- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
23

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vintersaga. Berättad af Albrekt Segerstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Det blef nu ett väldigt väsen, så att ekot sjöng igen
i berg och åsar, och framme vid gården, der .gillet
skulle stå, besvarade man helsningen på samma sätt.

Gladt svängde ungdomen om i Per Nilssons
»annerstuga». Så stort var just icke rummet, men Lars
spelman skötte fiolen som en karl, och det var takt
både i hans toner och i hans klackar. "Höga berg och
djupa dalar», den gamla, kärnfriska polskan klang
från strängarne på fiolen, och de, som hade röst,
trallade med. Ögon strålade, munnar logo och hjertan
klappade högt; det var glädje och fröjd i den gamla
ryggåsstugan, men ute smällde kölden i knutarna.

Nere vid dörren stod Sven, lutad mot dörrposten, och
såg på, utan att deltag;a i dansen. Vi vilja tala om
en bit af hans historia; hon är ej lång.

Hans föräldrar arrenderade en mindre gård, eller
kanske rättare ett större torp, och de hade fått
arbeta hårdt för att draga sig fram. Sonen sin,
det enda barnet, hade de sökt hålla vid hemmet så
mycket som möjligt, ty de hörde båda till det slaget
af folk, som ej tänker det bästa om verlden. »Tids
nog kommer han ut», sade fadren. Det var ej heller
svårt att få Sven borta från gillen och lekstugor,
ty när han hade någon ledig stund, gick han helst ut
i skogen, eller också satte han sig vid sjöstranden
och lyssnade på vågornas brus. Under tiden tänkte han
ofta ut visor och historier. Bland jemnåriga var han
sluten och blyg och sade ej många ord.

På det sista året hade han dock flera gånger varit
med på ungdomens nöjen, och han kom alltid dit, der
han visste att »vackra Elin» var med, ehuru hvarken
hon eller någon annan syntes gifva akt derpå; dock
hade kanske hon lagt märke dertill. Sällan talade
han till henne, eller deltog i dansen och leken, utan
stod vanligen och såg på. Gerna skulle han hafva velat
»bjuda upp» henne, men fast han, oaktadt sin blyghet,
annars hade mod nog, var det honom omöjligt att stiga
fram och bedja om en dans med den vackra flickan,
som alltid var omgifven af andra, som i delta fall
voro djerf var e än han.

»Nej, ser Uu. Sven, du<>, sade Erik till Elin, »han
står der nere, som om han trodde att dörren skulle
falla in.»» Och talaren skrattade åt sin qvickhet.

Elin såg ned åt dörren-, hennes ögon mötte Svens, men
båda sågo genast åt annat håll. Hon skrattade dock
ej åt Eriks yttrande, och när »låten» var slut, kom
hon att stå nere vid dörren, alldeles bredvid Sven.

»Tack för din visa, Sven! Hon var så vacker, så
vacker», sade Elin.

»Åhnej, tyckte du det?» svarade Sven, och det var
som om en varm sommarvind susat fram omkring honom.

»Hur skulle jag kunnat tycka annat? Men att jag aldrig
hört, att du kan dikta visor!»

Hon stod der så vacker och såg på honom med de
strålande djupblå ögonen, och Sven glömde rakt bort
att säga något.

»Du har bestämdt inte dansat ännu», tillade hon efter
ett ögonblicks tystnad.

»Nej», svarade Sven. »Det är så många, som äro för mer
än jag, som .... som ... trängas omkring .... dig.»
Och det var så svårt att få fram det, och när det
var sagdt, önskade han att han aldrig talat så.

Men Elin log. »Tycker du det?» sade hon och låtsade,
som om hon ej gifvit akt på det som Sven syftade
på. Sedan såg hon ned på golfvet och sade helt lågt:
»Men om du nu vill, så kan du få dansa mevd mig.»
Och derpå blef hon blossande röd ända upp i pannan.

Det tycktes Sven, som om de grå stuguväggarna,
de fladdrande ljusen och de bullrande menniskorna
försvunno. Blott Elin var qvar; det var så ljust
omkring henne, och dagern kom, tyckte han, från hennes
klara ögon, som hon nu slog upp. Hans kind brann
och handen darrade, men raskt fattade han om hennes
smärta lif och började dansen. Och lycka var det, att
det speltes upp i detsamma, annars hade Sven börjat
ändå, så rädd var han, att någon skulle kunna komma
och rycka från honom henne, om hvilken han så många
gånger drömt och diktat. Men han fick behålla henne,
och det syntes honom, att det ej kunde gå lättare
att dansa med elfdrottningen efter

Neckens spel. När Lars nu upphörde att draga stråken,
då trodde båda, att en sträng sprungit för honom,
men i stället var det polskan, som var slut. Hvad
hon hade varit kort!

Åter äro vi på vägen, der snön gnisslar under fötterna
på den hemvändande ungdomsskaran. Månen har stigit
ned och sitter på skogstopparna och kastar långa,
mörka skuggor öfver det hvita fältet; derför är det
litet mörkare på vägen, än det var förut, oaktadt
stjernorna lysa och tindra så klart.

Sven går vid Elins sida. Han söker fatta hennes lilla
hand, utan att de andra se det, och han får för några
ögonblick hålla den i sin. Hvad himmelen är skön,
och huru strålande glänsa ej stjernorna! Det är
kallt, det är vinter utomkring, men rosor, vår och
strålande solsken inom de två ungas bröst. De tiga;
men de öfriga skämta och skratta.

»Nej, nu skall Sven sjunga en visa till», ropar
någon.

»Ja, ja, det skall han!»

»Nej, han skall tala om en historia, som han sjelf
hittat på», sade andra.

»Ja, det blir bra. Det skall han!»

»Men hon skall vara om två, som tycka om hvarandra»,
tillade en af flickorna,

»Nå ja», svarade Sven skrattande, ty han måste väl
vara glad, då hela verlden log emot honom, »jag har
en gång satt ihop en sådan, och henne kan jag väl tala
om, om ni vill; hon är inte lång.» Och Sven berättade:

»Det var en gång en gosse och en flicka, och flickan
hon var vacker som den ljusaste dag.

När gossen gick och körde i åkern, fick han se några
rosor, som växte ett stycke ifrån. Så fagra rosor
hade han aldrig sett eller hört talas om, och han
sprang dit för att taga dem; men när han kom fram,
var det flickan, som stod der. Men hon såg ej honom,
och han tordes ej tala till henne, och så försvann
hon; men gossen tänkte så mycket på henne.

När han såg ned åt sjön, så tyckte han, att det syntes
något så vackert i djupet, och han sprang dit för att
se. Men när han såg ned i vattnet, då varseblef han
flickan deri sä tydligt, som i en spegel. Han vände
sig för att se om hon stod bakom, men borta var hon,
och gossen tänkte ännu mer på henne.

När han var i skogen för att hugga ved, ljöd en så
vacker fåglasång, att gossen aldrig hört maken. Han
lade då bort yxan och gick in bland träden, hvarifrån
fåglaspelet hördes. Så kom han då till den fagraste
lind, och under linden stod flickan, och det var
hon som sjöng. Då ville han ropa, men rösten svek
honom. Från den stunden var hon aldrig ur hans sinn.

Han gick och drömde; arbetet blef honom mången gång
tungt, och det gick ej undan för honom, som det borde,
ty flickan var honom städse i hågen. Men när han såg
henne, såg ej hon honom, och tala till henne vågade
han ej.

En dag stod han ensam på ängen för att slå gräset, men
ingen fanns, som skulle räfsa ihop det åt honom. Då
kom det på en gång en vindfläkt, som var så ljuflig
som om han blåst öfver en äng, full med rosor och
liljor. Och när gossen såg sig om, stod flickan der
med en räfsa i handen.

»Skall du räfsa efter mig?» frågade gossen, och han
kunde knappt andas.

»Ja», svarade flickan och log.

Det gick gossen rakt till hjertat; han blef så glad
och sträckte fram båda händerna mot flickan, och hon
lade sina händeroi hans.

»Åh, nu är du min», sade gossen.

Och hon log, och han log; hon skrattade, och han
skrattade, ty de voro så lyckliga, och verlden var
så vacker.»

»Är det slut nu?» frågade jlera röster.

»Ja, historien är inte längre.»

»Fingo de hvarandra?»

»Det tror jag fast», svarade Sven,

»Det var ju bara hopdiktadt, kan du förstå, Anna»,
sade en annan af flickorna.

»Ja, det kan väl vara», svarade Elin, »men ändå är
jag säker på, att de fingo hvarandra.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0027.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free