- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
30

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Daljunkaren. Berättelse från den första Vasatiden af Frans Hedberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


III.

Om åskan slagit ned för de trenne prelaternas fötter, hade de icke kunnat blifva mera öfverraakade än hvad de nu blefvo af den myndige höfvidsmannens uppträdande midt i det festliga laget. Den som först af de tre hemtade sig, var dock biskop Sunnanväder sjelf, som med ett svagt försök till skämt sade, i det han erbjöd Måns Bengtsson en stol och en bägare:

»Så mycket hastar det dock väl ej med mitt fängslande, att I icke kunnen sitta neder och tömma en bägare, herr riddare. Som I sen, sitta vi här, vi kyrkans män, i allt lugn och lägga råd för Guds ära och konung Göstas trygghet, och då kommen I och stören våra rådplägningar på ett sätt, som skulle kunna skrämma oss, visste vi icke att det vore ett misstag!»

»Det är intet misstag, ärevördige herre!» sade riddar Måns högdraget, »hans nåde har befallt mig att föra eder fängslad till Stockholm, för att stånda till ansvar för högförräderi.»

»Så-å? Och hvem skall ransaka och döma i denna sak, om jag tor spörja?» återtog biskopen hånfullt.

»Hvem? Jo, konungen och rikets råd!» svarade Måns Bryntesson, lika barskt som förut.

»En andans man eger endast att svara inför påfven och biskoparne!» inföll Mäster Knut, i det han rätade upp sig och trädde fram emellan Sunnanväder oeh Måns Bryntesson, »konungen och rikets råd hafva med honom intet att skaffa!»

»Ser jag rätt?» utbrast riddaren förvånad, »det är ju den ärevördige herr Knut, Svea rikes erkebiskop? Äfven med er har jag ett ord otaldt, på min herre konungens vägnar! Jag sökte eder i Upsala och var långt ifrån att tro mig få träffa eder här i Vesterås! I följen också med till Stockholm, vördige herre. Äfven med eder har min herre konungen en räkning att uppgöra.»

»Huru!» ropade erkebiskopen utom sig af vrede, »han vågar röra vid mitran, som påfven satt på min hjessa? Ye öfver den kätterske konungen!»

»Ropen så mycket I viljen, vördade herre; men I ären, liksom herr biskopen här, min fånge, och i morgon tidigt stiga vi till häst för att skynda till konungen, som väntar er! Kunnen I försvara eder, ärade herrar, skall det vara mig kärt; kunnen I det ej, beklagar jag eder, ty kung Gösta är mäkta vred på eder i sitt sinne.»

»Är jag också konungens fånge?» sporde domprosten nu helt blek och stilla samt en förkroppsligad bild af den lifs lefvande handfallenheten; »jag vet mig icke hafva på något sätt gjort hans höga nåde emot.»

»I egen frihet att begifva eder hvart I viljen, och ju förr desto hellre!» svarade herr Måns med illa doldt förakt, »er har min herre konungen icke befallt mig taga. Men nog tyckes mig bättre passande för eder värdighet, herr domprost, att sköta edert embete i Upsala, än att här sällskapa med landsförrädare och skälmar!»

»Tagen edra ord i akt!» sade Sunnanväder med ljungande blick, »ännu är ej den heliga kyrkan så maktlös i vårt land, att den icke kan drabba eder tyngre än I vanten! Och nu sägen mig, är jag fri inom mitt hus, eller skall jag redan här kastas i bojor och band?»

»Här inom aren I fri till i morgon då sol rinner upp. Men ut kommen I inte, ty mina knektar bevaka alla utgångar, och vid minsta tecken till flykt hafva de befallning att bruka sina vapen.»

»Får jag begifva mig till mitt läserum?»

»Ja, men tvenne af mina knektar skola bevaka eder.»

»Och erkebiskopen?»

»Stannar här, ty jag har befallning att icke lemna eder ena tillsammans.»

Mäster Knut höjde sina ögon till himlen liksom för att taga den till vittne på den ovärdiga behandling, man lät honom lida, och sedan Sunnanväder hastigt närmat sig honom liksom för att utbedja sig hans välsignelse, yttrade han hastigt på latin några ord, som de kringstående ej kunde höra, och aflägsnade sig, följd af tvenne knektar, som icke ett ögonblick lemnade honom ur sigte. Mäster Knut lade med dyster undergifvenhet sina armar i kors öfver bröstet och blef sittande i stolen utan att tyckas märka den bleke och darrande herr Göran Thuresson, som, då han icke längre såg sig bemärkt, med hastiga och smygande steg lemnade salen, utanför hvars dörr biskopens tjenare och svenner samlat sig i rådvilla och tvekande grupper.

När Sunnanväder kommit in i sitt arbetsrum, utanför hvars dörr knektarne ställde sig, sedan de först kastat pröf-vande blickar inåt rummet, utan att dock märka den i väggfodret utskurna dörren, sjönk han tillintetgjord ned i den stora stolen vid arbetsbordet, på hvilken lampan ännu brann, och sade till sig sjelf i det han med stirrande blick lutade sig emot bordet:

»Han har således fått spaning om mina planer! Den mannen måtte vara i förbund med satan, ty allt upptäcker han, allt får han veta! Men hvad vill han väl? Taga mitt hufvud? Det vågar han icke! Skymfa och förnedra mig, och i mig kyrkan? Det vill han, men det skall icke lyckas honom! Ha! hur väl är det icke, att jag redan har min hämd fullfärdig der inne! Mig må han fånga, honom skall han icke hinna, ty i honom anar han ej den mäktige fiende jag sändt honom!»

Och med smygande steg gick den sluge prelaten till den i väggen dolda dörren, öppnade den och inträdde i ett litet åttkantigt rum med lågt tak och ett smalt fönster i ena hörnet, utvisande att det var ett tornum; med lampan i handen trädde biskopen in i rummet, hvars hela möblering bestod af ett bord, en stol, en grof och klumpig säng samt en hylla med några böcker. På stolen lågo de utskurna kläderna och den fjädrade barett i hvilken svennen nyss visat sig för de förvånade prelaterna, och i sängen låg ynglingen sjelf sofvande, samt just vid biskopens inträde, som det tycktes, rof för en orolig dröm, under hvars inflytande han kastade sig af och an på sitt hårda läger. Biskopen stannade ett ögonblick orörlig framför den sofvande; en skugga, sorn af ett samvetsqval, flög öfver hans gulbleka drag, när han hörde den slumrande i drömmen hviska med ångestfull röst: »Moder, moder! jag förnekade dig ej ... det var bispen ... moder! ljusa dagar skall du njuta ... när jag ... konung! O, moder!»

»Bah!» sade slutligen bispen, bortskakande från sig det intryck han rönt: »hvad bry mig hans qval, endast jag får hämd! Sjelf må han sörja för sin framtid! Johan!» sade han i det han tungt lade sin hand på den sofvandes axel. »Johan! vakna! nu är stunden inne, du måste skynda!»

»Det är I, vördige fader!» sade ynglingen häpen i det han yrvaken satte sig upp i bädden.

»Ja, det är jag! Stig upp och hör mig! Kung Göstas män äro här för att fängsla mig ... ingen tid är att förlora, du måste genast begifva dig af!»

»Nu, nu genast? men de underrättelser I skullen gifva mig, vördade fader?»

»Här finner du dem!» svarade Sunnanväder brådskande i det han lemnade honom några bref, »läs dem noga, och du skall förstå allt hvad jag fordrar af dig! Se här är guld, här ringen ... dölj den väl ... tag med dig dina kläder och gå ut genom den hemliga gången, som leder ned till kyrkans förhus. Hos Peder Skinnare finner du hästar och tvenne män, som skola ledsaga dig. Men dröj icke ett ögonblick! föreställ dig att marken här brinner under dina fötter, att jorden är
färdig att uppsluka dig ... rusta dig genast till färd och hvila ej förr än du kommer till Dalarne. Prosten i Mora, herr Olaus Jonse är underrättad, han skall taga väl emot dig!»

»Men hvarför flyn I ej sjelf? Hvarför följen I mig ej, vördade fader?»

»Det vore att gifva allt förloradt, att på förhand förklara mig saker, det vill jag icke! Skynda dig du endast, var djerf, tilltagsen, pocka på ditt namn och din slägt och väck oväder der uppe bland skogar och berg. Det skall gifva kung Gösta annat att tänka på än att hålla räfst med kyrkans furstar!»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0034.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free