- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
22

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vintersaga. Berättad af Albrekt Segerstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Berättad af Albrekt Segerstedt.

’et var i »mellandagarna’», mellan julen och
nyåret. Den röda strimman, som plägar visa hvart
solen tagit ’ vägen, var länge sedan försvunnen,
och qvällen kommen.

På en snötäckt kulle stod en man, hvars hvita skägg
räckte honom till midjan. Drägten var besatt med tusen
sinom tusen stjernor af den finaste snö, och i handen
höll han en spira af is, som lyste och glittrade likt
en enda stor diamant i stjernljuset.

»Ser du, hur väl jag dragit täcket öfver henne»,
sade han och pekade med spiran rundt omkring på den
snöhöljda jorden.

»Hu, hu, hu», sade han, som stod bredvid. Han var
insvept i vargskinnspels, och då han andades, smälte
snön rundt omkring. »Jag tycker här är orimligt kallt
och dystert.»

»Du är en stackare, Sunnanvind», svarade han med
snö-drägten. »Kallt är här nog, och så skall det
ju vara, men dystert är det icke! Se bara!» Och han
pekade med spiran upp mot himmelen, der de otaliga
stjernorna glimmade, och han visade mot norden,
der norrskenets lågor flammade. »Har du sett något
sådant der nere i söder?»

»Södern, södern», ropade sunnanvinden med darrande
stämma. »O, der är lif, men här är så dödt,
Vinter! Allt är dödt här!»

»Nej, här är ej dödt», sade granen. »Här är ej dödt»,
upprepade tallen. Och båda skakade på sina ständigt
grönskande grenar för att visa, att lifvet ännu bodde
qvar i norden.

»Här finnes eld och lif», sade de flammande brasorna,
som lyste genom fönstren på de kringliggande
boningarna.

»Här är lif och lust», klingade en bjellra från
afstånd, och hästen, som bar henne, gnäggade, så att
det gaf eko i åsarna.

»Hör», sade Vintern och log, »hör, hur det svarar!»

»Hi och hej! Är det ej lif här?» sade Nordanvinden,
som kom med sådan fart, att snöflingorna hvirflade
kring den tandhackande sunnan.

»Hu, hu, hu! Men kärleken måste frysa bort, der I
båda, Vinter och Nordan, regeren!»

»Ha, ha, ha», skrattade den muntre Nordan, så att
snön hoppade; Vintren, som var mindre pojkaktig,
smålog blott.

»Hör blott, Sunnanvind, innan du börjar hemresan»,
sade den senare. Och de lyssnade.

Der borta på vägen knarrade snön, och glada röster
talade. En klar qvinnostämma hördes sjunga, och
omqvädet i hvarje vers lydde:

»ty vännen han är trofaster och Värmer kärleken
uti Norden!»

Det var en hel skara flickor och unga män, som
vandrade förbi på vägen, och ett muntert sällskap
var det.

»Nej, nu får någon af er sjunga», sade hon, som
sjungit de nyss anförda orden. Elin hette hon, och
fast hennes far var frälsebonde blott, var hon dock
traktens mest eftersökta flicka. Både Erik Hansson,
enda barnet till en far, som egde två hela hemman,
och den rike kyrkovärden Pers son, Anders, hade friat
till henne, sades det, och fått hvar sin korg; de
fortsatte dock med frieriet, tycktes det, säkerligen
i det hopp, att hon skulle »ge med sig».

»Ja ska sjunga den sista beväriogsvisa, ho som
börjar:

Å när som vi kumderades att ut till Malma dra,»

svarade, på Elins uppmaning, en af gossarna.

»Usch nej, Pelle! Den gitta vi inte höra», ropade
flickorna allesammans.

»Nå, än den har då:

Det var e fatti flecka förutan .fästeman,"

sade en annan.

»Nej, det ha vi hört nitinio gånger», svarades det.

»Vi vilja ha en visa, som vi aldrig hört förr»,
förklarade Elin.

»Ja, ja», sade en af flickorna, »en visa, som inte
är tryckt, utan bara diktad. Är det någon, som kan
en sådan?»

Nej, det tycktes ej finnas någon visdiktare i
sällskapet.

»Det kan ingen mer än Sven», sade en af
flickorna. »Men vet ni, Sven kan sätta ihop en visa
fortare än ja kan koka ett mål gröt!»

»Ja, Sven, sjung en visa», ropades det från alla håll.

Sven var en högväxt yngling, som gick bland de
sista. Han hade hittills gått tyst och undskyllde
sig nu med, att han ej kunde någon visa.

»Kan du, Sven, dikta ihop visor? Det har jag aldrig
hört förr», sade Elin.

»Jo, det kan du lita på», sade den flickan, som
först talat. »Jag har hört en så vacker visa, som
han diktat. Hon var om kärlek, och de fingo lida så
mycket i henne. Men se, han är som att ränna hufvu’t
i väggen, när en ber honom sjunga.»

»Ack, om du vore beskedlig och sjönge nå’n af dina
visor», sade Elin, som under samtalet dragit sig till
Svens sida, och det tycktes ligga något i hennes röst
och blick, som han hade svårt att emotstå.

»Jag kan väl en», svarade han blygt, »men inte för
jag tror att ni tycker om henne.» Och han sjöng:

På kullen växer en fura upp, en fura upp, Der kall
blåser nordanvinden; Men bort i dalen, på bättre mark,
Der yfvas björken och linden.

Den fur’n är fattig, bär endast barr, bär endast barr:

Derför föraktad hon varder;

Men linden älskas och andra träd,

Ty de ha blommor och blacler.

En gång så flög det en fågel lian, en fågel lian,
Förbi den furan så ringa. Hon bad: "Bygg boet ditt
på min gren!" "Nej, du bär blommor ju inga;

Och kullen, der som din rot du har, din rot du har,

Han är ju alls inte fager."

"Men grenen min han är frisk och stark,

Och aldrig dig lian bedrager!"

Men fågeln hörde ej deruppå, ej deruppå: Flög hän till
blommande linden, Och derför sorgsen nu furan står,
Men sucken hörs blott af vinden.

Elin ville tacka, men hon kände det så underligt,
att hon ej kunde säga något; hon vände derför ansigtet
åt sidan och såg tigande ut öfver fältet.

»Den Sven, ja, han kan då sätta ihop", sade en af
flickorna. »Men nog har jag hört dig dikta bättre
än det der. Visor om tockna der oskäligheter som
djur och trän kan en inte tänka sig vara sanning,
för inte kan en fura sucka och tala, och inte en
fågel heller. Derför vill jag att det skall stå om
folk i en visa.»

»Jo, jo, jag sade det», svarade Sven leende, »att ni
inte skulle tycka om visan.»

»Jo, Sven», svarade en annan flicka. »Om det inte
vore skam, kunde jag riktigt ha börjat gråta, så synd
tyckte jag det var åt furan, och jag tycker så mycket
om, det en kan få gråta åt.»

»Men hvar har du fått ton på ’na?» frågade en af
karlarne.

»Jo, det är bara att höra efter, hur det låter i
granskogen^ när det blåser», svarade Sven.

»Åh, prat», svarade den andre. »Jag har hört efter
mången gång, då jag rest genom skogen, men några toner
har jag då aldrig kunnat upptäcka. Men se nu äro vi
strax framme! Ljust är det i fönstren med besked. Ser
ni? Per Nilsson vill utgöra sig i qväll, och det kan
den rike knösen ha råd med. En regal juldans skall
det bli också, det lofvar jag. Hurra nu, pojkar,
och ni flickor med, så de höra, att vi komma! Hurra!»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0026.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free