Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett finnskogens vidunder - I San Francisco. Thorer Helsing
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han; ty fastän Passa-Matte ansåg finnskott och andra fäderneärfda
konster såsom ett lofligt sjelfförsvar emot de påträngande
svenskarne, så höll han dock hvad derutöfver var för
syndigt, och sådant ville han ej befatta sig med. Lars
vågade derföre icke för honom yppa sina önskningar och icke
heller för modren, men tanken på svartkonstboken lemnade
honom ingen ro. Så gaf han sig »ut på verlden» och drog
omkring först på finnskogen och sedan äfven i bygderna. Ja,
det sades till och med att han tjenat såsom dräng ett år nere
på »bondlandet». Om han blifvit mera klok under dessa åren
är ej godt att veta, men troligt är det nog, ty den ondt vill
lära, finner alltid sin mästare. Men hade han icke på sina
vandringar fått veta allt hvad han ville veta, så fick han dock,
när han kom hem igen, den kunskap han sökte. En dag
kom det en österlandsfinne vandrande der på skogen, och
han var en vidtfaren man den finnen. Han visste förtälja
märkeliga ting från främmande land, der han sett och pröfvat
mycket den tiden han tjent soldat under Carl XII. Han
kände mer än en krigsman, sade han, som genom förbund
med djefvulen förmått göra sig hård mot svärd och lod, samt
vunnit lycka i spel och kärlek och äfven i andra företag.
Huru detta kunde vinnas visste han också, och så lärde han
Lars den konsten. Han skulle skära sig i namnlösa fingret
på venstra handen och med blodet rita sitt bomärke på en
näfverlapp och derunder uppläsa en besvärjelse, deruti han
förband sig att »med lif och blod, med kropp och själ, med
tand och tunga, med lefver och lunga, med hjerta och
hjerterötter» tillhöra djefvulen efter vissa års förlopp. Lappen
skulle han en torsdagsnatt sticka in i nyckelhålet på vestra
kyrkodörren, så skulle han nog få sig en svartkonstbok, och
med denna tvinga i sin tjenst alla de »andar i jorden och i
bergen, i luften och i vattnet, som voro under djefvulens
våld», det var ingen fråga om den saken, sade österlänningen.
Lars lade detta noga på minnet, och österlänningen – ja
han var nog ingen sådan, utan den onde sjelf, som förskapat
sig – vandrade vidare vesterut.
Nu visste Lars hvad han så länge önskat veta, och
rustade sig till sin kyrkofärd. Vägen var lång, och tidigt en
klar sommarmorgon lemnade han hemmet och beträdde
kyrkostigen. Han hade ej gått den sedan sin första nattvardsgång,
men stigen syntes honom nu så mörk och dyster, att han ej
kunde förstå huru det var möjligt en gång. Underligt var
det väl ock, ty när han vände sig om, var det så ljust och
vänligt bakom honom, och der qvittrade fåglarna så muntert
och gladt i trädtopparne och busksnåren. Men framför
honom var det så skumt, som om solen redan gått ned, och
der var bergufvens skrän den enda fågelsång, han hörde.
Mången har undrat öfver mindre än så, men Lars tänkte
blott på boken och all den lycka, han skulle vinna med den,
och fortsatte sin gång. Så vandrade han långt om länge till
dess han kom på kyrkobyns hemskog. Det led emot qvällen
och han satte sig ned, ty ännu hade ej bygdefolket hunnit gå
till hvila. Det klämtade solgångsklämtningen i kyrkan, och en
liten trast sjöng i den höga furan öfver hans hufvud. Men det
var en konstig visa han sjöng den trasten. Det var ord till
den, och Lars hörde tydligen sitt namn ropas. Trasten sjöng:
Lars! Lars! Lars!
Gå inte,
Gå inte,
Gå inte fram,
Gå inte fram!
Vänd hemåt,
Vänd hemåt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
