Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 / 16 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vintern. Mathilda Langlet - Början är svår. Bn.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Vintern.

Jag älskar vintern, vintern här i norden,
Jag tycker den är skön att se uppå.
Hur lätt den hvita drifvan trycker jorden!
Hur solens strålar gnistra deruppå!
Hur fint sig björkens glesa lockar röja
Igenom frostens skimmerhvita slöja!

Jag älskar månan och dess bleka strålar,
De klara stjernors tysta, höga gång,
Det ljusa sken, som norra polen målar,
Den blanka is, som hejdat bäckens språng;
Jag älskar nordens vinternatt, den kalla,
Dess ljus och skuggor, hur de än må falla.

Hvit är naturens hvilodrägt: den gröna
Uppståndelsens och lifvets bruddrägt är,
Som vårens milda engel till sin sköna,
Beständigt unga maka, jorden, bär.
Men, säg hvad skatt för hennes fot han tömde,
Hvars frö i vinterns sköt ej låg och drömde?

Mathilda Langlet.



Modersömhet.
(Teckning af D. Maillart.)

Början är svår.

Det är vanligen inga ljufliga minnen som man
bevarar från den tiden då man tog de första stapplande
stegen på kunskapens stråt; men minnen har man i alla
fall, och bland dem spela bilderna i vår Abc-bok en
framstående roll. Hur mången gång har icke blicken
irrat från pekpinnen till de små figurerna bredvid,
och tanken i ett ögonblick genomlupit hela verldar
af underbara föreställningar!

Jag minnes särskildt bokstafven R. Den illustrerades
af en kolsvart figur, klädd endast och allenast
i en stor fjäderbuske på hufvudet och med en lång
pipa i munnen, hvilken utsände rökmoln, värre än det
eldsprutande berget Vesuvius, som placerats bredvid
bokstafven V.

Men hvad som än mer gjorde nämda bokstaf behaglig i
åminnelsen var en minnesvers, en bland de första man
fick med sig på lifvets törnestig. Det fanns nämligen
för hvarje bokstaf ett läsestycke, som förbigicks af
nybörjaren, men återtogs framdeles, när han blifvit
mera försigkommen, och då genomgicks under svett och
vedermöda, stundom under bittra tårar. Men hade man
en gång hunnit till R, så drog man en suck af lättnad
och läste i halfsjungande ton:

        "Röka tobak är ett bruk,
        Som från Indien vi lärde.
        Mången sätter derpå värde,
        Mången blir af lukten sjuk.
        Mage, nerver deraf lida,
        Att man röker sent och tida;
        Kära gosse, tänk så här:
        Mycket dumt det ändå är
        Båd’ att supa och att röka;
        Jag villaldrig det försöka. –
        Hellre jag min kassa spar
        Och min helsa hafver qvar."

Hela det slägte, som öste visdom ur denna källa,
har nu helt visst trampat ut barnskorna, men minnet
tör lefva qvar hos mången, äfven om lärdomen icke på
alla burit frukt.

Nå, den tiden vi exercerade med pekpinnen hade
vi ännu icke mycket grubblat öfver nikotinens
verkningar, knappt nog hunnit göra några experiment
med rottingstumpar, urhålkade potäter och andra mera
primitiva rökredskap. Men hvad skola
vi säga om en ungdom, sådan den vår illustration framställer
och som under mammas egna ögon öfvar den vackra konsten? –
en liten herre, som delar sin uppmärksamhet mellan cigarren
och modersbröstet!

Det är likväl icke från Indien, tobaksrökens vagga,
som den smålustiga scenen förskrifver sig, utan
från Sydamerika, från Paraguay. Vi påträffa den i en
reseskildring från dessa trakter af L. Forgues. Han
uppehåller sig med en synnerlig förkärlek vid antydda
egenhet, och omtalar, huru icke blott karlarne, utan
äfven qvinnor, unga och gamla, pläga hängifva sig
åt rökningens behag. Qvinnorna hafva nästan alltid
cigarren i mun, när de arbeta och när de hvila;
till och med vid sina dansnöjen kunna de ej undvara
denna njutning.

»Tänk er», säger han, »en växt och en hållning som
en gudinnas, ett smidigt lif och runda former; men
tänk er också en qvarterslång cigarr, som skämmer
bort alltsammans, ty det finns icke en qvinna här,
som icke röker som en gammal knekt hos oss. Men icke
nog härmed; man får ofta se små bytingar på fem,
sex år, som bolma med stora cigarrer i munnen. Det
är endast dibarnen, som afhålla sig från tobaken,
fastän jag äfven påminner mig hafva sett en qvinna,
som, medan hon lät barnet rida på sin höft, försökte
att stilla dess skrik, icke genom att lägga det
till bröstet, utan derigenom att hon stack den halft
söndertuggade spetsen af sin osnygga cigarr emellan
den lilles läppar.»

Ja, värdaste läsarinnor, ni klaga öfver äkta män, som
förgifta sitt hemlif med pipan, och öfver unga män,
som låta en half årslön gå upp i cigarrök: akta, att
icke äfven ert kön hemfaller åt den fula synden. Jag
vet redan ett par friska, röda läppar, som icke blekna
vare sig för trabucon eller papyrossen. Hellre dock än
att se dessa läppar krökas af medlidsamt smålöje åt mina
farhågor, slutar jag och – tänder en ny cigarr.
Bn.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>