- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
25

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Francesca da Rimini. En episod ur Dantes Divina Commedia. K. W. - Allvar. Claës Joh. Ljungström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Francesca da Rimini.

En episod ur Dantes Divina Commedia.

I Dantes Divina Commedia, Helvetet, femte sången, förekommer en episod, som både i ryktbarhet och poetisk skönhet står bland de främsta i detta verldsomfattande skaldeverk. Ledsagad af Virgilius har Dante inträdt genom helvetets hufvudport, ofvan hvilken den fasaväckande inskriften stod att läsa. Han har genomvandrat helvetets förgård, der de ljumma och lumpna själarne hafva sitt hemvist i en evigt becksvart luft, uppfylld af jemmer och qvidan. Han har, trots Charons vägran att låna honom sin båt, genom ett underverk blifvit förflyttad till Acherons andra strand, der han i Limbus, helvetets första krets, hemvist för odöpta barn och dygdiga hedningar, gjort bekantskap med forntidens förnämsta skalder, tänkare och hjeltar, hvilka till och med här i osalighetens mörker omstrålas af ärans glans. Ledsagad af Virgilius fortsätter han sin vandring till helvetets andra krets, vid hvars ingång Minos »grym och härdad» sitter till doms öfver vällustingarnes själar. Luften är mörk och en yrande storm jagar der utan rast de syndares andar, hvilka här i tiden följt sina sinnliga begär. Den eviga stormen

"För med sig andarne som lösa sanden
Och pinar, kastar, skakar dem och slår"
– – – – – – – – – – – – –
"Som tranor, sjungande sin klagan, kila
Igenom luften, ordnande sin här,
Så skuggor här med ständig jämmer ila,
Dem afgrundsstormen på sin vinge bär."

Virgilius visar Dante många berömda forntidsandar, som här lida den sinnliga vällustens straff. Man ser Semiramis, Dido, Cleopatra och Helena; man ser Achilles, Paris, Tristan och »tusen fler». Djupt rörd af denna syn, ber Dante att få tala med tvenne skuggor, som, slutna till hvarandra, jagas omkring af stormen. De röras på det innerligaste af Dantes deltagande ömhet, och Francesca, som Dante nämt vid namn, omtalar på hans begäran huru hennes och hennes älskares kärlek stegrats till den flamma, som gjort dem så olyckliga.

"En dag vi läste hop om Lancelot,
Hur kärlek snärjde honom; vi då voro
Allena, utan misstro – vid hans lott
Till mötes våra blickar ofta foro.
Och färg vi skiftade; men ack! der var
Ett enda ställe, som gjort all vår oro.
När som vi läste huru älskarn har
Det leendet han önskat, kysst betagen;
Då kysste han, som aldrig från mig far
Med darrning mig, intill sitt hjerta dragen.
Galeotto boken var och den, som skref:
Se’n läste vi ej längre på den dagen."

Man har anmärkt den oöfverträffliga finhet, hvarmed Francesca i slutstrofen tillkännagifver sitt brott. För att förstå den näst sista raden bör man veta, att på Dantes tid en underhandlare i kärleksangelägenheter kallades en Galeotto efter en roman »Galeotto», i hvilken en person med detta namn uppträder som underhandlare mellan Lancelot, riddare af det Runda Bordet och Ginevra, konung Arturs drottning.

Då Gustave Doré återgifvit denna älskogsscen, har han deri infört äfven det blottade stål, som gjorde ett blodigt slut på Francesca da Riminis och Paolo Malatestas jordiska kärlek.

Francesca da Rimini var dotter till Guido Novello da Pollenta, hertig af Ravenna, Dantes sista och ädelmodigaste beskyddare under hans långa landsflykt. Den innerliga pathos, som tillvunnit denna episod en enhällig beundran, till och med hos dem, som, i likhet med Voltaire, icke annars äro tillgängliga för den store italienske skaldens poetiska skönheter, är väl till en viss grad att tillskrifva den omständighet, att han sjelf stått personerna så nära samt att denna glödande kärlek, skuldlös i sitt ursprung, måste, i sin olycka, bringa känslans innersta strängar i dallring hos Beatrices skald.

Boccaccio, Dantes förste kommentator och biograf, berättar om det svek, hvarmed Francesca inleddes i äktenskap med Gianciotto, Paolos vanskaplige broder: Francescas fader hade länge varit i fiendskap med familjen Malatesta da Rimini. De blefvo ändtligen vänner, och man beslöt till befästande af fredsförbundet att förmäla Francesca, Guidos sköna dotter, med Malatestas son Gianciotto. Då denne var »lam och af ett ohyggligt utseende», befarade man att den stolta Francesca icke skulle kunna förmås till ett sådant äktenskap. Man fann det derför nödigt att gå till väga med list. Gianciotto skulle icke sjelf infinna sig till förmälningen utan i stället en af hans bröder Paolo, en fint bildad och älskvärd yngling. Då denne i sådant ändamål inträdde i Guidos hus, blef en kammarjungfru hos Francesca från fönstret honom varse, visade honom för henne och sade: se der är han, som skall blifva er gemål. Francesca trodde det, och fattade genast vid första anblicken kärlek till honom. Äktenskapskontraktet blef uppsatt enligt aftal. Paolo förde Francesca till Rimini, och hon märkte bedrägeriet först då när hon följande dagens morgon uppvaknade vid Gianciottos sida. Hon blef deröfver högst förtörnad; men kärleken till Paolo kunde hon aldrig mer qväfva. Då hon dagligen var tillsammans med honom och då hennes kärlek var ingenting mindre än obesvarad å hans sida, kan man lätt tänka sig följden. Den bekännelse, som hennes i osalighet irrande ande tillhviskar skalden, kastar häröfver ett poetiskt skimmer, som man icke återfinner i Boccaccios berättelse. Allt nog, förrådda, öfverraskades de en dag. Med dragen värja (det tyckes icke hafva varit så farligt med den lamhet, hvarom Boccaccio talar i början af sin historia) störtar Gianciotto mot Paolo, men Francesca kastar sig emellan och mottager i sitt bröst den stöt, som var ämnad åt hennes älskare. Då Gianciotto till sin förskräckelse såg sin gemål sjunka ned för sina fötter vände han sig med ökadt raseri mot brodern och genomborrade äfven honom.

Francescas bekännelse hafva vi återgifvit efter Lovéns öfversättning, utan att kunna till hans förmån inlägga någon gensago mot hans egen anmärkning, att ingen öfversättare förmått nöjaktigt återgifva detta ställe.

Allt sedan Dantes tid har Francesca da Riminis sorgliga öde varit ett älsklingsämne för ömma själar. Det moderna Italiens mest känslofulle skald, Silvio Pellico, har egnat henne ett sorgespel, och Frankrikes mest känslofulle målare, Ary Scheffer, visar oss Francesca och Paolo sväfvande bland de osälla andarne i underjorden.

K. W.


Allvar.

Om du fått dig ett värf – och hvem har det ej fått?
Ty till verksamhet Skaparn oss skapt –
Så betänk hvarje stund, att den stunden, som gått,
Om den gagnlöst försvunnit, är tappt.
Se hur strömmen går fram, fastän ofta helt tyst,
Han står aldrig dock still på sin stråt;
Solen hvilar sig ej, då hon blommorna kysst,
Utan rastlös går vägen framåt.
Som i växternas rör der är verksamhet jemt,
Der är lif, der är lifskraft hvar stund:
Så du nyttje den kraft, dig din Herre bestämt,
Förkofra hvar dag dina pund;
Men lägg deruti allvar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0029.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free