- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
31

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Daljunkaren. Berättelse från den första Vasatiden af Frans Hedberg - Den förskräcklige haren. Finsk saga. W. - Gammalt bevis, att Sverige varit bebodt vid Adams tid och att Adam besökt Sverige. R. H-e.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Jag skall göra allt hvad i viljen, vördige fader!»

»Och kom ihåg herr Erling Hvide, biskopen i Nidaros,
hos honom skall du söka hjelp, om det går dig emot.»

»Jag skall ej förgäta det! Men min moder.»

»Henne måste du glömma! Kyrkans tyngsta förbannelse
öfver dig, om du förgäter detta bud!»

»Jag skall ej se henne mer ... min arma moder!»

»Det heter att du skall lemna fader och moder för
Herrens skull! Det är hans kämpe du skall blifva. Du skall
störta Antikrist, och en dag skall jag i kyrkans namn fästa
Svea rikes krona på ditt änne! Gå, min son, skynda! Var
trofast, var modig, rygga ej tillbaka ens för döden. Kom ihåg
hvem som var din fader!»

»Jag skall minnas det!» utropade den unge mannen
i det han förde biskopens hand till sina läppar, hvarpå
han samlade ihop sina kläder, drog sängen åt sidan,
öppnade en lucka under den och nedsteg utför en trappa i det
biskopen ännu en gång ropade åt honom sitt ihåliga: »Kom ihåg!»

»Jag skall minnas!» ljöd svaret djupt der nedifrån,
luckan fälldes ned och prelaten makade sängen åter på sin
plats samt gick tillbaka in i sitt rum, i det han med
sammanbitna tänder våldsamt frampressade följande ord:

»Seså, kung Gösta! nu må du taga min frihet, ja, mitt
lif, om du vågar! Hämnaren följer dig i spåren!»

Och några timmar förr än de båda biskoparne med stark
betäckning som fångar lemnade staden, syntes i töcknet
trenne män på raska hästar styra sin väg norr ut från
staden, åt vägen som leder till Dalarne. Den främste af
dem sporrade lustigt sin häst och galopperade förbi
biskopshuset och kyrkan, men märkte icke på sin hastiga
färd att en qvinlig varelse satt hopkrupen vid ett af
kyrkans hörn och begrät i den kalla och dimmiga höstnatten
den son, som hon nyss förut sålt till ett offer för ränker
och förräderi, och som nu trodde sig skynda den ljusaste
framtid till mötes.

*



Den förskräcklige haren.

Finsk saga.

Det var en gång en hare och en räf, som grälade
sinsemellan om hvilken af dem som var starkast. Räfven
påstod, att det icke kunde vara fråga om, att ju han
var den starkaste af de två och att haren icke i något
afseende kunde mäta sig med honom. »Vi ska se», sade haren,
som på senare tider blifvit mycket morskare än förr –
klippsk har han då alltid varit.

Nå, då skulle de vandra tillsammans ut på äfventyr och
visa hvar för sig hvad de dugde till. Bäst som de gingo och
spökade fick haren syn på en hop får. »Gif nu akt!» skrek
han och tog med samma ett så väldigt språng, att sanden rök
om tassarna på honom och damp så ned midt i fårskocken,
så att räfven sjelf blef haj och fåren togo till att springa
och bräka. De kunde inte annat tro, än att det var ett
förskräckligt vilddjur, som så oförhappandes kom öfver dem.
Då satte haren sig på sin lilla svans och skrattade så läppen
sprack på den lille stackaren, som allt sedan dess varit hvad
man kallar harmunt. Räfven kunde icke neka det ju haren hade
visat sig dugtig, men han ville icke vidare sällskapa med
honom sedan han så der blifvit lytt i munnen.

                                                 W.

*



Gammalt bevis, att Sverige varit bebodt vid Adams tid och att Adam besökt Sverige.

Det är bekant, att en tid funnits, då Sveriges folk
tänkte högt om sitt land och ej tvekade att offra lif
och blod, ja allt, för sitt lands ära och sjelfständighet.
Det var under den krigiska glansperioden af vår historia
från och med Gustaf II Adolf till Carl XII:s fall. Storsinnade
lärde män uppträdde ock då och sökte inför hela den
lärda verlden bevisa, att Sverige var ej blott det yppersta
land på jorden, der i tapperhet och kraft öfverlägsne män
företrädesvis fostrades, utan det var äfven det äldsta, ty
härifrån hade vårt slägte utgått, här var dess ursprungliga vagga.
Paradiset låg nämligen här, och Adam och Eva hade der
lustvandrat. Sådan var under Carl XI:s tid Olof Rudbäck d. ä:s
åsigt, och med honom instämde många af den tidens ypperste
män. I sitt bekanta storartade verk, Atland eller Manhem,
sökte han med alla lärdomens, snillets och skarpsinnets
tillgångar bevisa, hvad han trodde och önskade, att andra måtte
tro. Arbetet väckte öfver hela den lärda verlden ett
oerhördt uppseende och gaf länge de skarpsinnigaste män
mycket att göra. Om den kolossala byggnaden slutligen
ramlade, – hvad mer? – man hade sett dragen af ett stort
fosterländskt tänkesätt, för hvilket ingenting är omöjligt,
utom att nedsätta sitt land och sig sjelf. Man bröt hellre
in på det oerhördas område. Sådan var andan i vårt land
vid denna tid.

Så som man tänkte i Sverige, så tänkte man ock i
Finland, som då var med vårt land på det närmaste förenadt
och delade med oss både ljuft och ledt, segrar och ära, liksom
nederlag.

I Viborg satt då (1681–1696) en biskop, Petrus Bång,
mycket ansedd genom sina skrifter. Det var en lärd man.
Frukterna af sin lärdom nedlade han isynnerhet i en »historia
om den sveo-gotiska kyrkan ifrån verldens skapelse till
8:de århundradet.» Man ser redan af titeln på hans arbete,
att denna kyrka var mycket gammal. Huru den kunde vara
det, skola vi strax få se. Tidens storhetsanda hade gripit
äfven Bång. Drag af den store Rudbäck finna vi äfven här.
Men till sina öfverraskande slutsatser kom den lärde biskopen
på en vida kortare och enklare väg. Hans åsigt var, att
Sverige och norden varit bebodda vid Adams tid, att de
bekänt sig till den sanna, af Gud för Adam uppenbarade
religionen, och att Adam sjelf en tid bott i Sverige. Se här
hans tankegång, hvilken läsaren torde, liksom han sjelf, finna
tillräckligt bevisande.

»Hela jorden», säger han, »blef förbannad för en
menniskas synders skull, genom Adams fall. Men hela jorden
hade icke kunnat blifva det, om den ej redan varit bebodd
af menniskor. Således var hela jorden bebodd. Skandinavien
var en del af jorden; alltså var äfven Skandinavien bebodt.»

»Adam»», fortfar han, »var den uppenbarade gudomliga
kyrkans förste biskop och föreståndare på jorden. En biskop
måste visitera hela sin kyrka; derföre har redan Adam gjort
det; alltså har han äfven besökt Sverige». Att han en längre
tid der uppehållit sig, bevisas af ett gammalt ordspråk. Man
säger nämligen om något, som händt för länge sedan: »Den
tid, då Adam bodde i Kälkstad».

                                                 R. H–e.

*



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0035.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free