- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
18

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ronneby å. Herman Sätherberg - Lille Olas julafton. Skiss ur skånska folklifvet af Anna A.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Der ilar, med refvade segel,
Men dragen af kraftig hand,
En jakt uppå vattnets spegel
Utefter den bugtande strand. –

Gif plats för den hurtiga ångarn,
Som fram mellan landen styr!
Han frustar som trafvande gångarn,
Och skummet kring bogen yr.

Och båtar vid båtar sig rada
Bakefter i släpande tåg;
Till hafvet, till hafvet att bada
Man skyndar med längtande håg.

Dem följer med hviskande vågor
Den speglande bäcken blå;
Han längtar från dagens lågor
Till svalkande djup också. –

Och nu har han slutat att skatta
För lifvet som Himlen gaf.
Allt mera hans krafter bli matta,
Då sjunker han i sin graf.

Han sjunker i modersfamnen –
I hafvet: en saknad son.
Der når han den sista hamnen
Och återgäldar sitt lån.

Herman Sätherberg.


<b<Lille Olas julafton.</b>

Skiss ur skånska folklifvet af Anna A.

Sen I den stora, röda, tornprydda trevånings-byggnaden,
som ligger i parken utmed landsvägen der borta?
Koppartaket glänser mellan de rimfrostbeströdda träden.
Så vackert, när solen går ned och belyser det vintriga
landskapet!

Det är ett skånskt herresäte, det der slottet. Förstån
I er på byggnadsstil, så sen I genast, att det förskrifver
sig från medeltiden. Hvilka murar! De äro flere alnar
tjocka. Man kan icke betrakta dem utan att känna en viss
beundran för »den gamla goda tiden», och utan att hänföras
af det romantiska doft, som utmärker densamma. Men tänker
man på, huruledes inom de der solida murarne fanns ett visst
rum, der den mäktige godsherren helt oförsynt lät genompiska
sina lägre underhafvande, så gläder man sig öfver att den
tid som är icke längre uppför sådane stolta »riddarborgar»,
utan i stället bygger palats åt arbetet och industrien, tempel
åt konsten eller vetenskapen.

-

Det var två dagar före julafton, qväll var det. Hela
nejden snöhöljd, ljudlös och stilla. Utanför det höga
slottet stod en tolf års gosse och stödde sig mot
den isiga stenfoten. Den lille hade en stor knippa af
frostiga barrqvistar fastbunden på sin rygg; han hade
plockat dem i grefvens skog, der han i flera timmar
gått vilse, ända tills han plötsligen erinrade sig, att
mormor en gång sagt, att om man blir förvillad af
»skogsnufvan», skall man bara vända afvigsidan utåt på
något af sina klädesplagg, så har hon ingen vidare makt
öfver en.

Det gjorde Ola, och se – genast visste han i hvad
riktning han borde gå för att råka ur förvillelsen ...
Mången vilsekommen skulle kanske lyckas »hitta
rätt igen» om han begagnade sig af mormors råd, eller
med andra ord: vände »vrångan» emot förförelsen, i
stället för att vända sig till den med hela sin själ ...
Emellertid såg Ola snart fönsterraderna glimma på
herrgården och styrde sin kosa rakt emot den, öfver
gärden och fält, sedan han väl kommit ut ur skogen. En
half fjerdingsväg på andra sidan slottet bodde han i
en gammal, nästan förfallen stuga, der det regnade in,
så ofta himlen öppnade sina fönster på allvar. Stugan
tillhörde godset. Fadren var stattorpare.

Som hans stig gick förbi herrgården, stannade han en
stund der utanför. Han var bekant med smågrefvarnes betjent,
ja, Truls Jönsson var hans riktiga namn, men
Blom kallades han nu, för herrskapet hade sagt, att det
andra namnet var för långt. Bara Ola, i händelse han
träffade honom, kom ihåg att kalla honom Blom
(inte Truls!) så var det inte omöjligt att han (Ola)
kunde få låna någon gammal julbok till syskonen.
Fröknarna lånte gerna bort böcker, »bara der var något
blad borta i dem» – det hade Blom sagt ... För sin del
behöfde Ola icke någon julbok, för han skulle gå till
morbrors. Morbrors bodde en mil från hans hem, och
fattiga voro de icke – eget hus hade de och stora gärden
der omkring. Vid ån låg det, fastän midt i byn på samma
gång. När ån »låg», var det ett oförlikneligt nöje att
åka skridskor på isen: den konsten hade Ola lärt af morbror,
och denne och hans son åkte med. Förra julen hade Ola
varit hos morbrors »både julafton och juledag», – och
aldrig kunde han förgäta huru roligt det var, mest för
ottesångens skull, tyckte han, för si i kyrkan der hemma
var aldrig ottesång. »Herrskapet ville inga ljus bestå,
och bönderna hade icke råd»; men i den församling,
der morbror bodde, fanns inte »herrskap», der voro de
bönder nästan allihop eller egna husmän – och det regnade
icke in genom taket på något hus i hela byn, hade morbror sagt.

Länge stod Ola vid slottet, med vedknippan mellan sig och
muren, och ljusen strålade grannt i våningarne der uppe och
återspeglade sig i ankdammen – grefvarnes skridskobana. Då
och då smällde det i en gångsdörr der uppe; ljudet af en
hvissling, en svordom eller af någon visa nådde hans öra,
men ingen Blom hördes af. Mormor hade tjent »der uppe» förr
i verlden; »det var annat herrskap då», sade den gamla. När
grefvinnan reste till kyrkan efter sina sex hvita
hästar och på vägen upphann någon af sina pigor, som skulle
dit, befalldes kusken stanna och pigan fick stiga in i vagnen
och åka med, »baklänges» förstås, men nog var det ändå en
stor ära, mente mormor. Nå ja, inte var det hvilken som helst
af pigorna, som fick åka, förklarade hon; men grefvinnan sade:
det sätt, hvarpå vi söka uppfylla våra pligter här i verlden,
bör bestämma graden af den aktning, man är oss skyldig ...
Mormor kunde dessa orden som en utanlexa ... Men unga grefvinnan
– skulle hon taga en piga in i sin vagn? Aldrig!... Fastän,
tillade mormor, hon icke är »adelig född», för hennes far var
»inte annat än ljusstöpare» (stearinljusfabrikant); men se,
»det var pengarne, som gjord’et».

Mormor var nu gammal och sjuklig, bodde hos Olas föräldrar.
Den, som ändå egde en styfver att köpa mormor något för till
julen, tänkte Ola. Jag får så roligt, dit jag går. Kunde jag
bara skaffa syskonen en sådan der bok, med bilder i, och
mormor ... litet riktigt godt snus! ... Den, som kunde förtjena!
... Då skulle de få, månntro! ... Om jag skulle gå läsvägen!
Ack, hvad det måtte vara roligt, att få läsa, läsa riktigt!
Far har ju en slägting, som är prest ... Han har gått
fattigvägen, säger far; men fattigvägen få vi ju gå i alla fall ... vi ... Att äta vattvälling och kornbröd

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0022.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free