så skulle han nog få sig en
svartkonstbok, och med denna tvinga i sin tjenst
alla de »andar i jorden och i bergen, i luften och
i vattnet, som voro under djefvulens våld», det var
ingen fråga om den saken, sade österlännin-gen. Lars
lade detta noga på minnet, och österlänningen -
ja han var nog ingen sådan, utan den onde sjelf,
som förskapat sig - vandrade vidare vesterut.
Nu visste Lars hvad han så länge önskat veta, och
rustade sig till sin kyrkofärd. Vägen var lång,
och tidigt en klar sommarmorgon lemnade han hemmet
och beträdde kyrkostigen. Han hade ej gått den sedan
sin första nattvardsgång, men stigen syntes honom
nu så mörk och dyster, att han ej kunde förstå huru
det var möjligt en gång. Underligt var det väl ock,
ty när han vände sig om, var det så ljust och vänligt
bakom honom, och der qvittrade fåglarna så muntert
och gladt i trädtopparne och busksnåren. Men framför
honom var det så skumt, som om solen redan gått ned,
och der var bergufvens skrän den enda fågelsång,
han hörde. Mången har undrat öfver mindre än så,
men Lars tänkte
blott på boken och all den lycka, han skulle vinna
med den, och fortsatte sin gång. Så vandrade han långt
om länge till dess han kom på kyrkobyns hemskog. Det
led emot qvällen och han satte sig ned, ty ännu hade
ej bygdefolket hunnit gå till hvila. Det klämtade
solgångsklämtningen i kyrkan, och en liten trast
sjöng i den höga furan öfver hans hufvud. Men det
var en konstig visa han sjöng den trasten. Det var
ord till den, och Lars hörde tydligen sitt namn
ropas. Trasten sjöng:
Lars! Lars! Lars! . Gå inte, Gå inte, Gå inte fram,
Gå inte fram! Vänd hemåt, Vänd hemåt!
Lars aktade väl icke mycket på den sången, men han
måste höra den ändå.
»Hade jag min bössa, skulle jag snart tysta dig
din orosfågel» - sade han. »Men sjung nu fritt; jag
aktar ej på fåglalåt. Och dermed steg han upp och
fortsatte sin vandring med mörker i sinnet, mörker
rundt omkring.
Han kom till kyrkan och smög in sin skrift i
nyckelhålet; han såg en blixt, han hörde ett
åskslag. En hvirfvel-vind slog omkull finnynglingen;
men trollkarlen Passa Lars reste sig upp der denne
fallit.
Icke synnerligt långt härefter spordes märkeliga
tidender der nere i bygden. Folk, som varit uppåt
utskogarne, sade att det byggdes och rustades på
Passa Mattes torp, att en prydlig »svenskstuga»
med glasfönster och målade väggar och tak kommit i
stället för den gamla rökstugan, och att både åker
och äng brutits der uppe. Passa Matte brukade ej
syssla med sådant han. Han brände’ sitt svedjeland
hvar han tyckte bäst, sådde och skördade råg, och
från »myrslogarne» bar han hem i »stickskrunten» det
starrhö, han der skurit med skäran till vinterfoder åt
sina getter. Men nu fanns der äfven kor, och brukades
häst och »släpor», alldeles såsom nere i bygden. Huru
detta burit till kunde ingen begripa; men medan de
undrade som bäst fingo de från predikstolen höra nådig
landshöfdingens försvarsbref för en nybyggare der
på skogen, och det var ej Passa Matte, som nämndes
i det brefvet, utan finnen Lars Mathssou. Det var
således sonen, det var Passa Lars, som nu tagit
väldet der uppe. Men hvart hade då Passa Matte tagit
vägen? Han hade med sin hustru dragit längre vesterut
mot Norge, sades det, men huru det var med den saken,
kunde ingen så noga veta. Säkert är, att ingen sedan
mötte honom <i skogen, och att han aldrig mer hvarken
lefvande eller död sågs på kyrkobacken. .
(Forts.)
:id en af herrliga ekskogar omkransad vik af Stilla
hafvet låg för tretio år sedan en liten by, hvars
fåtaliga invånare försörjde sig med åkerbruk, jagt och
fiske. Ingen af detta anspråkslösa samhälles medlemmar
drömde då om, att det ens kunde blifva annorlunda -
och likväl reser sig nu på samma plats en praktfull
stad, man kunde säga en stad af palatser, och som
räknar mer än 200,000 invånare!
Denna liksom genom ett trollslag frammanade stad är
.San Francisco, Californiens hufvudstad, »drottningen
vid Stilla hafvets kust».
Och på Stilla oceanens mörkblå vatten, der för ett
par tiotal af år sedan sällan syntes en seglare, der
råder nu den lifligaste sjöfart, och i San Franciscos
rymliga och säkra hamn ankra årligen tusentals fartyg
från jordens alla länder.
Hvem har då framkallat denna sällsamma
metamorfos?
Frågan är lyckligtvis lätt att besvara: Det är
upptäckten af Californiens rika guldminor, San
Francisco har
att tacka för sin uppkomst cch oerhördt snabba
utveckling, hvartill dock, hvad senaste tiden
beträffar, må läggas den omkring 1000 mil långa
Pacific-jernbanan, verldens största och märkvärdigaste
jernväg.
Upptäckten af guldminorna skedde år 1848. Kännedomen
härom spred sig med stor hastighet, och inom kort
strömmade till det förut nästan obekanta landet
guldtörstande äfventyrare till hundratusental. Dessa
lycksökare kommo från verldens alla länder, och San
Francisco blef nu den hufvudort, der guldsökarne
fore och efter slutadt värf samlades. Man behöfver
icke veta mera, för att med lätthet inse, att denna
omständighet skulle mäktigt inverka på den unga
stadens utveckling till den höga grad af välstånd,
den för närvarande innehar.
Alla resande som besökt San Francisco öfverensstämma
deruti, att ingen annan stad i nya verlden erbjuder
ett sådant egendomligt skaplynne som denna. Vi kunna
också fatta detta då vi besinna, att hvarje land på
jorden der räknar en mängd representanter, så att
tusental af sjelfva det himmelska rikets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
