- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
7

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett finnskogens vidunder - I San Francisco. Thorer Helsing

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

han; ty fastän Passa-Matte ansåg finnskott och andra fäderneärfda
konster såsom ett lofligt sjelfförsvar emot de påträngande
svenskarne, så höll han dock hvad derutöfver var för
syndigt, och sådant ville han ej befatta sig med. Lars
vågade derföre icke för honom yppa sina önskningar och icke
heller för modren, men tanken på svartkonstboken lemnade
honom ingen ro. Så gaf han sig »ut på verlden» och drog
omkring först på finnskogen och sedan äfven i bygderna. Ja,
det sades till och med att han tjenat såsom dräng ett år nere
på »bondlandet». Om han blifvit mera klok under dessa åren
är ej godt att veta, men troligt är det nog, ty den ondt vill
lära, finner alltid sin mästare. Men hade han icke på sina
vandringar fått veta allt hvad han ville veta, så fick han dock,
när han kom hem igen, den kunskap han sökte. En dag
kom det en österlandsfinne vandrande der på skogen, och
han var en vidtfaren man den finnen. Han visste förtälja
märkeliga ting från främmande land, der han sett och pröfvat
mycket den tiden han tjent soldat under Carl XII. Han
kände mer än en krigsman, sade han, som genom förbund
med djefvulen förmått göra sig hård mot svärd och lod, samt
vunnit lycka i spel och kärlek och äfven i andra företag.
Huru detta kunde vinnas visste han också, och så lärde han
Lars den konsten. Han skulle skära sig i namnlösa fingret
på venstra handen och med blodet rita sitt bomärke på en
näfverlapp och derunder uppläsa en besvärjelse, deruti han
förband sig att »med lif och blod, med kropp och själ, med
tand och tunga, med lefver och lunga, med hjerta och
hjerterötter» tillhöra djefvulen efter vissa års förlopp. Lappen
skulle han en torsdagsnatt sticka in i nyckelhålet på vestra
kyrkodörren, så skulle han nog få sig en svartkonstbok, och
med denna tvinga i sin tjenst alla de »andar i jorden och i
bergen, i luften och i vattnet, som voro under djefvulens
våld», det var ingen fråga om den saken, sade österlänningen.
Lars lade detta noga på minnet, och österlänningen – ja
han var nog ingen sådan, utan den onde sjelf, som förskapat
sig – vandrade vidare vesterut.

Nu visste Lars hvad han så länge önskat veta, och
rustade sig till sin kyrkofärd. Vägen var lång, och tidigt en
klar sommarmorgon lemnade han hemmet och beträdde
kyrkostigen. Han hade ej gått den sedan sin första nattvardsgång,
men stigen syntes honom nu så mörk och dyster, att han ej
kunde förstå huru det var möjligt en gång. Underligt var
det väl ock, ty när han vände sig om, var det så ljust och
vänligt bakom honom, och der qvittrade fåglarna så muntert
och gladt i trädtopparne och busksnåren. Men framför
honom var det så skumt, som om solen redan gått ned, och
der var bergufvens skrän den enda fågelsång, han hörde.
Mången har undrat öfver mindre än så, men Lars tänkte
blott på boken och all den lycka, han skulle vinna med den,
och fortsatte sin gång. Så vandrade han långt om länge till
dess han kom på kyrkobyns hemskog. Det led emot qvällen
och han satte sig ned, ty ännu hade ej bygdefolket hunnit gå
till hvila. Det klämtade solgångsklämtningen i kyrkan, och en
liten trast sjöng i den höga furan öfver hans hufvud. Men det
var en konstig visa han sjöng den trasten. Det var ord till
den, och Lars hörde tydligen sitt namn ropas. Trasten sjöng:

Lars! Lars! Lars!
Gå inte,
Gå inte,
Gå inte fram,
Gå inte fram!
Vänd hemåt,
Vänd hemåt!



Lars aktade väl icke mycket på den sången, men han
måste höra den ändå.

»Hade jag min bössa, skulle jag snart tysta dig din
orosfågel» – sade han. »Men sjung nu fritt; jag aktar ej
på fåglalåt. Och dermed steg han upp och fortsatte sin
vandring med mörker i sinnet, mörker rundt omkring.

Han kom till kyrkan och smög in sin skrift i nyckelhålet;
han såg en blixt, han hörde ett åskslag. En hvirfvelvind
slog omkull finnynglingen; men trollkarlen Passa Lars
reste sig upp der denne fallit.

Icke synnerligt långt härefter spordes märkeliga tidender
der nere i bygden. Folk, som varit uppåt utskogarne, sade
att det byggdes och rustades på Passa Mattes torp, att en
prydlig »svenskstuga» med glasfönster och målade väggar och
tak kommit i stället för den gamla rökstugan, och att både
åker och äng brutits der uppe. Passa Matte brukade ej syssla
med sådant han. Han brände sitt svedjeland hvar han tyckte
bäst, sådde och skördade råg, och från »myrslogarne» bar
han hem i »stickskrunten» det starrhö, han der skurit med
skäran till vinterfoder åt sina getter. Men nu fanns der
äfven kor, och brukades häst och »släpor», alldeles såsom
nere i bygden. Huru detta burit till kunde ingen begripa;
men medan de undrade som bäst fingo de från predikstolen
höra nådig landshöfdingens försvarsbref för en nybyggare
der på skogen, och det var ej Passa Matte, som nämndes i
det brefvet, utan finnen Lars Mathssou. Det var således
sonen, det var Passa Lars, som nu tagit väldet der uppe.
Men hvart hade då Passa Matte tagit vägen? Han hade
med sin hustru dragit längre vesterut mot Norge, sades det,
men huru det var med den saken, kunde ingen så noga veta.
Säkert är, att ingen sedan mötte honom i skogen, och att
han aldrig mer hvarken lefvande eller död sågs på
kyrkobacken.

(Forts.)

*



I San Francisco.

Vid en af herrliga ekskogar omkransad vik af Stilla
hafvet låg för tretio år sedan en liten by, hvars
fåtaliga invånare försörjde sig med åkerbruk, jagt och
fiske. Ingen af detta anspråkslösa samhälles medlemmar
drömde då om, att det ens kunde blifva annorlunda -
och likväl reser sig nu på samma plats en praktfull
stad, man kunde säga en stad af palatser, och som
räknar mer än 200,000 invånare!

Denna liksom genom ett trollslag frammanade stad är
San Francisco, Californiens hufvudstad, »drottningen
vid Stilla hafvets kust».

Och på Stilla oceanens mörkblå vatten, der för ett
par tiotal af år sedan sällan syntes en seglare, der
råder nu den lifligaste sjöfart, och i San Franciscos
rymliga och säkra hamn ankra årligen tusentals fartyg
från jordens alla länder.

Hvem har då framkallat denna sällsamma
metamorfos?

Frågan är lyckligtvis lätt att besvara: Det är
upptäckten af Californiens rika guldminor, San Francisco har
att tacka för sin uppkomst cch oerhördt snabba
utveckling, hvartill dock, hvad senaste tiden
beträffar, må läggas den omkring 1000 mil långa
Pacific-jernbanan, verldens största och märkvärdigaste
jernväg.

Upptäckten af guldminorna skedde år 1848. Kännedomen
härom spred sig med stor hastighet, och inom kort
strömmade till det förut nästan obekanta landet
guldtörstande äfventyrare till hundratusental. Dessa
lycksökare kommo från verldens alla länder, och San
Francisco blef nu den hufvudort, der guldsökarne
fore och efter slutadt värf samlades. Man behöfver
icke veta mera, för att med lätthet inse, att denna
omständighet skulle mäktigt inverka på den unga
stadens utveckling till den höga grad af välstånd,
den för närvarande innehar.

Alla resande som besökt San Francisco öfverensstämma
deruti, att ingen annan stad i nya verlden erbjuder
ett sådant egendomligt skaplynne som denna. Vi kunna
också fatta detta då vi besinna, att hvarje land på
jorden der räknar en mängd representanter, så att
tusental af sjelfva det himmelska rikets

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0011.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free