- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
14

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lindansaresällskapet. (Till en tafla af D'Unker.) Karl Wetterhoff - Ett finnskogens vidunder (Forts. från sid. 7.) G. Djurklou

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

—— 14 ——

han är något mera vänd mot skeden än mot glaset,
så sker sådant uppenbarligen mera på grund af hans
förstånd, än hans smak. Må hända slutar han ock
med att taga groggen ofvanpå dropparne. Handen, som
lutar sitt hufvud mot hans knä, synes dock bland hela
personalen yara den som hyser det varmaste deltagandet
för den lidande kamraten; må hända ock att de på
aftonens program hafva något nummer tillsammans;
tunnbandet der bredvid kan låta förmoda något sådant.

Utom denna hufvudgrupp framställer sig i pittoresk
samverkan dermed flera episoder, vid hvilka vi
kunna iakttaga månget drag både af burlesk och fin
känsla. Akrobaten, som maskerar sig framför den
trasiga spegelskifvan, hvilken visar oss det råa
ansigtet af den från ryggen sedde mannen, är ett både
till tanke och utförande lyckadt grepp.

En perukfigur håller på att med en pensel förvandla
en figur i hvit turban till neger. Färgkoppen synes
hafva ett ogement tycke med blanksmörja.

De båda episoderna ytterst till venster och ytterst
till höger synas bilda en poetisk motsättning, som
icke bör lemnas opåaktad. På ena sidan är en äldre
qvinna sysselsatt med att fästa psychevingar på ett
litet i blommor och glitter utstyrdt flickebarn,
som ser vigtigt och sjelfbelåtet ut i all denna
prydnad. På andra sidan se vi ensam, stödd mot en vägg
och försjunken i tankar, en vid pass sextonårig flicka
af ett blygsamt utseende. Hennes vemodsfulla tankar
äro långt borta. Söka de någon i fjerran, eller gå de
tillbaka till deri tid, då hon sjelf bar oskuldens
psychevingar. Du samhällets olycksbarn, inkastadt
i detta ziguenarlif, der endast humorn kan sprida
ett poetiskt försonande skimmer öfver eländet, hvem
skulle våga tillhviska dig den sorgliga trösten, att
du kanske en dag, då du lärt dig glömma, skall finna
dig i detta lif med samma obesvärade löje och låter,
som din mera strålande, men långt mindre intagande
granne, den äldre primadonnan.

Vi förbigå några obetydliga fyllnacMgurer, som
framskymta ur dunklet.

Äfven för sjelfva ämnet är det betecknande, att
täflan ställer figurerna i skarp belysning mot en
mörk bakgrund. I motsats till »pantlåuekontoret»,
som genom en kylig, blågrå färgton återgifver den
unkna luften i det dammiga kyffet, se vi här en
knallbelysning, som låter det granna trasbyltet
och gycklarcattributerna framträda i en luft, som
icke saknar en viss doft af stall. Ett gårdsrum,
så lifligt vexlande i linier och belysning, som det
konstnären här framställt, finna vi svårligen med
det nakna byggnadssätt, som råder i vårt luftstreck;
det märkes mer än väl, att det är från stränderna af
Rhen som den svenske konstnären hemtat sin arkitektur.

Karl Wetterhoff.

*



Ett finnskogens vidunder.

(Forts. från sid. 7.)

Odlingarne och byggandet fortgingo emellertid der uppe,
och efter hvarje natt fanns alltid ett nytt åkerstycke
brutet eller ett hus timradt, fast ingen såg någon
menniska syssla dermed, eller kunde säga huru det gått till. Men
så hände sig, att en dalmas kom vandrande öfver fjellet. Han
var »skinnare» och skulle nedåt Vermlandsbygden på arbete.
Så gick det honom som det gått så många andra; han blef
vänd i skogen och villad om stigen, så att han midt i
natten kom fram till finntorpet. Der fick han se en märkelig
syn, så att han aldrig skådat dess make. Stora stenar
vältes ur åkern, stockar släpades ur skogen, och fast han icke
hörde så mycket som ett yxhugg en gång, lades det ena
timmerhvarfvet på det andra till den nya ladugården. Nu
var han söndagsbarn, denne masen, och så kunde han se
arbetsfolket. Idel gastar, som ej finna ro i grafven utan hvarje
natt allt intill domedag måste upp der utur, mylrade som ett
stim kring gården, och bland dem urskilde han till sin
förfäran de förvridna dragen af mer än en sjelfspilling och
aflifvad rånsman, som han känt i lefvande lifvet. Mästaren
sjelf såg han också, och hvem det var, kan man väl förstå,
men Lars såg han deremot icke. Af masens berättelse blef
det nu klart huru det stod till der uppe, och hade folket i
bygden varit rädda för Passa Matte, blefvo de det ännu mera
för sonen, och han hade nog fått vara i ro äfven utan nådig
landshöfdingens försvarsbref.

Snart spordes nya tidender om hans lif och färd,
men sjelf syntes han ej i bygden; och det var ej underligt
heller, ty han var oftast på resor, mest till »Storfinland»,
hvars argaste trollkarlar icke sällan gästade hans hus. Men
de foro ej fram såsom kristet folk de, utan liksom Lars
sjelf drogo de med hvirfvelvinden susande genom luften och
snuddade ej vid marken om icke för att stjäla »sädessäd»
eller göra annan förargelse under färden, och det var derför
icke lätt att se dem eller nå dem med kallt stål. Man visste
dock att det var storkalas der uppe, när dessa långväga
gäster kommo, och Lars hade också fullt upp att pläga dem
med, ty han hade skaffat sig en ståtlig afvel till sitt stora
hemman. Brandiga kullkor, de bästa af bergatrollens boskap,
kunde man se beta der uppe, och getter hade han flera, än
en menniska kunde räkna på en hel dag. Alltid hade han
vacker gröda på sina åkrar och det var väl ingen konst
heller för honom att få vacker »årväg» när han kunde skaffa
sig hvad väder han ville. När andras »vretar» sveddes af
frosten, hade han mildväder, ledo de af torka, så regnade det
der uppe, och när bergseln annorstädes hindrades af ihållande
väta var det torr väder och blåst hos honom; men solsken
kunde han ej skaffa. Solen var vår Herres egendom och
öfver henne hade han ingen makt, fast han kunde råda öfver
vädret. Men ändock fick solen skina äfven öfver hans
hufvud. Att han egde guld och silfver i stora högar var
sjelfsagdt, ty han visste hvar alla skatter voro nedgräfda och
kunde binda draken, som rufvade öfver dem. Han behöfde
derför icke stjäla från andra för att få gods och penningar,
men af alla stortjufvar tog han skatt och af hvarje kyrkostöld
skulle han hafva hvar tionde penning, och var ej den,
som gaf efter sin rätt. Hustrur bytte han som andra byta
hästar, och väl sju gånger gift, var han lika många gånger
vorden enkling. När han ledsnade vid en, försvann hon strax,
och en annan, alltid fagrare än den förra, men ovisst
hvarifrån, kom i stället, utan att han någonsin behöfde möda
presten hvarken med lysning eller vigsel, skilsmessa eller
begrafning. Med sina trollkonster tjente han äfven andra, som
hade mod att påkalla hans hjelp, och de voro ej så få, och
långa vägar voro de ofta komne. Men illa gick det den,
som råkat ut för hans vrede. Han kunde vara viss på att
ulfvar och björnar refvo hans kreatur, om han ens slapp så
billigt. Ty Lars kunde mera än så. Han kunde framkalla
sin oväns bild i en så full med vatten och der sända honom
ett skott, som vållade ofärd, sjukdom eller död, vore han
ock hundrade mil derifrån.

Sålunda flög talet om Passa Lars vida omkring, och han
ansågs mäktig att göra allt hvad han ville. Blott i ett fall
tröt hans makt. Han kunde icke hejda tiden i sitt lopp så
gerna han än ville det, och så kom han allt närmare och
närmare den stund, då hans kontrakt gick till ända. Han
hade betingat sig femtio år, och tyckte han att detta var
en lång tid, men nu fann han den alldeles för kort. Flera
gånger hade han sökt att få kontraktet förlängdt, men så slug
och illmarig han än var kunde han ej afvinna sin husbonde
en enda dag, ehuru han gerna velat gifva allt hvad han egde
och hade för att aflägsna den sista stunden. Men nu var
intet råd för den saken, utan tiden gick sin gång, och det
led och det skred allt närmare. Den sista veckan kom och
den sista söndagen var inne. I Guds hus måtte väl

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0018.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free