- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
38

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildringar ur sjöväsendets historia. Af G. C. Witt. V. Verldens namnkunnigaste sjöman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

38

visste dock så ställa till, att hela två år gingo
till ända, innan allt var färdigt.

Den 30 Maj år 1498 utgick Columbus för tredje gången
till Nya verlden, anlöpte på vägen Canarie-öarne,
skickade derifrån tre af sina fartyg direkte
till Hispaniola, och tog sjelf med de öfriga en
sydligare kosa. Hans mening var att skära eqvatorn,
men, inkommen i vindstillornas region, tvingades
han af stiltjen och den starka hettan att ändra
kurs, och anlände sålunda till ön Trinidad vid
Orinocoflodens utlopp. Tillvaron af den stora
floden öfvertygade honom att han nu uppnått en
kontinent. Han följde kusten till ön Margarita, men
kunde ej längre fortsätta upptäckterna. Sjelf sjuk
af öfveransträngning, med en besättning hvaraf många
voro sjuka och alla missnöjda, måste han uppsöka
Hispaniola.

En vacker vårdag år 1500 syns ett örlogsskepp
med spansk flagg för fulla segel styra kurs
mot Europa. Ombord på fartyget ser man en med
jernkedjor fängslad äldre man af ett förnämt och
ädelt utseende. Skeppskaptenen nalkas vörd-nadsfullt
fången och anhåller att få aftaga fängslet. »Nej!»
svarar Cristofer Columbus, ty det är han som är
sluten i bojor, »Bovadilla, som lät fängsla mig,
medförde konungens af Spanien befallning, att jag
skulle underkasta mig hvad han i konungens namn
befallde. Detta har jag gjort, och endast konungen
kan befria mig.»

De afundsjuka spaniorerna hade alltjemt till
regeringen in-sändt nya orimliga klagomål mot
Columbus, beskyllande honom för grymhet, orättvisa
och egennytta. De mest sårande tillvitelser gjordes
honom, och man underlät ej att för den misstänksamme
konungen framställa honom såsom den der ville göra
sig oberoende af spanska regeringen. Följden häraf
blef att riddaren Frans af Bovadilla, en samvetslös
niding, skickades till Hispaniola med instruktion att
göra undersökning och, om klagomålen voro befogade,
sjelf öfvertaga styrelsen öfver ön.

Den nedrige Bovadilla, som anlände till kolonien under
Columbi tillfälliga bortovaro, bemäktigade sig hans
hus och tillhörigheter, men gjorde ingen undersökning,
utan blott uppmanade hvar och en att framföra sina
klagomål, hvilka alla antecknades, hvarefter han
lät fängsla Columbus och hans tvenne bröder med
jernkedjor, såsom dömda brottslingar, och skickade
dem i detta tillstånd till Spanien. Händelsen väckte
ett oerhördt uppseende, drottningen blef häftigt
upprörd, konungen blygdes och hela Europa intogs af
afsky öfver våldsgerningen. Befallning gafs genast,
att fångarne skulle befrias och behandlas med största
aktning. Columbus inbjöds till hofvet, der han mottogs
med mycken artighet, och Bovadilla blef afsatt. Den så
djupt förorättade sjöbjelten förde dock sedan alltid
med sig de kedjor han burit och förordnade, att de
efter hans död skulle läggas jemte honom i grafven,
hvilket också skedde.

Under hvarjehanda förevändningar uppehölls Columbus
i Spanien, utan att något afseende fastades vid
hans ifriga och rättvisa yrkande att återfå sina
rättigheter såsom vicekonung. En spanior, Nicolas
rfOvando, utnämndes till guvernör på Hispaniola och
afsändes dit med tretiotvå fartyg; den största flotta
som dittills afgått till Vestindien.

Columbus kunde icke veta, om den kontinent han
upptäckt sammanhängde med Ostindien eller icke, men
han förmodade, att möjligen ett haf lag emellan och
att någonstädes

kunde finnas en genomfart till detsamma. Begäret att
häruti vinna visshet och en brinnande längtan att
fortsätta sina storartade upptäckter gjorde att han,
glömmande alla förolämpningar, anhöll hos konungen
och drottningen att få skepp och folk, för att gå
nya faror och äfventyr till mötes. Man gaf honom
fyra eländiga fartyg, och i Maj eller Juni (olika
författare angifva tiden olika) år 1502 gick han åter
till sjös.

Under färden öfver oceanen befanns det största af
fartygen vara en så dålig seglare, att Columbus
beslöt anlöpa Hispaniola, för att utbyta det mot ett
bättre. Guvernören på Hispaniola d’0vando nekade öns
upptäckare att inlöpa i hamnen. Då underrättade
Columbus honom, att man snart kunde vänta en
fruktansvärd storm, begärde att få ligga till ankars
i hamnen blott så länge stormen varade och afrådde
guvernören .från att innan stormen rasat ut afsända
den ansenliga flotta, som just då låg segelklar för
att afgå med en dyrbar last till Spanien. d’0vando
afslog äfven denna begäran, föraktade den erfarne
sjömannens råd och lät flottan, bestående af aderton
segel, gå till sjös. Stormen utbröt med förfärligt
raseri, femton fartyg, bland hvilka ett hade den
äre-förgätne Bovadilla ombord, uppslukades af vågorna,
två måste i redlöst tillstånd återvända och blott
ett enda, det sämsta af alla, på hvilket spillrorna
af Columbi sköflade egodelar blifvit inlastade,
kunde fortsätta resan till Spanien. »Amiralen är en
trollkarl, som med onda andars tillhjelp besvärjer
storm och böljor», ropade de vidskepliga spaniorerna,
när de sågo den rysliga straffdom, som drabbade
hans fiender.

Columbus gick nu åter till segels med sina usla
fartyg, hvilka genom hans kloka åtgärder blifvit
räddade, ehuru de voro betydligt skadade af
stormen. Ingenting kunde kufva den rastlösa oro,
hvarmed hans lifliga själ hängaf sig åt begäret
att göra nya upptäckter. Kämpande mot olyckor och
svårigheter af många slag lyckades det honom att
uppnå och undersöka Amerikas kust från Honduras-viken
till Panama-näset.

I Juni år 1503 lågo utanför kusten af Jamaica de
strandade vraken af tvenne fartyg, och på dessa bodde
Columbus med sitt manskap. Så slutades den djerfve
seglarens sista upptäcktsresa. Sjuk till kropp och
själ befann han sig här, omgifven af en olydig,
modlös och knotande besättning, långt skild från
hvarje ställe, hvarifrån han kunde hoppas någon hjelp,
ett rof för plågor och tärande bekymmer.

Tvenne djerfva och uppoffrande män af besättningen,
spanioren Mendez och genuesaren Fieschi, begåfvo sig
i hvar sin kanot, åtföljda af sex spaniorer och några
indianer, till Hispaniola, för att skaffa ett fartyg
till de skeppsbrutnas räddning. Efter tio dagars
sjöfärd, under hvilken vatten och lifsmedel tagit
slut, och sedan flere af besättningen, vanmäktiga af
en brännande solhetta, hunger, törst och ansträngande
rodd, nedfallit och dött, landade de små fartygen
vid Hispaniola.

Guvernören d’0vando var nog ovärdig att först neka
och sedan under hvarjehanda förevändningar uppskjuta
afsändan-det af fartyg, ehuru Columbus ville ersätta
kostnaden, så att ett helt år förgick innan de
skeppsbrutna blefvo befriade från sin ofrivilliga
landsförvisning. De svårigheter Columbus under denna
långa tid hade att utstå kan man lätt föreställa
sig. Hans vilda, utsväfvande manskap upphörde nu
helt och hållet att lyda honom, ströfvade omkring i
landet, plundrade och förfördelade indianerna. Endast
några få spaniorer blefvo trogna sin pligt och sin
befälhafvare.

favoritområde ochosjelf citerade textställen, verser
ur bibeln, hemlighetsfulla yttranden af profeterna,
hvilka han i. sin entusiasm alltid hade betraktat
såsom de gudomliga förkunnarne af denna okända verld,
dessa lycksalighetens öar, som han lofvade att
upptäcka. Genom Columbi öfverväldigande vältalighet
läto ock slutligen flere medlemmar af rådet
öfvertyga sig. Diego de Deza af Domini-kanerorden,
då teologie professor vid klostret S:t Etienne och
senare erkebiskop af Sevilla, förklarade sig öppet
för Columbus och försvarade varmt hans sak inför sina
embetsbröder; men flere, hvaribland presidenten sjelf,
Ferdinand de Talavera, blefvo m e cl hvarje dag allt
o tillgängligare för Columbi slutledningar. Detta,
såsom förut antydt, i förening med andra orsaker,
som läsaren ock af det föregående känner, gjorde att
Columbus och hans förslag under åratal fick hvila
i glömska^

Den berömde franske målaren framställer å sin tafla
Columbus i det ögonblick då han ännu är inbegripet
i sitt försvarstal. Med ena handen på en bok, den
andra på globen, bevisar, förklarar, vederlägger han;
men snart lifvas hans öga, hans anlete strålar, hans
hjerta eldas! Omkring honom sitta domrarne ordnade i
långa rader och lyssna med medlidsamt smålöje eller en
betänksam skakning på hufvudet; en af dem, som pekar
med fingret på sin panna, tyckes till och med vilja
uttrycka för sin granne att den stackars talaren är
litet svag i hjernan. - Grupperingen af figurerna är
konstnärlig, utförandet harmoniskt; detaljerna äro
behandlade med smak och finhet; slutligen är Columbi
hufvud ensamt nog för att bevisa förtjensten i denna
storartade komposition. Red. anm.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0042.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free