- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
21

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ronneby å. Herman Sätherberg - Något om fortepianot och dem som spela derpå. M. L.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

musikaliska öfningarne sedan! Om det oupphörliga upprepandet
af ett och samma redan i och för sig innebär någonting
tröttande – äfven en verklig musikers exercitier
kunna för örat vara besvärliga nog – blir det för
hvar och en som eger sinne för tonernas harmoni rent
af en plåga, att höra huru en stackare i våningen
bredvid eller inunder kanske sina elfva gånger
om dagen genomhackar och erbarmligt misshandlar
Sonate pathetique eller något annat musikaliskt
mästerstycke. Och med fullt erkännande af den ädlare
njutning och högre lyftning, som genom fortepianot kan
beredas åt hemmets verld, blir detsamma dock, under
nyss anförda förhållanden, ett verkligt pinoredskap.

Vore det ej vida bättre för en flicka, som
saknar anlag, om hon i stället för att misshandla
instrumentet fått lära sig grädda delikata plättar och
baka oklanderligt bröd, m. m.? Hennes blifvande man
och söner hade åtminstone haft vida mera godt deraf,
än att hon spelar en vals, tre polkor och ett »stycke»
på piano. Fordom kunde det ändå gå för sig, ty då voro
anspråken på musik ej så högt uppdrifna, utan det gick
an att »låta höra sig», om man också ej kunde spela mer
än »Neckens polska», eller »Månen vandrar på himlen blå»;
men se, nu skall det vara Thalberg och Chopin och Rubinstein
och mer ändå, och så slösar man bort år af sitt lif,
för att för någon stund stiga upp som en sol, och
dessvärre rätt ofta falla ned som en skinnpels. Ty
om äfven den exeqverande lyckas – hvad icke alltid är
fallet – korrekt genomarbeta de svåra och invecklade
passagerna, så kan man dock på förhand vara viss på
att den uppfattning af det hela såsom tonskapelse,
af hvarje del såsom en skönhet att framhålla, en
känsla att tolka, som kompositören förutsatt, hos
den spelande icke finnes och icke kan finnas hos den,
som blott med ängslan tänker på att sätta det rätta
fingret på den rätta tangenten. Äfven der stycket är
till sin mekaniska del, om vi så få säga, fullkomligt
inöfvadt, så att det går »som en olja», saknas allt
för ofta den musikaliska uppfattningen – ett
fattigdomsbevis för antingen läraren eller lärjungen
eller båda.

Derföre borde ingen lära musik, som ej är
musikalisk. Det kan nog hända att mången tärna,
som ej kan spela, med en suck tänker, att hon så
väl som andra nog hade kunnat lära sig det, om hon
bara fått. – Ja, bevars, det kunde hon nog, men
hon anar föga hvilket oerhördt arbete som fordras
för att förvärfva äfven en ringa färdighet i denna
konst, när man ej af naturen blifvit begåfvad med
särskilda anlag derför. Och det är ju icke sagdt
att man derföre skall blifva utan all musikalisk
uppfostran för det man ej kan klinka sjelf. Tvärtom
anser jag det för högst vigtigt, att, om man kan,
försöka gifva sina barn så mycken smak och lust för
musik, som möjligt. Må man blott ej inbilla dem att
de kunna lära sig spela utan särskilda anlag derför,
eller sjunga utan att ha röst; ty det ena är precist
lika omöjligt som det andra.

illustration placeholder

Ronneby å i närheten af brunnen.
(Teckning af C. S. Hallbeck.)

Nu torde någon säga, att de flesta fruntimmer »lägga
bort» att spela sedan de blifvit gifta, så att det
är väl inte så farligt ändå. Hvad bevisar det, om
icke just huru både onyttig och öfverflödig denna
musikaliska halfbildning är? Der går man nu och öder
bort halfva sitt lif under sträfvan efter en sannolikt
ouppnåelig skicklighet, – och hvad man kunnat inhemta
kommer ej till heders just då man i det egna hemmet
skulle få fröjd deraf.

Är detta rätt, så vet åtminstone icke jag hvad som
är orätt. Hvad jag ville föreslå är, att låta de små
englarne gerna, öfver lag, försöka lära spela, men att
blott de, som kunna lära, måtte få fortsätta, och då
lära sig grundligt och godt, och »ej blot til Lyst».
M. L.

*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0025.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free