- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
29

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Daljunkaren. Berättelse från den första Vasatiden af Frans Hedberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

om ryggstödet på en af de höga stolarne vid bordet; »drömmer jag, eller hånen I mig, ärevördige herre?»

»Det är hvarken dröm eller hån!» sade Sunnanväder med ett segerstolt löje i det han med handen visade på den tomma stolen bredvid sig, »Sätt dig, Johan! Du har hittills varit min tjenare, nu är du min gäst! Sätt dig och hör väl på hvad jag i dessa fromma herrars närvaro har att meddela dig! Du har hittills vetat intet om din härkomst, nu skall jag säga dig den! Du är son af herr Sten, som i"sin ungdom lärde känna din moder, hvilken var född under ett af Sture-slägtens gods; du är hans son; men en skamfläck låder vid din födsel, och den stolte riddaren erkände dig aldrig. Vill du eröfra dig ett namn och en vapensköld, så lägger jag dem båda i dina händer!»

»Jag en Sture ... jag herr Stens son?» mumlade den unge mannen på nytt, i det han tryckte händerna om sitt hufvud, som om han ville klara en tanke. »O, min moder! nu förstår jag dina många tårar, din klagan och dina böner, när du trodde att du vaggat mig till sömn! Nu förstår jag dig!»

»När din fader äktade fru Kristina Gyllenstjerna, så måste din moder bort från gården och godset ... jag var då den mäktige riksföreståndarens kansler och jag var den ende, som visste om den nära frändskapen er emellan. Genom min försorg har du blifvit uppfostrad till boklig lärdom, trots den tjenareskepnad i hvilken du dvalts, – genom min försorg skall du nu få en krona och ett rike, om du vill svärja mig lydnad vid Gud och alla hans helgon.»

»Men det är ju ett brott mot konungen, mot Gud!» sade ynglingen ångestfullt i det han förfärad blickade på biskopen, »det skall kosta mig mitt lif!»

»Kosta dig ditt lif? Fege! hvad är väl det lif du hittills fört, att du så håller derpå? Vill du icke våga det för att eröfra dig ett annat, ett ljusare, ett större? Ett brott mot konungen, säger du? Vet du då icke att han är en tyrann, att han vill störta påfvens lära, nedrifva kloster och kyrkor och föra Antikrist in i landet? Hvem har större rätt till Sveriges krona, Stureslägten eller Vasarne? Betänk att dina förfäder varit Sveriges konungar, om också ej till namnet. Du är herr Stens äldste son, om du också är ett kärlekens barn ... du har hans drag, hans blick, hans stämma, hans gång och hållning ... vill du, så ligger landet för dina fötter!»

»Kyrkans välsignelse följer dig på din färd!» utropade Mäster Knut, hvars skarpa blick genast uppfattade stundens vigt; »du är den, som skall rädda henne ur hennes förtryck! Haf mod, min son! Lyckan bjuder dig en krona och en glänsande framtid! Grip till, och försumma ej tillfället!»

»Vi skola stödja och hjelpa dig!» skrek domprosten med väldig stämma, »ined oss skall du segra! Tänk på huru det ser ut i landet! Bilderstormen bryter ned altarena och helgonen i Herrans hus ... klockorna röfvas ur helgedomarne för att betala tyrannens skuld till den lubeckska Hansan ... du skall bli en räddare för landet!»

»Nå väl då!» ropade ynglingen med strålande blickar och glödande kinder, »gif mig män att kämpa med, och jag skall det! Men hvar får jag en stridslysten hop, som jag kan föra?»

»Allt är beredt!» sade Sunnanväder med dämpad röst, i det han tryckte honom tillbaka ned i stolen; »mina bref och skrifvelser hafva gått före dig upp till den landsända, der raska män alltid rest sig till trons och fosterlandets försvar. Det är i Dalarne du skall söka dig anhängare, skaffa dig en här! Redan i morgon skall du, väl försedd med guld och silfver, begifva dig i väg upp till Mora och kalla dalkarlarne till vapen. Tveka de, så begif dig ändå högre ... en lifvakt har jag redan samlat åt dig ... hjelp har jag skaffat dig på andra sidan fjellen; erkebiskop Erling Hvide i Trondhjem skall blifva dig en hjelpare, till honom skall du draga, om du ej i Dalarne kan blifva manstark nog för att tåga nedåt landet och falla öfver kung Gösta! Men ett skall du minnas: din moder må du icke nämna! Du skall säga dig herr Stens äkta son och fru Kristina din moder, annars följa de dig icke.»

»Jag skulle förneka min moder?» utbrast ynglingen i det han reste sig upp, lågande af harm, »icke för alla kronor i verlden!»

»Dåraktige yngling! Du skall icke förneka, endast icke nämna henne! När du en dag blir konung, må du taga henne till dig; nu skall du det icke! Och nu, ädle herrar, tömmen med mig en bägare för den unge herr Nils Stenson Sture, Sveriges blifvande konung och kyrkans trogne son! Hell och säll! Måtte han lefva länge!»

»Länge lefve herr Nils Sture, Sveriges konung med Guds och kyrkans nåde!» ropade prelaterna i det de stego upp och höjde sina pokaler för ynglingen, som, bländad och häpen, icke visste om han skulle tro sina öron.

»Och nu, lemna oss!» manade biskop Sunnanväder, i det häri vänligt klappade honom på axeln, »vi hafva mycket att öfverlägga,*och du sjelf behöfver hvila! I morgon tidigt väntar jag dig i mitt läserum, der skall jag underrätta dig om mycket, som är för dig af nöd att veta rörande din faders slägt och annat som skall hos folket bestyrka din rätt till Sturenamnet. Säg farväl åt de vördige herrarne och gå sedan upp på din kammare; men låt ingen se dig, och tala vid ingen! Hör du, derpå beror hela din framtids lycka; all den ära du skall vinna!»

Den unge mannen mottog som en drömmande de ifriga prelaternas välsignelser och farväl och aflägsnade sig med vacklande steg, nästan som en drucken, i det han oupphörligt upprepade för sig sjelf, liksom barnet då det jollrar om en ny leksak:

»Jag en Sture? jag en konung?»

»Nå välj ärade herrar?» utbrast Sunnanväder med triumferande uppsyn, sedan dörren slutits om den unge mannen, »hvad sägen I nu? Tron I att kung Gösta ännu sitter säker på sin tron?»

»Jag böjer mig för eder, vördade broder», sade Mäster Knut, i det han räckte biskopen handen, »lyckas eder plan, så äro vi åter herrar i landet!»

»Den skall lyckas!»

»Men är han också verkligen herr Stens son?» frågade domprosten, som under hela tiden icke hunnit hemta sig från sin förvåning, »herr Sten, hvars vandel var så ren och utan fläck, som alla hans eftermålsmän säga?»

»Han var också ung en gång!» svarade Sunnanväder med ett elakt löje, »och till lycka för oss var han det mer än han sjelf önskade i ett af dessa ögonblick då den lede fienden frestar oss med en fager qvinnas blickar. Och nu är min skörd, förberedd under så många år, ändtligen mogen! Nu skall jag få qvitta med den stolte kung Gösta!»

»Men om han skulle få väderkorn om saken?» sporde den försigtige mäster Knut, »ty han har spejare öfver allt! Om han skulle blifva underkunnig om den plan vi smidt?»

»Så förneka vi den!» svarade Sunnanväder fräckt, idet hans ögon fingo ett uttryck af räfvens slughet, »hvad kommer oss vid, om en förrymd småsven söker att väcka buller och oro i landet? Misslyckas Johan, så är han rymd från mig, och det guld jag gifver honom med i morgon kan ju lätt anses vara en stöld ur min kyrkoskatt; förstån I mig nu? Lyckas han åter, då är han Sturens son och mitt verktyg! Låtom oss derför tömma bägaren i botten för kyrkans seger och kung Göstas fall!»

»För kyrkans seger och kung Göstas fall!» instämde de båda prelaterna och höjde bägarne till munnen, då i detsamma starka slag ljödo på porten och bägarne sattes ned igen, under det att de tre presterna betraktade hvarandra med osäkra blickar. Ett aflägset stoj och ljudet af en befallande stämma hördes, och innan de trenne prelaterna hunnit fatta något beslut att sätta sig i säkerhet, i händelse en fara hotade, öppnades dörrarne till salen med buller, knektar syntes i rummet utanför, och in steg herr Måns Bryntesson, kung Göstas höfvidsman, och sade i det han temligen omildt lade sin hand på den bleknande Sunnanväders skuldra:

»I konungens namn, herr biskop! I ären min fånge!»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 19 17:04:23 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0033.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free