Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Daljunkaren. Berättelse från den första Vasatiden af Frans Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föraktfull ömkan, och sade kallt och sträft, i det han hvilade på hvarje ord:
"För sista gången: Viljen I?»
En ny och ännu våldsammare snyftning skakade den knäböjda qvinnans hopsjunkna gestalt, och utan att taga händerna från sitt ansigte, h viskade hon med sönderslitande röst:
»Herre, herre! Jag kan icke!»
»Så gån!» återtog biskopen iskallt, i det han åter vände sig om mot bordet, »gån, och stören mig icke vidare!»
Den knäböjande qvinnan reste sig upp och stapplade ett steg mot dörren, men ögonblicket derpå låg hon åter på knä och släpade sig på detta sätt fram till biskopens fötter, i det hon med af tårar afbruten stämma utropade:
»Herre! det gäller ju hans odödliga själ.»
»För den svarar jag!» genmälde biskopen, i det han lösgjorde sin vid ena sidan nedhängande hand, som qvinnan fattat; och sedan han mätt henne med en genomträngande blick, tillade han efter någon tystnad: »Qvinna! det gäller hans timliga väl här på jorden! Det kan du främja, och du vill det icke!»
»Ack, herre!» suckade qvinnan, »han är i synd född! För honom finns ingen lycka.»
»Men jag höjer honom upp till jordens mäktige, om du gifver honom till min», fortfor prelaten i det en blixt sköt fram ur hans öga. »Hör du! om du gifver honom till min, och svär att aldrig mera återse din son.»
»Jag kan det icke, jag kan det icke!» snyftade qvinnan och närmade sig dörren på nytt.
»Så gå!» ropade Sunnanväder efter henne med hväsande och hes stämma. »Gå, förtappade! Gå, och tänk en gång i den eviga fördömelsens pina på din förlorade son!»
»Förbarmande!» utropade qvinnan med ett ångestskri, i det hon på nytt släpade sig fram till hans fötter.
»Gå, säger jag!» svarade biskopen hårdt i det han stötte henne ifrån sig med foten.
Den arma qvinnan föll åt sidan med hufvudet mot stengolfvet, och då Sunnanväder såg detta, tycktes han gifva vika för en svag känsla af mensklighet, i det han böjde sig ned mot henne och fattade tag i hennes arm, samt på detta sätt med en ryckning bragte henne åter i sittande ställning och upplyfte hennes hufvud. Hon såg på honom med förvirrade och ångestfulla blickar, som om hon velat genomtränga det hårda och gulnade skal, hvilket dolde hans innersta tanke, och efter några ögonblick hviskade hon med qväfd röst:
»Jag förmår icke längre kämpa emot! Tag honom!»
»Ha, ändtligen!» utbrast Sunnanväder triumferande, i det en blixt af hatfull skadeglädje upplyste hans anlete; han satte sig på nytt i sin presterliga stol och fortfor i det han lutade sig ner mot qvinnan, som åter maktlös sjönk ihop vid hans fötter: »Och du minnes våra vilkor?»
»Ja!»
»Du skall aldrig söka närma dig honom?»
»Nej!
»Aldrig för någon nämna, att han är din son?»
»Nej!»
»Förneka honörn alltid och öfverallt; till och med i fängelsets natt?»
»Ja!»
»Under pinbänkens qval?»
»Ja!»
»I dödsstundens ångest?»
»Ja!»
Vid detta sista ja, som mera liknade en suck eller en dödsrossling, än ett ord, tog biskop Sunnanväder den öppnade penningpungen, lade den i qvinnans hand och sade sträft:
»Se der lönen.»
»Tag igen edra blodspenningar!» sade qvinnan rysande, i det hon sköt ifrån sig den fyllda penningpungen.
»Göm dem, qvinna! du kan komma att behöfva dem.»
»Gömma dem! De kunna lika litet gömmas, som min gerning. Man skall peka på mig och rysa: Se der qvinnan, som sålt sin son!»
»Tag dem!» återtog biskopen befallande.
»Ja, herre!» svarade qvinnan efter ett ögonblicks betänkande. »Jag skall låta läsa messor för dem, messor för hans själ.»
»Gör det, och kom väl ihåg, att på din son beror det, om messor ännu skola läsas här i landet.»
»Barmhertiga helgon!» ropade qvinnan med stegrad ångest i det hon häftigt grep biskopen om armen. »Hvad viljen I göra af honom?»
»Jag har sagt dig det: hans lycka på jorden! Gå nu!»
»Herre! låt mig få se honom.»
»Nej!»
»En enda gång, den sista!»
»Nej!»
»Endast ett ögonblick ... under hans sömn!»
»Nej, säger jag!» svarade biskopen hårdt, i det han stötte henne ifrån sig. »Kom ihåg att nu är han min!»
»Ja, herre! hans kropp har jag sålt åt eder», återtog qvinnan, i det uttrycket af bön försvann ur hennes anlete, och hon reste sig upp mot prelaten, skakande det långa, mörka, här och der gråsprängda håret från sin panna, som ännu bar spår af försvunnen skönhet; »men, mins det herre! icke hans odödliga själ! För den skolen I bära ansvar! Jag är en stor synderska; jag har svårt förbrutit mig; men jag är dock moder, och en moders förbannelse gäller alltid något inför henne, som sjelf var moder!»
»Vågar du anropa den rena? Du, den gifte mannens frilla! Bort med dig!»
»Ja, herre!» svarade qvinnan ödmjukt. »Jag kännes vid min synd! Jag är en usel, förtappad varelse! Trampa synderskan under fötterna, men bäfva för modern! Ty jag blef mor! Den välsignelsen gaf Gud min brottsliga kärlek! Och ve öfver eder, herre, om I förderfven hans odödliga själ! Öfverallt der I dväljens, vid läsrummets lampa, i sömnens frid, vid altarets fot, i dödens timma skall den eländiga moderns straffande förbannelse drabba eder som ett brinnande svärd!»
Under dessa sista, med ett slags profetisk hänförelse uttalade ord, stod hon hög och trotsande framför den stolte prelaten, som ovilkorligt for tillbaka för hennes glödande blick, och när hon med af smärta och vrede darrande röst frampressat de sista ljuden öfver sina läppar, försvann hon hastigt och ljudlöst som en uppenbarelse. Biskopen drog ett djupt andetag, såg sig omkring med slug tillfredsställelse och sade half högt för sig sjelf, i det han åter satte sig ned i stolen:
»Nu har jag hämden i min hand! Nu, kung Gösta, vilja vi se hvem som är den starkaste: du, eller jag! Skökans son skall blifva den eldbrand, som jag kastar i din väg; den trampade kyrkans förbannelse skall hindra dina skördar att gro, och landlös, utan krona, skall du sjelf inom kort äta landsflyktens bittra bröd! Den galna qvinnan! För hans själ skulle jag ansvara? Hvad rör mig hans odödliga själ, endast jag vinner mitt mål! Kung Göstas fall – den nye konungen mitt verk, jag sjelf på erkebiskopsstolen, ensamt ansvarig för påfven i Rom – se der mitt mål! Och tack vare frillosonens underbara likhet ined herr Sten, skall jag veta att utföra min plan!»
II.
I detta ögonblick hördes hästtramp på gatan utanför biskopshuset; ett blodrödt fackelsken genombröt den täta dimman, och en häftig bultning på den stängda och tunga porten genljöd doft inne i biskopens arbetsrum.
»Der komma mina gäster!» utbrast han, i det han steg upp från bordet och fattade tag i en ringklocka, som han häftigt skakade: »Det var hög tid att jag fick uppgöra köpet med den galna qvinnan!»
Hastigt öppnades dörren och en ung man af ett par och tjugo års ålder inträdde i arbetsrummet och stannade vördnadsfullt vid dörren, der man i det djupa dunklet hade svårt att urskilja hans drag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
