- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
46

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kälkbacken. F. Barthelson - Jägarens ros. Pennritning af Pehr Thomasson. II.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

- 46

Ack, hur stor var ej vår längtan Efter första
vintersnön, Och när uppfylld blef vår trängtan,
Första kälkbacksda’n hur skön!

Fanns det då ej rum i backen, Hvem gaf sig till tåls
dervid; Nej, bevars, med risk af nacken, For man bara
morskt bredvid.

Knappt en morsgris kände lyxen, Som hvar pys i sammet
drar, Nej, i skinnbeslagna byxen Red maD kälken som
en kar’.

Samma lif och samma yra Herrska dock ännu som då,
Med moraln: den ej kan styra, Ofta får på näsan stå.

Gnabbas der ej två rivaler Om en liten pelsklädd mö,
Ser jag der ej, i kabaler Inhvärfd redan, min nevö?

Utför, utför kälkar rusa, Hvilket hiskligt
fröjdeskri! Hm! jag hinner knappast snusa, Förr’n de
snuddat mig förbi.

Nödrop här och der i backen, Mången rosig kind blir
blek, En stött näsan, en stött nacken - Yanligt slut
på yster lek.

Strunt! igen, fast näsan svider, Upp och gnid din
knopp med snö! Bittert för sin fröjd man lider, Gråt -
men snyt dig, min nevö!

F. Barthelson»

Pennritning af Pehr Thomasson II.

Jet var en vacker vårmorgon i Juni månad, ty våren
kommer först vid den tiden till Norrland, Nu var den
emellertid kommen med klart solsken, ljumma vindar
och sjungande fåglar, hvilka uppstämde en jublande
hymn i de nylöfvade hängbjörkarne kring Granhults
jägareboställe, der allt i den arla morgonstunden
var lif och rörelse.

Den rödfärgade byggnaden med sina fyra hvitmålade
fönsterlufter, var mer än vanligt smyckad. En
liten äreport med gröna blad och mångfärgade
skogsblomster hvälfde sig öfver förstuguqvisten,
hvars golf var beströdt med sand och hackadt
granris. Inne i den stora stugan, genom hvars
öppna dörr den friska vinden fritt spelade, var
det ännu mera putsadt och fint. Väggarnes dagliga
prydnader, en mängd skjutväskor, jagtgevär och
andra dithörande redskap, voro sirade med lof och
blommor af allehanda slag. Midt på golfvet stod
ett med en snöhvit drällsduk betäckt bord, hvarpå
stod en rykande kaffekittel, tre par koppar samt en
korg med hvete-bullar. I öfrigt var bordet alldeles
öfversålladt med blad och blommor.

Allt var enkelt och smakfullt ordnadt till en god
kaffefrukost, och det kunde ej annat, ty hon som
ombestyrt det hela var husets värdinna, Jägarens Ros,
hvars utseende vi i få ord skola beskrifva.

Tänk dig, käre läsare, en bygdens tärna om
sjutton år med smärt växt, störa mörkblåa ögon,
rikt kastanjebrunt hår, och du har vår hjeltinna
lifslefvande framför dig.

Sådan presenterade hon sig i dag och i ännu
fördelaktigare dager, ty hon var klädd i en kort
blårutig bomullsklädning som fullkomligt visade
växtens smidighet, under det kinderna purprades,
ögonen strålade och hvarje fiber i hennes täcka
varelse tycktes spritta af lefnadslust och mod.

Lätt och graciöst som en trippande sädesärla sväfvade
hon kring det dukade bordet och kastade då och då en
förstulen blick genom den öppna dörren, liksom hon
väntat någon.

Det dröjde icke heller länge förrän en ung man med
studentmössa på hufvudet steg dristeligen in och
helsade ett vänligt »god morgon»»; men det måtte
icke varit den väntade, ty vid hans åsyn drog hon
sig något förlägen tillbaka. Äfven den unge mannen
syntes förlägen eller öfverraskad af den syn som här
mötte hans blickar. Han stod länge stum som en fisk
innan han bröt tystnaden och utropade med hänförelse:

»Hvad du har blifvit vacker, lilla kära Rosa!»

»Och hvad du har blifvit stor och manlig, goda
Fredrik.»

»Du känner då igen mig?»

»Ja, på rösten och ögonen, annars skulle det varit
rakt omöjligt.»

»Intet att undra öfver. Vid vår ålder förändras man
mycket på sex år.»

»Kors i allan dar! Är det så länge sedan du reste
bort?»

»Ja, lilla Rosa! Under denna tid har jag likvälofta
tänkt på dig. Mins du hur roligt vi hade i skogen,
hvar gång jag var här i sällskap med min far.»

»Måtte väl det», svarade Rosa med ett gladt
leende. »Du var en fasliga vild och stygg pojke,
som jemt ref sönder mina bästa klädningar.»

»Och da en liten skälmsk flickunge», inföll Fredrik,
»som kastade min mössa i de tätaste hagtornssnår,
på det jag vid uttagandet skulle rifva sönder mina
händer.»

»Då är du väl ond på mig ännu?»

»Nej, långt derifrån, lilla Rosa! Det var den
lyckligaste tiden i mitt lif. Jag har alltid tänkt
derpå med glädje och önskar ingenting högre, än att
vi hädanefter må få lika roligt som i forna dagar;
åtminstone önskar jag, att vi städse må bli goda
vänner.»

»Ja, goda vänner skola vi alltid bli», försäkrade
Rosa med en trofast handtryckning. »När kom du hem,
bästa Fredrik?»

»I förgår, lilla Rosa! och redan är jag här, emedan
man berättade mig så många vackra saker om Jägarens
Ros, att jag ville se henne. Till min glädje finner
jag att man icke sagt för mycket. Du är verkligen
eri ovanligt vacker och älsklig flicka, och det är
en skam af mig att kalla dig lilla Rosa, då du redan
är stora damen.»

»Då är det väl större skam af mig att kalla dig bara
Fredrik, då du är en stor och fin herre . . . Yill du,
att jag skall säga herr Fredrik?»

»Nej, och tusen gånger nej, lilla Rosa! Låt det bli
vid det gamla.»

»Då skall du också låta det bli dervid, men det
gör du inte, goda Fredrik, ty förr i verlden sa’
du aldrig att jag var en vacker och älsklig flicka.»

»Du var det inte heller till den grad som nu»,
inföll Fredrik.

»Jag var inte heller så gammal och förståndig, och det
är troligen derför du tycker jag ser litet skapligare
ut än förr. Sådant bör du likväl icke säga mig midt
i synen, ty det är endast att skämma bort mig. Tack
lika fullt för det du ville komma hit. Du kunde aldrig
komma vid något lägligare till-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0050.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free