- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
28

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Daljunkaren. Berättelse från den första Vasatiden af Frans Hedberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»I ringden, ärevördige fader?» sade han med klar och klangfull stämma under djup bugning.

»Ja, du skall gå ned på gården och med en fackla lysa mina gäster hit upp. När det är gjordt, så går du upp på din kammare och ikläder dig den nya drägt jag sände dig i dag, och när jag kallar, infinner du dig i gästabudssalen.»

»Ja, ärevördige fader!» svarade den unge mannen med en ton af häpnad; »men icke passa de utskurna kläderna mig? Der är ju en spansk kappa, värdig en riddareson.»

»Gör som jag befallt dig!»

»Och ett svärd med gyllene fäste och en barett med svajande fjäder ...»

»Gå nu, och gör som jag sagt. Och du glömmer icke att sätta på ditt finger den gyllene signetring, som jag i går lemnade dig! Hör du!»

»Ja, ärevördige fader!» svarade den unge mannen med en djup bugning, i det han strök tillbaka det ljusa håret ur sin höga och breda panna, betraktade ännu en gång biskopen med förvåning och återvände samma väg han kommit.

Sunnanväder såg efter honom, gnuggade med ett ondskefullt löje sina händer och mumlade för sig sjelf i det han steg upp för att gå sina gäster till mötes:

»Jag skall lyckas! Denna förundransvärda slump af naturen har icke förgäfves timat! – Ah! jag hör de lätta, smygande stegen af mäster Knut i trappan och herr Göran Thuressons klumpiga och tunga fot håller takten till hans tassande gång! Nu fort, nätet i ordning och sparfvarne äro mina!»

Och med inställsam vänlighet öppnade biskopen dörren och emottog på tröskeln med öppna armar sina gäster, helsande med broderlig ödmjukhet på den magra erkebiskopen, och med en något beskyddande värdighet på den frodige domprosten, hvars spotska anlete hade en slående likhet med fadrens, herr Thure Jönssons, af högmod uppsvällda drag. Mäster Knut var en liten man med djupt liggande ögon och spetsig, framstående haka; hans insjunkna kinder och knotiga panna tydde på försakelser och lärdom; domprosten åter tycktes taga sitt embete skäligen lätt, ty han bokstafligen sken af stolthet och välmåga.

»Gud och alla helgon signe edert inträde i mitt hus, vördade fader!» helsade Sunnanväder erkebiskopen med salvelsefull ödmjukhet. »Jag hoppas att eders nådes färd icke varit allt för besvärlig och att helsan varit med eder på färden?»

»Jag tackar Gud och alla helgon, vördade broder!» svarade Mäster Knut med djup, allvarlig röst, »för den nåd han bevisat mig genom att låta mig med helsa och krafter få besöka eder i edert gamla Vesterås! Helsan är efter tidens läglighet; men min själ är sjuk, ty onda tidender höras i landet och kung Gösta går hårdt åt vår heliga kyrka!»

»Han har snart spelat ut sin lek», hördes domprostens fylliga röst, högljudd och braskande, som hans tunga steg nyss utanför dörren; »kung Kristiern har fått hjelp af kejsarn, och kör väl snart bort den bålde herrn från både krona och spira.»

»Kung Kristiern är ej vår man», svarade Sunnanväder, »han ville ju sjelf föra Luthers lära in i landet; dessutom är han för grym och våldsam! Nej, en inhemsk herre må vi hafva, och hvad skullen I säga, ädle herrar, om jag funnit en sådan, som jag håller i beredskap åt kung Gösta att stupa omkull öfver?»

»Edra skrifvelser hafva kommit mig att ana något sådant!» sade erkebiskopen i det han satte sig ned; »men akten eder väl, ärade broder! Kung Gösta har skarpa ögon och långa armar.»

»Och en fördömd tunga!» pustade domprosten, sorn väl mindes disputationen i Upsala, då kungen förbryllade honom med sina klyftiga inkast; »så fort han får komma till tals med köpstadfolk och bönder, så bringar han dem alltid på sin sida!»

»Utom dalekarlarne», invände Sunnanväder, »och dem har jag bearbetat med bref och bud sedan goda tider tillbaka! Kung Gösta litar på att de, som gåfvo honom hjelp mot danskarhe, skola hjelpa honom äfven mot kyrkan; men han bedrar sig! Der växer en storm uppe bland Dalarnes berg och skogar, ett åskmoln står färdigt att urladda sig der uppe, och det behöfs bara att gnistan kommer, som skall tända, och den gnistan har jag i min hand!»

»Men, I hafven färdats lång väg, ärade bröder! Måltiden väntar! Sedan den vederqvickt eder, så vilja vi vidare tala om hvad som är att göra.

Och med en artig åtbörd visade biskopen sina gäster in uti gästabudssalen, hvars dörrar öppnades af tvenne med vaxljus försedda småsvenner, hvilka gingo förut in i den stora salen, der ett rikt dukadt bord med ståtliga rätter och väldiga förgyllda silfverkannor och bägare mottog de hungrande. Mäster Knut intog högsätet; på hans högra sida satte sig biskop Sunnanväder, och midt emot honom, till venster om erkebiskopen, den frodige domprosten, hvars rödlätta anlete log och sken emot de rågade faten och de fyllda bägarne. Småsvenner och tjenare i rika kläder buro fram faten och påfyllde flitigt ur kannorna med öl och vin, och hela anrättningen visade mer än väl att den sluge biskopen visste häfda kyrkans furstars urgamla vana och rätt att lefva kräseliga. Erkebiskopen var den måttligaste af de tre; han åt högst ringa och spädde vatten i vinet, då herr Göran Thuresson deremot på allt sätt visade att han satte värde på Guds gåfvor genom att förtära dem så grundligt som möjligt.

Under anrättningen och medan tjenarne voro inne, talades högst litet och endast i likgiltiga tiog; men knappt hade Sunnanväder gifvit tjenarne en vink att aflägsna sig, och på nytt ifyllt bägarne åt sina gäster, så utbrast domprosten, hvars stolta mod stegrats för hvarje bägare han drack, och sorn nu tyckte sig stark nog att kunna köra kung Gösta från landet med ett träsvärd:

»Seså, ärevördige broder! Nu äro vi allena! Bladet från munnen och sägen oss hvad I menaden med edra ord nyss. Jag är mäkta nyfiken, och hvad som skall göras, måste göras snart, ty annars växer konungen oss öfver hufvudet.»

»Han har redan gjort det allt för mycket!» suckade mäster Knut, som blef allt allvarligare, ju mer han drack, »det går aldrig väl för påfven och den heliga kyrkan, om den mannen får hållas.»

»Han skall ej få hållas!» utbrast biskop Sunnanväder lidelsefullt, »det skall jag förhindra! Hören mig nu! Missnöje och oro sjuda öfver allt i landet. Kung Gösta är en käck herre, men också en hetlefrad herre ... allt skall gå i fyrsprång, som I veten! På det sättet stöter han menige man för hufvudet, han våldför sig på gamla plägseder, han liknar amman, som, för att få rummet rent, sopar ut både barnet och vaggan; detta går icke i längden ... och som jag nyss sade er: det behöfs endast en gnista för att tända alla de brännbara ämnen, som ligga hopade omkring hans tron.»

»Och denna gnista?» frågade – de båda andra, i det de andlösa lutade sig fram öfver bordet och fäste sina spörjande blickar på sin listige värd; »denna gnista, hvar finnes den?»

»Den finnes här!» sade Surmauväder i det han rätade upp sin resliga gestalt, steg upp från bordet, öppnade en i träfodr.ingen dold dörr vid salens ena ända, fattade den der utanför väntande mannen i handen och förde honom fram till bordet, vid hvars nedre ända han stannade, iklädd en ståtlig spansk riddardrägt, som kliidde honom förträffligt.

»Yid Gud och alla helgon!» ropade de båda prelaterna, stirrande af häpnad, »det är sällsamt!»

»Herr Sten, som han gick och stod i lifvet!» fortsatte Mäster Knut, i det han gjorde korstecknet framför sig.

»Ja, sannerligen!» pustade herr Göran Thureson, i det han bleknande lutade sig tillbaka i stolen. »Är det ett bland-verk af den lede fienden, eller ....»

»Tryggen eder, vördade herrar!» utbrast Sunnanväder, på det högsta förnöjd öfver den slående verkan hans skyddsling framkallade, »det är intet bländverk; I sen framför er en ättling af den stolta Stureslägten, Svea rikes blifvande konung!»

»Jag en Sture ... jag konung?» ropade ynglingen förfärad och nästan svindlande, i det han krampaktigt fattade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0032.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free