- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
20

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ronneby å. Herman Sätherberg - Lille Olas julafton. Skiss ur skånska folklifvet af Anna A. - Något om fortepianot och dem som spela derpå. M. L.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Torparen satt vid bordsändan och läste i evangeliiboken
– bibel fanns ingen i huset. Han läste hvar som helst, det
var icke så noga; det var ju »Guds ord» alltihop. »Parther
och Meder och Klamiter och de som bo i Nosopotamien
och – – –»

»Far, det är inte der, det är inte der. Far läser på
pingstevangeliet», upplyste den äldre systern.

Ola sjelf hade gått sin väg, vantarne förutan. På en
gammal hyfvelbänk i torparens vedbod låg hans kropp,
kringhöljd med mors hvitaste lakan, det enda
lärftslakan, kojan egde ... Stjernorna tittade så
klart in genom den med spindelväf omkantade,
blyinfattade rutan och hviskade; »läsvägen är ingen
fattig väg.» – »Ära vare Gud i höjden och frid på jorden.» Mer
kunde de icke hviska.

Mormor vecklade upp sin grefvinneduk och såg på
sina sedlar. »Jag kommer väl i jorden på något sätt»,
sade hon, »men inte skall der tiggas bräder
till hans kista. Gud välsigne honom!»

»Åt menskorna en god vilje!» läste systern, som
omsider hittat rätt på juldagsevangeliet till far.
Stackars far! I hans barndom fanns det inga
skolor ...

illustration placeholder

Ronneby vattenfall.
(Teckning af C. S. Hallbeck.)

Men mor gick då och då ut i vedboden och lyfte
på lakanet och lät stjerneglansen falla på det
liflösa barnets ansigte. Hon hade på förmiddagen
varit hos presten, för att få ringdt. På återvägen
hade hon mött »nådig grefvinnan», hvars klädafåll
hon då, enligt bruket, fört till sina läppar.
Grefvinnan hade behagat fråga, hvem hon var. Inte
kunde grefvinnan känna alla, och Olas mor hade
upplyst henne om, att hon var »stattorparqvinnan»
der utanför byn och att hon mist sin äldste gosse,
som var så förståndig och som hon aldrig haft någon
ledsamhet af.

»Nå, du är väl tacksam då?» sade grefvinnan. »När
man lefver i så små omständigheter, är det ju väl,
att Gud delar med en.» – – – Precist så sade
grefvinnan och det var ju sannt, men orden kylde
som is i modrens hjerta; de kunde sagts på ett
lindrigare sätt, tyckte hon.

»Äfven ’sämre folk’ hafva känslor, nådig grefvinna»,
svarade qvinnan och hämmade sina tårar.

»Det tror jag visst, det tror jag visst. Om du går
upp till kammarjungfrun, så kanske hon kan söka
upp någonting till svepning», tröstade grefvinnan och
förde sin doftande näsduk till ögonen.

»Tack, nådig grefvinna; men han kommer allt lika
hederligt ned i sin nya skjorta – – – jag sydde
den, utan att han visste om det, för han skulle
gått bort julafton ... Annars tack, nådig grefvinna.»

I vedboden gret modren i fred; der kränktes hennes
känslor af ingen.

»Du fick en god jul du, du gick hem i stället för
bort, du – Herren välsigne dig! Jag vill icke sörja,
nej, jag vill icke sörja, för jag vet, du stiger
hvitare upp, än du lägges ned.»

»Ära vare Gud i höjden, frid på jorden, åt
menskorna en god vilje», sjöngs det i kyrkan, der
Ola skulle varit; men i kyrkan, der han var, ljöd
en ännu herrligare sång, och der behöfde han icke
skämmas öfver sin fattigdom eller dölja den känsla
af salighet, som genomströmmade honom – ty der var
han högtidsklädd, han, som alla de andra, och hans
känslor förstodos af dem.

-

Något om fortepianot och dem som spela derpå.

Det torde väl icke vara någon svårighet att snart nog
märka om ett barn har fallenhet för musik eller ej,
och i senare fallet då hellre låta det använda
tiden för utbildning af något dess verkliga anlag
eller för lärandet af i praktiska lifvet oumbärliga
färdigheter. Försummelser härutinnan äro ganska
vanliga, och det vittnar om bra mycken inskränkthet
att låta barnet slösa bort sin tid på misslyckade
försök att lära spela, hellre än att använda tiden
för, exempelvis, någonting så nyttigt, som linnesömnad.
Så som det nu är stäldt, med så kallad »fin» uppfostran,
kan en stackars flicka kanske hvarken sy eller spela,
eller någonting annat, när hon till sluts skall vara
fullärd.

Den som skall lära sig något måste naturligtvis också
öfva sig, och detta i skön konst mer än i något annat,
ty »det sköna är svårt»; – ett vigtigt skäl
hvarför icke hvar och en bör eller kan lära exeqvera musik.
Och de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0024.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free