- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
15

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett finnskogens vidunder (Forts. från sid. 7.) G. Djurklou

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

djefvulen icke hafva någon makt, tänkte han, och tidigt på ottan
begaf han sig på väg till kyrkan. Han dref på sin trafvare,
och snart såg han huru torntuppen blänkte i det klara
solskenet och hörde klockorna ringa samman och folket sjunga
vid en öppen graf på kyrkogården. Han ökade farten, men
ju mer han ilade framåt dess mer drog sig kyrkan tillbaka.
Han kunde ej nå henne. Men klockorna ringde och
psalmsången ljöd alltjemt i hans öra. Många mil trodde han
sig hafva färdats på det sättet då han vände hästen och med
ens befann sig på egen gård. Solljus och dager voro nu
försvunna och med dem kyrkan, klockljuden och psalmtonerna.
Natten hade insvept allt uti det djupaste mörker; men
ändock såg han tydligt gastarne, som redo på svenskstugans
kroppås. De helsade honom med aflyftade hufvuden och han
hörde deras skällande skratt, när han störtade in i huset.
Nu skickades tjenare långa vägar för att hemta prester från
angränsande kyrkor, och det sades att desse till sju man
varit der samlade den sista torsdagsqvällen. Det stora
daluret i stugan slog sitt första tolfslag, och nu hördes ett vildt
skrän, som dref alla presterna på dörren. Det slog det sista
slaget, och elden bröt ut i alla hörnen. Af den prydliga
svenskstugan och Passa Lars’ öfriga herrligheter funnos
snart endast några rykande bränder; men att han sjelf omkommit
i lågorna, derpå tviflade mången, och de funnos, som sade sig
hafva sett en af svarta eldfrustande hästar dragen vagn på
gnistrande hjul rulla fram genom lågorna. Två män åkte i den
vagnen, och hvilka de varit, trodde man sig ock kunna säga.

Nu öfverskyggar skogen de fordom väldiga åkrarne, men
på den plats der gården stått växer hvarken träd eller gräs,
ty jorden är försvuren. Ingen menniska vill sätta sin fot
der uppå, men gastarne hålla der sina nattliga samqväm.

Här ändas sagan om Passa Lars.

*



I min barndom, då jag vistades på gränsen af Östra
Vermlands forna finnskogar, hörde jag denna saga många
gånger förtäljas medan spinnrockarne surrade vid aftonbrasan i
den vänliga prestgårdens sal. Jag har ej kunnat återgifva henne
alldeles så, som hon då berättades, emedan hon här måst
framställas uti ett för henne främmande språk, skriftspråket,
hvilket framtvungit en och annan formel förändring. Möjligt
är det ock att ett och annat drag från sagan om »gamle
Moffen», en själs- och stamfrände till Passa Lars, ofrivilligt
insmugit sig der minnet har svikit. Hvad jag deremot ännu
lifligt erinrar mig, är den hemska rysning jag erfor, då jag
med spänd uppmärksamhet lyssnade till sagan, och huru jag
flyttade min pall närmare intill prestfruns stol, medan Lisa
Kajsa Backman och Finn-Lisa stödde hvarandras minne för
att rätt kunna framställa hennes mest fasansfulla drag. När
sedan sömnen vek från de trötta ögonen och jag förgäfves
slöt dem samman för att locka honom till min bädd, kunde
jag se Passa Lars, der han vandrade i skogen med mörker
framför och solljus bakom sig, och höra trastens varnande
sång i furutoppen; eller ock såg jag de eldfrustande svarta
hästarne och honom sjelf, der han satt i »salig riksrådets
stora statsvagn», som jag så ofta beundrat i vagnshuset på
en viss herrgård i min födelsebygd. Körsvennen kände jag
också igen, ty honom hade jag många gånger skådat i »Joh.
Qvirsfelds Geistlicher Myrrhen-Garten, versetzet mit xxx
traurigen Cypressen», en liten bok, som stod på öfversta raden
i min lärares bokhylla. Till och med när jag på söndagen
med mina kamrater följde presten till kyrkan, och hans
ankomst till fattigbössan satte prestklockan i gång, och vi
vandrade fram genom en lefvande häck, der blottade hufvuden
och djupa nigningar helsade den vördade läraren, kunde jag
mången gång tänka på den olycklige försvurne finnen, som
liksom vi såg kyrkan midt framför sig, men aldrig kunde
komma henne närmare.

Fyratio år hafva snart förflutit sedan den tiden, och
mycket har derunder förändrats. Passa Lars är icke mer
samma skräckbild, som han då var, och en närmare bekantskap
med folklynnets och folkdiktens egendomligheter har
gjort äfven denne förkroppsligade afgrundsande tillgänglig för
en rent mensklig förklaring. Det är dock icke utan en viss
tvekan jag vågar försöket att lemna en sådan, då derigenom
hela sagan, lik den i regnbågens färger skiftande såpbubblan,
upplöser sig till en obetydlig vattendroppe. Ty liksom barnen
ännu i dag, så älskade folket fordom att blåsa sina
såpbubblor; och finnes det ännu så mycket af barn i våra
sinnen, att vi kunna glädjas öfver att äfven en såpbubbla kan
vara långlifvad, få vi dock icke längre bländas af hennes
glans, utan måste förr krossa henne än lefva i okunnighet
om hvad det är vi se i det vi se. Det är således vår pligt att
binda sagotrollet Passa Lars med kallt stål och nalkas honom
med knifven, äfven om han under våra händer skulle mista
både hud och hull och förvandlas till ett naket benrangel.

Folksagor och folksägner hvila vanligen ytterst på
åtminstone en skymt af verklighet. Vi s. k. bildade kunna
undvara detta stöd för vår dikt, ty vi kunna skapa oss
idealer. Och för att lemna dem, som med oss skola blifva
dessas beundrare, så litet utrymme som möjligt för någon
annan uppfattning än vår egen, förkroppsliga vi våra idealer,
och beskrifva dem noga till längd, bredd och höjd, till inre
och yttre, innan vi föra dem in i ett lif, som liknar vårt
eget. Der kunna de visserligen få utföra stordåd, men måste
dock alltid röra sig under förutsättningar, som icke innebära
några orimligheter för tanken. Annorlunda är det med
folkdikten. Der griper fantasien helst fatt uti en ren verklighet
och företrädesvis ett lefvande väsen af kött och blod så likt
oss andra, att hon sällan finner nödigt att närmare beskrifva
det. Men med denna verklighet sväfvar hon sedan obesväradt
ut från den ena vidunderligheten till den andra,
lemnande öppet för hvar och en att följa med på färden och
derunder af det gifna stoffet skapa sig den bild, hans egen
inbillningskraft kan åstadkomma. Misstaga vi oss icke
härutinnan, så kunna vi äfven tryggt påstå, att vår Passa Lars
icke är gripen ur luften, utan en gång funnits i verkligheten.
Den omständigheten att han varit finne var redan nog att i
de svenska grannarnes ögon göra honom till trollkarl, då alla
finnar af dem höllos för mer eller mindre trollkunnige.
Sagan säger oss att han haft ett godt förstånd, sett sig
omkring i verlden och haft tjenst nere på slättbygden, det af
Vermlands bergsmän fordom så djupt föraktade »bondlandet».
Det kan ju vara mycket möjligt och till och med sannolikt,
att han derifrån hemfört den föreställningen, att ett ordentligt
jordbruk vore möjligt äfven på finnskogen, och att kraft
i vilja och kraft i handling satt honom i stånd att genomföra
de odlings- och byggnadsplaner han uppgjort under sina
vandringar. Om han nu på samma gång han skaffat sig
lagens skydd, hvilket hans menlösa landsmän då ännu icke
förstodo att vinna, äfven sökt insvepa sig i ett mystiskt dunkel,
så bevisar detta endast att han förstått att vända sina svenska
grannars vidskeplighet sig till godo och varit slugare än
de. Så till vida torde sagan stämma öfverens med verkligheten,
men icke heller långt derutöfver, ty det följande visar
grannarnes uppfattning af detta faktum. Redan det att en
skogsfinne börjat odla, byggt sig en »svenskstuga» och
besvärat landshöfdingen, som bodde så långt bort som i
Örebro, var för dem något alldeles oförklarligt, och det
behöfdes icke mer än att en ströfvande dalkarl ur sin språklåda
framdrog de hemska bilder, som en vidskeplig fruktan
målat för hans inbillning under en mörk natt i villande
skogen, för att få uppränningen till en vidunderlig sagoväfnad.
Folkets poetiska anda och bäfvande kärlek till det underbara
grepo fatt deruti och drogo omedvetet försorg om inslaget.
Lösryckta trådar från andra halfförgätna sagor knötos
tillsammans, och då än den ene än den andre sagoförtäljaren
trampade sitt slag i väfstolen blef den brokiga väfräckan snart
färdig. – Så har denna, så äfvenmånga andra sagor
uppkommit; men det är ej alltid lika lätt att skilja dikt och
verklighet från hvarandra i den ofta med stor konstnärlighet
sammanfogade sagoväfnaden.

                                                 G. Djurklou.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0019.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free