Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jägarens ros. Pennritning af Pehr Thomasson. II. - Skatan. Sannsaga af W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47
fälle, ty du skall veta att det är en stor högtidsdag
. ;’; Ser du inte hur grannt jag stökat till det både
ute och inne?»
Fredrik, som hittills endast haft öga för den tjusande
barndomsvännen, började nu att se sig omkring och
berömde högligen de gjorda anordningarne.
»Det är troligen din förlofningsdag», sade han.
»Nej du, det är en långt vigtigare dag, ty det är
min kära fars femtionde födelsedag."
»Jag får den äran att gratulera. Din far är en riktig
hederspascha, som jag önskar all möjlig lycka och
välsignelse. Det var bra roligt att komma hit på en
så högtidlig dag.»
»Ja, det var mer än roligt, och det roligaste är, att
kära far icke anar det ringaste om min välkomst. Jag
har likväl länge tänkt på, saken och gjort stora
tillrustningar. I matskåpet har jag en ny stekt
tjäder, en stor äggkaka samt en hel butelj vin,
som jag köpt för egna pengar. Du skall veta, att jag
har godt om mynt, ty för allt villbråd jag skjuter
och säljer får jag behålla inkomsten sjelf. Jag har
derför tänkt att göra ett riktigt frukostkalas, och
du skall få se hur glad kära far skall bli när han
kommer hem från sin vanliga morgonfärd i skogen. Nu
skall du hjelpa mig till rätta med ett och annat.»
»Mer än gerna, lilla Rosa», svarade Fredrik. »Men du
måtte vänta någon mer än far, efter som det står tre
par kaffekoppar på bordet.»
»Kanske och kanske inte!» genmälte Rosa. »Det är nu
så att kyrkovärdens Pelle, som också är en bra jägare,
ibland råkar på far i skogen och följer honom hem. Den
tredje koppen är således för honom, och nu skall jag
taga fram den fjerde åt dig.»
I detsamma hon verkställt detta, rusade tvenne
jagthundar med viftande svansar in i stugan och gjorde
höga språng kring sin matmor.
»Nu är far i antågande», sade Rosa med glädjestrålande
ögon och skyndade fram i dörröppningen, hvarifrån hon
på gården såg tvenne jägare, som med undrande blickar
stodo och betraktade den pyntade förstuguqvisten.
Det var kronojägaren Nilsson och kyrkovärdens
Pelle. Den förre var en stor och axelbred man, med
öppen blick och bottenärliga anletsdrag. Den andre
en rask och hurtig yngling,. som hade ett ganska
fördelaktigt utseende.
Med några lätta hopp flög Rosa att möta sin fader,
som genast slängde bössan åt sidan, hvarefter han
lätt som en
fjäder kastade sin kära flicka upp på venstra armen
och bar henne triumferande in genom dörren.
»Tack min flickunge för din välmening!» sade han. »Jag
ser att du i dag har gjort dig mer besvär än vanligt
på min födelsedag, och det kan du ha skäl till,
ty det är inte mer än en gång man fyller femtio år.»
»Så var äfven min tanke, kära far!» inföll Rosa, i det
hon kysste honom och hoppade ned på golfvet. »Men»,
fortsatte hon och pekade på Fredrik, »kan far gissa
hvem den der herrn är?»
»Måtte väl det», svarade Nisson efter det han en
längre stund betraktat den främmande. »Om inte mina
ögon bedraga mig, så är det prostens Fredrik, som
nu har blifvit stora ståtliga karlen . . . Välkommen
herr Fredrik! Det var snällt att komma ihåg oss.»
»Ja, det var riktigt snällt», försäkrade Rosa. »Min
kära far skall veta, att Fredrik kom hem först i
förgår och att han icke är det ringaste stursk. Han
vill inte kallas för herre, utan baraste Fredrik,
liksom i forna dagar.»
Något som icke gick an enligt Nilssons förmenande,
men som Fredrik förklarade vara sin högsta önskan,
hvarför bror-skåpet genast bekräftades med ett
kraftigt handslag.
Sålunda voro de yttre formaliteterna snart
undanstökade och man skred nu till att inmundiga den
framdukade frukosten, som smakade de tre herrarne
alldeles förträffligt. Rosa var en liflig och
förekommande värdinna och Nilsson en språksam och
treflig värd, som bjöd på både helan och halfvan. Allt
gick derför raskt undan. Den nystekta tjädern och
stora äggkakan ströko åt som snö för regn, och när
Rosa till sist i stora silfvertumlare bjöd på temligen
god malaga, reste sig Fredrik vid bordet och föreslog
värdens skål i så vackra ordalag, att både han sjelf
och de öfriga fällde glädjetårar.
Efter maten rökade man en pipa »Gefle vapen» och
sprakade om hvarjehanda under det Fredrik sjöng
åtskilliga studentvisor till stor förnöjelse för Rosa,
som sade sig aldrig ha hört så gudomlig sång.
Alla voro ovanligt lifvade och glada utom Pelle, som
hade sina mellanstunder af surmulenhet, emedan han
tyckte att Rosa var allt för vänlig och förekommande
mot den unge studenten. Stackars Pelle! han led redan
af svartsjukans qval, och värre blef det med tiden.
(Forts.)
Skatan.
Sannsaga
jet var en gång en skata, som en fattig läkare rådde
om. Till honom kom mycket folk, som ständigt hördes
klaga: »Åh, Jensen, jag är så dålig!» Som skatan hörde
detta dag ut och dag in, så lärde hon sig slutligen
att eftersäga dessa sex ord, hvaraf hon hade mycken
nytta i nödens stund, som man framdeles skall se;
ty läkaren dog och skatan släpptes ut i det fria,
och när en fågel är fri, det vill säga så mycket som
»fågelfri», är han aldrig säker till sitt lif. En
vacker dag, när hon satt i ett träd och putsade sina
granna fjädrar och småskrattade för sig sjelf, såg hon
någonting blänka till, hörde en knall och så trillade
hon ned ur trädet och låg der på marken skadskjuten
och jämrade sig; när så Jägaren kom för att hemta
sitt byte, klagade hon högljudt: »Åh, Jensen, jag är
så dålig!» Men nu skulle man sett hur mannen for upp,
som stungen af en orm och lopp sin väg det fortaste
han kunde. Han hette händelsevis Jensen, han med,
hvilket är ett mycket allmänt namn i Danmark, der
händelsen för icke så länge se’n timade,
af W.
och kunde han intet annat tro, än att det var en
trollskata. Så fort skatan blef ensam linkade hon
in i skogen och släpade sin blodiga vinge efter
sig, alltjemt försäkrande, att hon var så dålig, så
dålig. Det hade hon ganska rätt uti, men huru det var,
när hon kom in i den svala skogen och hukade sig ned i
den daggiga mossan, så qvicknade hon så småningom vid,
drog åt sig sin trasiga vinge och satt mol stilla. När
det så gått om några dagar, hvarunder hon just icke
haft mycket att äta, men vid dylika tillfällen är det
för sårfeberns skull bra, att icke öfverlästa magen,
kryade hon till. Vingen läktes snart. Fåglar hafva
godt läkekött, och hon talte allt vid att fasta litet
efter de goddagar hon haft hos doktor Jensen. Vingen
förblef visserligen något lam, men hon kunde både
springa och hoppa, spatsera fram och tillbaka samt
äfven flyga, ehuru lågt och i korta sträckor; men
lefde gjorde hon i allt fall både länge och väl,
och klagade hon någon gång öfver sina krämpor, så
skedde sådant mera af vana än behof, eller tänkte
hon sig tillbaka i doktor Jensens väntningssal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
