Print (PDF) - On this page / på denna sida - Ett finnskogens vidunder (Forts. från sid. 7.) G. Djurklou
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
len icke hafva någon makt, tänkte han, och tidigt
på ottan begaf han sig på väg till kyrkan. Han dref
på sin trafvare, och snart såg han huru torntuppen
blänkte i det klara solskenet och hörde klockorna
ringa samman och folket sjunga vid en öppen graf på
kyrkogården. Han ökade farten, men ju mer han ilade
framåt dess mer drog sig kyrkan tillbaka. Han kunde
ej nå henne. Men klockorna ringde och psalmsången
ljöd alltjemt i hans öra. Många mil trodde han sig
hafva färdats på det sättet då han vände hästen och
med ens befann sig på egen gård. Solljus och dager
voro nu försvunna och med dem kyrkan, klockljuden
och psalmtonerna. Natten hade insvept allt uti det
djupaste mörker; men ändock såg han tydligt gaslarne,
som redo på svenskstugans kroppås. De helsade honom
med aflyftade hufvuden och han hörde deras skällande
skratt, när han störtade in i huset. Nu skickades
tjenare långa vägar för att hemta prester från
angränsande kyrkor, och det sades att desse till sju
man varit der samlade den sista torsdagsqvällen. Det
stora daluret i stugan slog sitt första tolfslag,
och nu hördes ett vildt skrän, som dref alla presterna
på dörren. Det slog det sista slaget, och elden bröt
ut i alla hörnen. Af den prydliga svenskstugan och
Passa Lars’ öfriga herrligheter funnos snart endast
några rykande bränder; men att han sjelf omkommit
i lågorna, derpå tviflade mången, och de funnos,
som sade sig hafva sett en af svarta eldfrustande
hästar dragen vagn på gnistrande hjul rulla fram
genom lågorna. Två män åkte i den vagnen, och hvilka
de varit, trodde man sig ock kunna säga.
Nu öfverskyggar skogen de fordom väldiga åkrarne,
men på den plats der gården stått växer hvarken träd
eller gräs, ty jorden är försvuren. Ingen menniska
vill sätta sin fot der uppå, men gastarne hålla der
sina nattliga samqväm.
Här ändas sagan om Passa Lars.
-
I min barndom, då jag vistades på gränsen af Östra
Vermlands forna finnskogar, hörde jag denna saga
många gånger förtäljas medan spinnrockarne surrade
vid aftonbrasan i den vänliga prestgårdens sal. Jag
har ej kunnat återgifva henne alldeles så, som hon
då berättades, emedan hon här måst framställas uti
ett för henne främmande språk, skriftspråket, hvilket
framtvungit en och annan formel förändring. Möjligt är
det ock att ett och annat drag från sagan om »gamle
Moffen», en själs- och stamfrände till Passa Lars,
ofrivilligt insmugit sig der minnet har svikit. Hvad
jag deremot ännu lifligt erinrar mig, är den hemska
rysning jag erfor, då jag med spänd uppmärksamhet
lyssnade till sagan, och huru jag flyttade min pall
närmare intill prestfruns stol, medan Lisa Kajsa
Backman och Finn-Lisa stödde hvarandras minne för
att rätt kunna framställa hennes mest fasansfulla
drag. När sedan sömnen vek från de trötta ögonen
och jag förgäfves slöt dem samman för att locka
honom till min bädd, kunde jag se Passa Lars, der han
vandrade i skogen med mörker framför och solljus bakom
sig, och höra trastens varnande sång i furutoppen;
eller ock såg jag de eldfrustande svarta hästarne och
honom sjelf, der han satt i »salig1 riksrådets stora
statsvagn», som jag så ofta beundrat i vagnshuset
på en viss herrgård i min födelsebygd. Körsvennen
kände jag också igen, ty honom hade jag många gånger
skådat i »Joh. Qvirsfelds Geistlicher Myrrhen-Garten,
versetzet mit xxx traurigen Cypressen», en liten
bok, som stod på öfversta raden i min lärares
bokhylla. Till och med när jag på söndagen med mina
kamrater följde presten till kyrkan, och hans ankomst
till fattigbössan satte prestklockan i gång, och vi
vandrade fram genom en lefvande häck, der blottade
hufvuden och djupa nigningar helsade den vördade
läraren, kunde jag mången gång tänka på den olycklige
försvurne finnen, som liksom vi såg kyrkan midt
framför sig, men aldrig kunde komma henne närmare.
Fyratio år hafva snart förflutit sedan den tiden,
och mycket har derunder förändrats. Passa Lars är
icke mer samma skräckbild, som han då var, och en
närmare bekantskap
med folklynnets och folkdiktens egendomligheter
har gjort äfven denne förkroppsligade afgrundsande
tillgänglig för en rent mensklig förklaring. Det
är dock icke utan en viss tvekan jag vågar försöket
att lemna en sådan, då derigenom hela sagan, lik den
i regnbågens färger skiftande såpbubblan, upplöser
sig till en obetydlig vattendroppe. Ty liksom barnen
ännu i dag, så älskade folket fordom att blåsa sina
såpbubblor; och finnes det ännu så mycket af barn
i våra sinnen, att vi kunna glädjas öfver att äfven
en såpbubbla kan vara långlifvad, få vi dock icke
längre bländas af hennes glans, utan måste förr
krossa henne än lefva i okunnighet om hvad det är vi
se i det vi se. Det är således vår pligt att binda
sagotrollet Passa Lars med kallt stål och nalkas
honom med knifven, äfven om han under våra händer
skulle mista både hud och hull och förvandlas till
ett naket benrangel.
Folksagor och folksägner hvila vanligen ytterst på
åtminstone en skymt af verklighet. Vi s. k.
bildade kunna undvara detta stöd för vår dikt, ty
vi kunna skapa oss idealer. Och för att lemna
dem, som med oss skola blifva dessas beundrare,
så litet utrymme som möjligt för någon annan
uppfattning än vår egen, förkroppsliga vi
våra idealer, och beskrifva dem noga till längd,
bredd och höjd, till inre och yttre, innan vi
föra dem in i ett lif, som liknar vårt eget.
Der kunna de visserligen få utföra stordåd, men
måste dock alltid röra sig under förutsättningar,
som icke innebära några orimligheter för tanken.
Annorlunda är det med folkdikten. Der griper
fantasien helst fatt uti en ren verklighet och
företrädesvis ett lefvande väsen af kött och blod
så likt oss andra, att hon sällan finner nödigt
att närmare beskrifva det. Men med denna
verklighet sväfvar hon sedan obesväradt ut från
den ena vidunderligheten till den andra, lemnande
öppet för hvar och en att följa med på färden
och derunder af det gifna stoffet skapa sig den
bild, hans egen inbillningskraft kan åstadkomma.
Misstaga vi oss icke härutinnan, så kunna vi äfven
tryggt påstå, att vår Passa Lars icke är gripen
ur luften, utan en gång funnits i verkligheten. Den
omständigheten att han varit finne var redan nog
att i de svenska grannarnes ögon göra honom till
trollkarl, då alla finnar af dem höllos för mer
eller mindre trollkunnige. Sagan säger oss
att han haft ett godt förstånd, sett sig omkring
i verlden och haft tjenst nere på slättbygden,
det af Vermlands bergsmän fordom så djupt föraktade
»bondlandet». Det kan ju vara mycket möjligt och
till och med sannolikt, att han derifrån hemfört
den föreställningen, att ett ordentligt jordbruk
vore möjligt äfven på finnskogen, och att kraft i
vilja och kraft i handling satt honom i stånd
att genomföra de odlings- och byggnadsplaner han
uppgjort under sina vandringar. Om han nu på
samma gång han skaffat sig lagens skydd, hvilket
hans menlösa landsmän då ännu icke förstodo att
vinna, äfven sökt insvepa sig i ett mystiskt dunkel,
så bevisar detta endast att han förstått att vända
sina svenska grannars vidskeplighet sig till godo
och varit slugare än de. Så till vida torde sagan
stämma öfverens med verkligheten, men icke heller
långt derutöfver, ty det följande visar grannarnes
uppfattning af detta faktum. Redan det att
en skogsfinne börjat odla, byggt sig en
»svenskstuga» och besvärat landshöfdingen,
som bodde så långt bort som i Örebro,
var för dem något alldeles oförklarligt, och
det behöfdes icke mer än att en strof vande
dalkarl ur sin språklåda framdrog de hemska
bilder, som en vidskeplig fruktan målat för hans
inbillning under en mörk natt i villande skogen,
för att få uppränningen till en vidunderlig
sagoväfnad. Folkets poetiska anda och bäfvande kärlek
till det underbara grepo fatt deruti och drogo
omedvetet försorg om inslaget. Lösryckta trådar
från andra halfförgätna sagor knötos tillsammans,
och då än den ene än den andre sagoförtäljaren
trampade sitt slag i väfstolen blef den brokiga
väfräckan snart färdig. -- Så har denna, så äfven
många andra sagor uppkommit; men det är ej
alltid lika lätt att skilja dikt och verklighet
från hvarandra i den ofta med stor konstnärlighet
sammanfogade sagoväfnaden.
G. Djurklou.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
