- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
34

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildringar ur sjöväsendets historia. Af G. C. Witt. V. Verldens namnkunnigaste sjöman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

34

med vestliga vindar förda till de trakter af
Atlantiska oceanen, man då brukade navigera, samt att
till Azoriska öarne vid ett tillfälle blifvit med
vestanvinden förda tvenne lik af en mennisko-ras,
hvilka icke liknade något då kändt folkslag. Det
tros också att Columbus vid besök på Island fått
någon underrättelse om de fordom af isländare
företagna seglingarne till Amerika. Emellertid var
nan fullkomligt säker på sin sak. Svårigheten var
blott att förmå någon regering ställa fartyg och
folk till hans disposition. Han vände sig i detta
afseende först till sitt fädernesland, men senaten
i Genua ansåg honom vara en förflugen projektmakar
e och gaf ett tvärt af si äg. Nu framställdes saken
för portugisiska regeringen, hvilken, slugare än
den genuesiska, men derjemte ränkfull och bedräglig,
lockade Columbus att gifva alla möjliga upplysningar
om sin tilltänkta segling och sedan skyndsamt afsände
ett fartyg under en annan befälhafvare, för att göra
sig till godo den ifrågavarande upptäckten. Detta
skamlösa tilltag blef ändamålslöst, ty den som
afsändes var ej rätta mannen att utföra storverk. Det
gick med honom som med den herrn, som endast kunde
dansa på det golfvet, der han hade lärt. Så snart han
kom utom det redan kända farvattnet blef han förvillad
och kunde ej längre hålla rätta kursen* Skamflat och
förargad som en olycklig spelare, hvilken i sömnen
tycker sig hafva vunnit en börs full med guldmynt,
men vaknar med tomma nattmössan i handen, återvände
den hedersmannen efter en kort segling och förklarade,
att hela företaget vore en omöjlighet.

Spanien styrdes vid denna tid af tvenne regenter:
Ferdinand med tillnamnet den katolske, en högdragen,
vidskeplig, opålitlig herre, och hans gemål Isabella,
en ädel qvinna med mycken bildning och upphöjda
tänkesätt. Till detta konungahus erbjöd Columbus sin
upptäckt; men de personer, som fingo i uppdrag att
granska förslaget, voro allt för vidskepliga och
inskränkta, att begripa hvad Columbus tydligt och
klart upplyste dem om. Dertill kom att konungens
och drottningens krig med morerna hindrade dem
från andra företag. Emellertid fick Columbus icke
bestämdt afslag; men flera år förgingo, utan att
han lyckades vinna någon framgång hos Spaniens
monarker. Under tiden hade han sändt sin broder
Bartholomeus till England, för att der försöka vinna
understöd till upptäcktsresan. Bartholomeus blef på
vägen dit tillfångatagen af sjöröfvare, hölls flera
år i slafveri och var, då han lyckades befria sig,
så utblottad, att han ej kunde visa sig vid hofvet.

När Columbus slutligen tröttnade vid det fåfänga
bemödandet att förmå spanska regeringen bifalla hans
planer, begaf han sig på väg till England för att
efterforska brodern.

I Atlantiska oceanen, ett par hundra mil Öster om
Vestindien, seglade i början af Oktober år 1492 tre
från Spanien kommande skutor (skepp kan man icke
gerna kalla dem) af så tarflig beskaffenhet, att om
sjömännen på de många ångare och segelfartyg, som nu
framgå på detta haf, finge se sådana farkoster der,
skulle de säkert undra "hvad det vore för våghalsar,
som tagit hyra på dylika sjövrak», hvilka tycktes
vara utsända för att förolyckas genom någon tropisk
storm. Blott det ena fartyget var heldäckadt, de andra
två halfdäckade, det vill säga: de hade däck för-
och akterut, men voro öppna i öfrigt. Besättningarne
liknade män som voro dömda till döden. Somliga gjorde
bön, åkallande den heliga jungfrun och alla helgon,
andra svuro sakta mellan tänderna och förbannade den i
deras tanke vansinnige befälhafvaren öfver den lilla
eskadern. De fleste af dem hade blifvit tvingade att
gå ombord, för att uppsöka ett långt bort i vester
beläget land, hvilket, enligt befälhafvaren påstående,
skulle finnas der, men enligt deras tro endast fanns i
hans upphetsade inbillning. Aldrig hade någon mensklig
varelse vågat sig så långt utanför den kända verlden,
och de tyckte sig segla i en oändlig vattenfylld öken,
hvars hemlighetsfulla gräns det ej var någon dödlig
förunnadt att skåda. Passadvinden förde dem med god
fart mot vester, men syntes lägga ett så mycket större
hinder mot återfärden, hvilken de ej ansågo möjlig
att verkställa på den tid provianten kunde räcka,
så framt man ej genast återvände till

Spanien. De fruktade dessutom att slutligen nedstörta
i den djupa, tomma, öde afgrund, som enligt deras
föreställning vidtog vid verldshafvets yttersta
gräns. För denna farhåga kunde sjömännen åberopa
god auktoritet, ty alla lärda och bildade personer,
med högst få undantag, hade samma tanke som de,
om vår planets beskaffenhet. De antogo att jorden
var rund, men icke klotformig, utan rund och flat
som en pannkaka. Hvem kan undra öfver att fartygens
besättningar voro intagna af ovilja mot befälhafvaren?

På det största fartygets däck står denne befälhafvare:
en hög, vördnadsbjudande gestalt med ädla
uttrycksfulla anletsdrag, lugn och beslutsam, utan
ringaste tecken till tvekan eller för-sagdhet. Hans
hår är grått, mera af bekymmer än af ålder; men
den starka, härdade kroppsbyggnaden häntyder på
oförminskad kraft och lefnadslust Nu talar han till
folket, inspirationens glöd upplyser hans anletsdrag
och lågar ur den själfulla blicken. Hänförd af den
stora tanke, som lefver i hans inre, skildrar han i så
glödande färger för sina oroliga följeslagare den ära
och rikedom de skola vinna och den säkra öfvertygelse
han sjelf äger att uppnå sitt föresätta mål, att
äfven de mest modlösa blifva frimodiga, åtminstone
för tillfället. Flera gånger förut hade denne ovanlige
mans hänförande vältalighet lugnat de upprörda sinnena
och åter tändt hoppets stråle i de förtviflades bröst.

Yi hafva nu skildrat tillståndet ombord på de fartyg,
med hvilka Columbus företagit den äfventyrliga färden
öfver verlds-hafvet. Det hade slutligen lyckats honom
att af Spaniens regering erhålla den lilla flottilj,
han nu förde. När han redan begifvit sig på väg från
spanska hofvet till England upphanns han af en kurir,
som kallade honom tillbaka. Kriget med morerna hade
fått ett för Spanien lyckligt slut och några af
Columbi vänner hade lyckats så framställa hans sak
för Isabella, att hon, hänförd af det storartade
förslaget, utverkade konungens medgifvande och
erbjöd sig, att, om så behöfdes, pantsätta sina
juveler för att få penningar till utrustningen,
emedan skattkammaren under det långvariga kriget
blifvet uttömd.

Konung och drottning mottogo Columbus på det
vänligaste, lofvade att utrusta tre fartyg för hans
räkning, försäkrade honom om vicekonungs namn och
rättigheter för sig och sina efterkommande Öfver
alla de länder han lyckades upptäcka, samt en viss
andel af de inkomster dessa länder skulle inbringa
spanska kronan.

Den eskader, som skulle göra den märkvärdigaste
upptäcktsresa sjöväsendets haf der omtala, utrustades,
men bestod af tre så små och illa byggda fartyg, att
hvar och en annan än den djerfve och entusiastiske
man, som ett par decennier längtat efter tillfälle
att utföra sitt storverk, skulle ryggat tillbaka
för vågspelet att med sådana fartyg uppsöka en
ny väg öfver det väldiga haf, hvars storlek och
beskaffenhet ingen kände. Det största fartyget,
på hvilket Columbus gick ombord, hette Santa Maria,
det dernäst Pinta och det tredje Nigna. De två sist
nämnda hade till chefer tvenne bröder, Martin Alonzo
Pinwn och Vincenz Pinzon. Fartygen voro proviante-rade
för ett år och hade tillsammans nitio mans besättning.

Fredagen den 3 Augusti år 1492, tidigt på morgonen,
hade fartygen lemnat hamnen vid Palos, en liten
stad på kusten af Spanien. Under hela resan hade
Columbi mod och själsnärvaro blifvit satta på de
hårdaste prof. Knappt var landet ur sigte förrän
besättniogarne blefvo oroliga och modfällda, och af
en obetydlig skada, som träffade Pintas roder, togo
de sig anledning att tala om olyckliga förebud samt
yrkade på hela företagets öfvergifvande. Deras ängslan
tilltog med hvarje dag och uppnådde snart den höjd,
vi här ofvan skildrat.

Den 11 Oktober, då man seglat fem veckor sedan sista
skymten af Canarie-öarne, hvilka anlupits, försvunnit,
då man flera gånger sett fåglar, kringflytande växter
och andra tecken till ett i närheten varande land,
utan att sedan upptäcka något sådant, hitogos allas
hjertan af den största förtviflan; ett myteri utbröt,
officerarne gjorde gemensam sak med manskapet, och
man hotade att mörda Columbus, om han ej genast ville
återvända till Spanien. Alla hans föreställningar voro
fruktlösa, hans glänsande vältalighet, hans böner,
hans hotelser, hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free