- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
39

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildringar ur sjöväsendets historia. Af G. C. Witt. V. Verldens namnkunnigaste sjöman - Nyfallen snö. Romans. Gust. R. Peterson - Åtskilligt nytt om en gammal bekant

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

39

Indianerna, som genom spaniorernås grymhet och
rof-lystnad blifvit uppretade, öfverenskommo att ej
tillföra främ-lingarne några lifsmedel, utan låta dem
omkomma af hunger. I denna förtviflade belägenhet var
det endast den kloke befälhafvaren som kunde uttänka
något medel till räddning. Columbus, hvars mod och
själsnärvaro aldrig svigtade under de största faror,
begagnade sig nu af sin kunskap i astronomien, för
att bringa indianerna till undergifvenhet. Han hade
beräknat att en månförmörkelse snart skulle inträffa,
och dagen före densamma tillkännagaf han för vildarne,
att den Store Anden, himmelens och jordens skapare,
som beskyddade spa-niorerna, vore förtörnad på
indianerna och skulle på det rysligaste straffa dem,
för det de vägrat underhålla främlin-garne, samt
att till tecken af den Store Andens vrede, skulle
månan följande natt förmörkas. Indianerna tycktes
ej frukta den annalkande faran, men knappt hade
månan förmörkats, förr än de okunniga, vidskepliga
varelserna i största förskräckelse framburo lifsmedel
och bönfollo hos Columbus, att han ville af vända
den gudomliga vreden. Columbus visade sig rörd öfver
deras ånger, lofvade att bedja om nåd för dem och
sade slutligen, att de fått förlåtelse samt att månan
snart skulle återtaga sin glans, hvilket naturligtvis
också skedde. Derefter blef ingen brist på lifsmedel.

Ändtligen anlände det med mycken svårighet
erhållna skeppet, som förde Columbus och hans
följeslagare till Hispa-niola, hvarifrån han
återvände till Spanien. Efter en stormig och
äfventyrlig segling öfver oceanen möttes han i
Spanien af nya motgångar. Drottning Isabella, den
enda af hvilken han hoppats beskydd, var sjuk och
dog kort derefter; konungen gjorde intet afseende
på hans framställningar-, sjukdom och svikna
förhoppningar tärde på den så djupt förorättade
sjöhjeltens lifskraft, och år 1506 den 20 Maj afled
han i Valladolid.

Så slutade den store mannen sin ärofulla bana. Den
var lika rik på omvexlingar, som det haf han plöjde;
men sjelf förblef han alltid densamme. Såsom den
fasta klippan

står orörlig vid stormens vilda raseri och
bränningarnes våldsamma framfart, så stod han mot
ödets stormar, mot afundens, hatets och illviljans
hätska anfall. Hans varma och lefvande gudsfruktan gaf
honom styrka att motstå de otaliga hårda pröfningar,
som mötte honom. Med innerlig bön till Gud började
och slutade han alla sina företag. En gifmild försyn
hade i rikt mått utrustat honom med de själens och
kroppens egenskaper, som erfordrades för det stora
värf han hade att utföra. Den höga, kraftfulla, väl
proportionerade gestalten, de ädla anletsdragen, den
själfulla blicken, den imponerande rösten, allt visade
att han var född att befalla. Ett ideal såsom sjöman,
var han ädel, rättvis och god såsom menniska. Han
lefde för en stor idé. Lifvad af den varmaste
menniskokärlek, önskade han införa kristna religionen
och europeisk kultur i de nya länderna. De grymheter,
som föröfvades af européerna mot landets ursprungliga
inbyggare, ogillades på det högsta af honom, och
så långt det stod i hans makt, sökte han förekomma
dem. Derför blef han hatad af den grymma, utsväfvande
menniskomassa, som lik en röfvarhop med giriga händer
rusade fram emot den nya verldsdelen. Han sjelf sökte
också efter guld, men för helt annat ändamål, än hans
njutningslystna omgifning. Han ville använda Indiens
skatter till bekostande af ett korståg för att eröfra
Christi graf ifrån muhamedanerna. Denna tanke utgjorde
hans lefnads skönaste dröm; för den vågade han färden
öfver oceanen, för den led han skeppsbrott på lifvets
lycka. Såsom hvarje stor man lefde han långt framom
sin tid, men var dock ett barn af densamma och hade
dess anstrykning af religiöst svärmeri. Tidens
frommaste kristna, bland hvilka Columbus var en,
ansågo för en samvetssak att våga det yttersta,
för att åt kristenheten återvinna den heliga grafven.

Cristofer Columbus, lika mild och anspråkslös i
med-gångens dagar, som stor och sublim i motgångens,
skall alltid på historiens blad tecknas såaom en af
de ädlaste män under ett tidehvarf då bigotteriet,
vidskepelsen och förföljelseandan kastade sin breda
slagskugga öfver jorden.

Romans,

fet var sommar och fröjd, 5Lärkan sjöng i sin höjd,

Och från gullkantad våg

Liten neckblomma såg

Upp mot dagen så tjusande skön.

Men snart vissnadt var allt,

Lärkan flydd, det blef kallt,

Och i stelfrusen våg

Död min neckblomma låg

Under svepning af nyfallna snön.

Än jag mins som i går

Hur i blommande vår,

Uti älsklingens blick,

Full af kärlek, jag fick

Läsa svar på min smäktande bön.

Nu är sommaren all,

Och som is är hon kall;

Hjertats eldiga glöd,

Som min neckros, blef död:

Der låg åter den nyfallna snön.

Än dock våras ibland

I mitt hjerta ett grand,

Ty i minnet jag gömt

All den lycka jäg drömt

I min ungdom, då ängen stod grön;

Då är sommarens fröjd

Med sin lärka i höjd

Äter inne och ler,

Men hvad är det jag ser?

Uppå hjessan den nyfallna snön.

Grust. H. Peterson.

nytt om en g-awimal Ibelcant.

måste erkänna att vi icke veta synnerligen mycket
om kräftan och att det lilla vi veta är ganska
bristfälligt. Mycket, som härvidlag ansetts som kända
och erkända sanningar, har vid närmare undersökning
visat sig vara idel fantasi, saga, myt eller hvad vi
vilja kalla det. Den samtida naturforskningen har
således äfven beträffande kräftlifvets egenheter
haft mycket att beriktiga i förflutna tiders
föreställningssätt.

Låtom oss derför en gång riktigt betrakta
kräftan. Visst är hon ett otäckt, mörkbrunt, krabblikt
djur, innan hon, kokad i vatten, ligger aptitligt
skarlakansröd och doftande på tallriken framför oss,
då vi äfven med lugn kunna betrakta henne. Fyra ledade
fotpar sträcka sig långt fram nr bröstet, och såsom på
visst sätt ett femte, blott annorlunda bildadt fotpar
plägar man anse klorna. Framtill utlöper kroppen
i ett spetsigt hufvud med två höga rörliga ögon,
spetsiga ätverktyg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:30:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1876/0043.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free