- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
26

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Allvar. Claës Joh. Ljungström - Daljunkaren. Berättelse från den första Vasatiden af Frans Hedberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

När du funnit en vän, blif i vänskapen fast,
Till och med om han svika dig ses.
Såsom trädet med ens icke blifver en mast,
Utan årsring på årsring det ges:
Så blir vänskapen fastare med hvarje år,
Och den nya, för dagen du knöt,
Kanske brustit i morgon, då likväl består
Den gamla, som fordom du slöt.
Hvad af vänskap har inväxt från tidiga dar
I ditt hjerta, ack, vårda det väl,
Att det ännu må blommande der vara qvar,
När du bjuder åt verlden farväl.
Haf i vänskapen allvar.

Är du man eller qvinna och hafver dig fäst
En älskad, så trogen förblif.
En kärlek, som blott är ett ögonblicks gäst
Är ovärdig; – den för ett lif,
För en lefnad igenom, från himmelen är,
Är en engel, hvars ljusrena drägt
Intet svek, ingen trolöshet komme för när
Icke ens med den ringaste fläkt.
Hvad du lofvat om kärlek och lofvat om tro,
Håll det löftet tills hjertat blir kallt;
På din väg skola rosor beständigt då gro
Och växa för dig öfverallt.
Haf i kärleken allvar.

Och ditt fädernesland – låt det vara dig kärt,
Jorden har icke bättre för dig.
Der ha fäderna bott och dem hafver det närt,
De för dig hafva der banat stig;
Der är tegen dig odlad utaf deras hand
Redan innan densamma du såg; –
Förakta ej arfvet, om ringa ibland,
Det är guld, som har tyngd uppå våg.
Om det gäller, så offra ditt lif och ditt gods
För landet, från fäderna ärfdt,
Och du skall ej för det blifva mindre till mods.
Om i början det än kännes kärft;
Och haf häruti allvar.

Om du hör någon tala ej godt om din kung,
Så stäng dörren till örat med hast.
Hans krona den är af metall, som är tung,
Honom mindre till lust, än till last.
Då du hvilar helt roligt och fredligt och tryggt
I ditt hem, som är skyddadt af Lag,
Han för omsorger kanske sitt öga ej lyckt,
Fast han väntar en mödosam dag.
Om du älskar din far och du älskar din mor,
Så älska din konung också,
Han är fader och moder långt mer, än du tror,
Än du kanske dig lärt att förstå.
Älska Honom med allvar.

Är du ännu i ungdomens sorglösa vår,
Eller hunnit på lefnadens höjd,
Eller står nära grafven med hvitnade hår,
Är du sorgbunden eller har fröjd,
Se mot himmelen upp, men med kärlekens blick,
Älska Gud så i lif som i död;
Han har älskat dig först, och hur än det dig gick,
Gick dig allting dock så som Han bjöd;
Han är fader, du barn, och Hans vishet beskär
Hvad Han finner för dig vara bäst,
När du tror Honom fjermast, Han närmast dig är,
Ty Han dig vid sitt hjerta har fäst.
Älska Gud, men med allvar.

Claës Joh. Ljungström.



Daljunkaren.

Berättelse från den första Vasatiden af Frans Hedberg.

I.

Det var en afton på senhösten år 1524, då en tät, fuktig dimma steg upp från Mälaren och strök med den svaga vestliga vinden in öfver den gamla staden Vesterås, hvars oansenliga trähus lågo grupperade omkring den högresta domkyrkan, liksom man ibland ser fåren på en betesmark lägra sig omkring den upprätt stående herden, hvars blick öfverfar och beherrskar dem alla. Dimman insvepte hus och tempel i sin ogenomträngliga slöja och qväfde i sin fuktiga dunstkrets hvarje ansträngning af de rödaktiga ljus, som skygga blickade fram ur kojornas blyinfattade fönster. Endast biskopshuset, som låg i kyrkans närhet, utsände från sina bågiga fönster några matta strålar af brinnande vaxljus, och man skulle träda mycket nära för att kunna upptäcka att det reddes till fest der inne.

Och dock var det så. Svea rikes erkebiskop, mäster Knut, väntades sedan några dagar till gäst hos den mäktige herr Peder Sunnanväder, biskopen i Vesterås, och med erkebiskopen skulle följa hans domprost i Upsala, den andryge och högfärdige herr Göran Thureson, son till riddaren Thure Jönsson, och i besittning af ett nästan ännu sämre rykte än hans fader, den obändige gamle påfvekämpen och våldsmannen från Kristiern den omildes dagar, hvilken endast ovilligt böjde sig under Gustaf Eriksons makt och spira. Det började blifva svåra tider för de andlige stormännen i landet, och de kände i luften att de behöfde sluta sig tillsammans för att mota den kättaren Luther, som så kraftigt började skaka på den påfliga kyrkomaktens malätna kappa, att flikarne syntes lossna både här och der. Kungen var för den nya läran, det visste de alla; mäster Olof i korgen dundrade tillräckligt högt mot påfven, för att äfven den mest trygge skulle skrämmas upp ur sin sömn, och nu gällde det att stämma i bäcken, innan det blefve omöjligt att hejda forssen i den strömmande ån.

I sitt höga, med hvälfda tak och träskodda väggar försedda arbetsrum i biskopshuset, satt inemot klockan sju på qvällen den stränge herr biskopen sjelf vid ett af pergament och folianter fullastadt bord; hans magra, slugt uttrycksfulla och stränga anlete belystes med ett rödaktigt skimmer från den på bordet stående lampan, som, betäckt af en skärm, gjorde de mera aflägsna delarne af rummet nästan helt och hållet mörka. Bredvid biskopen stod på bordet en halföppen penningpung, ur hvilken silfvermynt lyste, och tystnaden i rummet afbröts endast då och då af en djup snyftning, som kom ifrån en vid dörren knäböjande qvinna, hvars ansigte doldes af hennes händer och på hvars hopfallna gestalt man omöjligt kunde se om hon var ung eller gammal. Vid hvarje snyftning skakades hennes kropp, som af en våldsam frossa, och hon sjönk allt djupare ned mot det kalla stengolfvet, medan prelaten å sin sida tycktes helt och hållet fördjupad i läsningen af ett pergamentsbref, som låg framför honom på bordet.

Efter några minuters djup tystnad, under hvilka icke ens qvinnans snyftningar afbröto dödsstillheten i rummet, lyfte Sunnanväder upp sin glatta, något gulaktiga panna, vände sig långsamt om i stolen, betraktade qvinnan med en min af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0030.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free