- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
19

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lille Olas julafton. Skiss ur skånska folklifvet af Anna A.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och veta, något, måtte ju vara roligare, än att äta det och
vara »ett nöt», tycker jag ... Ja, jag går läsvägen, bestämdt! Men farsslägtingen har sagt, att han hundrade gånger i sitt lif ångrat,
att han icke blef en arbetskarl, en bra dräng, så kunde han nu varit
åtminstone en bergad torpare, men nu får han gå fattigvägen ända till
sin graf ... Kanske är det så godt jag blir dräng! ... Något af min
lön kan jag väl alltid spara, så pass att far får litet tobak till
julen, mor en psalmbok, med ett silfverkors på permen, första julen
förstås; syskonen bilderböcker; mormor, fastän ... då är hon borta.
Måtte hon bara inte dö dess för innan, för då få vi tigga bräder
»der uppe» till kistan, och det vill hon ju inte, inte af det herrskapet ....

Der uppe sutto fröknarna och broderade i silke och perlor på julpresenter.
De hade af föräldrarna fått hvar sin bestämda summa för det ändamålet.

»Nu får jag väl gå då», sade Ola vid sig sjelf och kastade en sista längtans blick efter Truls; men ingen Blom hördes af.

Den lille lyfte bördan, så att hon skulle »väga jemt». Så underligt det kändes i ryggen! Det var nästan, som hade den blifvit förvandlad till is, tyckte han.

Han såg ännu en gång upp åt fönstren, så på ankdammen. Strunt till bana, smågrefvarne ha, tänkte han. Tacka vill jag ån, der kan hela socknen röra sig
på samma gång, utan att man behöfver komma hvarandra i vägen. Så det lyser der uppe! Men, det var sannt: hennes far stöpte ljus, säga de, och då bör det väl
lysa ... men lyckliga äro herrskapsbarn, som få lära så mycket! Den granna himlen, o så fullt med stjernor han har, och den stora jorden, nog ville jag läsa om dem begge två ... Jag tror, jag går fattigvägen. Jag skall tala med morbror. Hade jag bara fått en bok till dem, ändå, för det gör mig ondt om dem, då jag får så roligt! ... Undras, om mor skall hinna få mina vantar färdiga, tills jag skall åstad. Vore allt roligt, att hafva nya vantar åtminstone ... Nå, får jag inga, så har jag lika roligt för det; jag blåser i händerna,
om kölden skulle blifva allt för svår.

Och som han gick, kom han ihåg sin senaste vandring till morbrors. Öfver stora snöslätter gick han; mötte då och då en ensam vandrare, stadd på väg
till kära anförvandter, liksom han. De nickade ett: »Guds fred» åt hvarandra och så – var det slut, och ingen tänkte vidare på den andre; men sjöng
gjorde Ola ibland, det var så lifvande, tyckte han; det var som om en annan gosse stått der borta vid himlabrynet och svarat så att det klingade öfver hela
slätten ... Snart höjde sig månen stor och blank ur en furuskog bortom heden och gärdesgårdarne; en å blänkte fram i dess förgrund, och byn, der morbror
bodde, en stor by med många snygga hus, både röda och hvita, aftecknade sig allt tydligare mot det djupblå himlahvalfvet. Högt öfver allt lyfte sig kyrkan, med sin metallkula och sitt kors på spiran, och just som månen stannade öfver morbrors hus (för Olas ögon), började det ringa i kyrktornet, till tecken att den stora högtiden gick in. Ola lyfte då ögonblickligt på sin tunga skinnkaskett och nämde det namn, i hvilket hans moder lärt honom bedja allt sedan hans spädaste år, och så värmde det till i ögonvrårna – i begge på en gång, och han bortströk ett par tårar, med de lånade vantarne – – – Hvad det var, han kände inom sig, det visste han icke, men visst var det, att det
var liksom roligt att vara menniska, äfven om man inga vantar hade –
– – Men när se’n, på juldags morgonen han kom i ottesången med morbror och kusin Per och såg hela kyrkan, hvarenda vrå upplyst, och de granna
»utpregulerade» kronorna liksom ur hvarenda låga hviskande till honom något stort, skönt, ljufligt, som han icke begrep, men likväl genom hela sin
varelse förnam, och flera hundrade röster på en gång uppstämde i lofsången till Honom, som är verldens ljus och som vill, att alla menniskor skola frälste varda och till sanningens kunskap komma, då var i ett nu hvarje tanke på den lappade tröjan, den gamla kasketten och på kusin Pers fina klädesberedda vadmalsdrägt glömd, och i kyrkan fanns ingen lyckligare, än lille Ola, som hukade sig ned i bänken, för att dölja sina känslotårar. – – – –

Morbror var dock en man, som hade ögonen med sig, och af honom hade den lilles tårar icke blifvit obemärkta. »Hvad tog du till ögonen för», sporde han,
då de återkommit från kyrkan. »Frös du eller ...?».

»Inte hade det varit värdt att gråta för», svarade Ola, nästan stött öfver att morbror kunde tro honom om att gråta öfver en småsak ... »Det var det grannaste
jag hört och sett i all min tid», upplyste han.

»Det hörs, att du är en utbyare och en godsare till på köpet», sade morbror och strök sig om hakan. »Der borta i bygderna ären I ingenting grannt vanda
vid. Herrgårdskyrkan är lika svart juldagsmorgon, som alla de andra vintermorgnarne.»

Men blir jag stor en gång och kan förtjena, tänkte Ola, så skall hon blifva upplyst, hon med, det svarar jag för; ja, om jag så inte blir annat än en fattig
torpare, så .... kan jag väl köpa mig ett ljus till ottan och tala vid de andre att de göra på samma vis.

Och sålunda genomgående den senaste julens minnen visste Ola icke ordet af förr än han stod hemma i stugan. Mor satt vid den dåliga skältranslampan och
höll på att sluta den siste vanten.

Mormor berättade, med glädjestrålande ögon, att hon fått igen tre riksdaler, som en gammal bekant haft till låns i öfver tio år. Hon kunde nu, som hon sade,
»dö när som helst för kistans skull» – och så vecklade hon upp sin gamla urblekta silkeduk, som hon för fyrti år se’n fått af grefvinnan, och visade Ola de tre riksdalerna. Ett af hans bekymmer var nu afhulpet.

»Får mormor lefva, tills jag blir stor, skall mormor allt få kista, utan att vi tigga till den», försäkrade han. »Jag har funderat på hvad jag skall bli i verlden, och jag tror, jag går läsvägen.»

»Barn, hvem har kommit dig på den tanken?» utbrast mormodren förvånad, medan hon åter knöt in sina sedlar i silkeduken.

»Jag vet inte, jag tror det var stjernorna,»

Mormor såg på Ola. Så blek han var! Han sade sig vara mycket sömnig, och de kalla potäterna och den vatten-utspädda herrgårdstjärnmjölken ville han icke
smaka. Mormor påstod, att han i skogen »kommit vid» (råkat ut för) otyg och gick efter elddonet och »slog eld» med flinta och eldstål rundt omkring honom,
så att det gnistrade efter, ty på sådant sätt hade man brukat fördrifva sjukdomar och otyg i alla tider der i bygden, men Ola fick, alla konster oaktadt, icke sin färg igen.

Morgonen derefter var hela hans kropp het som en brand, och den lille talade bara om »ljusen» och »kyrkan» och »psalmen» och om »dem der hemma», som
aldrig finge se eller höra hurudan en ottesång var, och så sade han, att »läsvägen» var nog den bästa, han kunde välja, om den än blef en »fattigväg», emedan den i alla fall förde till rikedomar, dem ingen kunde
taga ifrån en, och om hur det alltid hjelp er att vända vrångan utåt, då man kommer i före vid troll; de se då, att en inte vill vid dem och skämmas för
att vara efterhängsna o. s. v.

*



Julaftonen var kommen; den granna julgranen strålade i herrgårdssalongen, och den matta talgdanken brann i torpstugan. Olas åttaåriga syster satt i en vrå och
profvade hans vantar och gladde sig åt att de nu voro hennes och åt att hon nästa jul, om allt gick väl, skulle gå till morbrors och äta qvarnsiktebröd och
bohvetegröt kokad i bara mjölk – sådana rariteter, som hon fått smaka på inne i fogdens kök, då hon var der med de af far gjorda qvastarne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0023.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free