- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
48

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De hemlösas hem. Anderson-Edenberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

De hemlösas hem.

Fullständigt redlös och långt underlägsen djuren i fysiskt och
organiskt afseende inträder menniskan i lifvet och intager sin
plats i varelsernas kedja. Men det är icke blott den första
barndomen, som afspeglar denna hennes oförmåga att hjelpa sig sjelf
och hennes oafvisliga behof af andras bistånd. Hela hennes lefnad
har samma utmärkande drag.

I den fysiska och organiska vanmakt, hvari naturen
sålunda lemnar menniskan åt lifvets hårdhändta vexlingar, skulle
hon ock ha dukat under för länge sedan, om hon icke i andra
afseenden blifvit begåfvad med egenskaper, genom hvilka hon
lyftat sig upp till skapelsens herrskarestol och med hvilka hon
grundlagt sitt eget stora räddningshem: samhället. Som
motvigt till sina lemmars svaghet har hon fått jättekrafter nedlagda
i sin själ. Bunden som en träl vid stoftet, genomflyger hon
i sina tankar verldssystemernas kretsande banor, mäter hon
oändliga rymder och omsluter med sin aning och sitt hopp
den salighet, som hennes tanke ej kan fatta, hennes ordförråd
ej beskrifva. Kraftlös, så att hon knappt kan röra ett föremål
dubbelt så tungt som hon sjelf, inrättar hon verktyg,
hvarmed hon med lätthet genomspränger alperna, blott för att
få en genväg till sina grannar och en lättare byteshandel med
dem. Utan förmåga attförutse en fara, trotsar hon gladt och
sorglöst elementerna, plöjer hon hafven, för att tillfredsställa
sitt verksamhetsbegär eller sin vetgirighet. Med en jordisk
tillvaro, kort som en dröm, flygtig som en stormsky,
grundlägger hon verk för långliga tider, mäktar hon strö omkring
sig idéer, som lemna kärnrika skördar för årtusenden.

Det är just menniskans storhet att hon, trots sin
vanmakt, trots att hon är naturens slaf, så kan triumfera öfver
naturen och i sin tjenst tvinga dess väldiga krafter. Det är i
sanning både trösterikt och lärorikt att bläddra i denna storhets
historia. När man, om än blott flygtigt, eftersinnar
hvilken ofantligt lång vägmenniskan haft att vandra för att
hinna denna storhet, de otaliga utvecklingsgrader hon haft att
genomgå, de tusende hinder hon derunder måst besegra, de
försakelser hon fått underkasta sig, de faror hon nödgats
trotsa, och när man ytterligare betänker huru oändligen
mycket ännu återstår innan målet är nära, ja, betänker att
detta mål aldrig kan nås, men ändock beständigt eftersträfvas,
så må man väl häpna. Och om vi blott tänka på det af
hennes verk, i skydd af hvilket hon sjelf utvecklat sig och vi
alla njuta lefnadens behag, detta till sitt ursprung så beundransvärdt
inrättade menskliga samhälle, må vi icke då, vid en
jemförande tanke på menniskans vanlottade inträde i verlden,
komma till den trösterika öfvertygelsen, att det finnes någonting
annat och större, än materiens kraft, någonting annat och
högre, än det som har sin grundval eller sitt rotfäste i gruset,
att, med ett ord, vi ännu med egna ögon se sanningen af skapelsehistoriens
uppgift, att "Guds ande sväfvar öfver vattnen!"

Menskliga handlingar af mångfaldig art inskärpa ock denna
sanning. Och sådana handlingar tagas ock alltid och allestädes
i anspråk. Det menskliga samhället, liksom den enskilda
menniskans lif, bildar en tafla af ljus och skuggor. Och ju
starkare ljuset är, desto större och djupare äro äfven skuggorna.
Idealet för samhället är: allas lycka; men verkligheten har ingen
lycka som räcker till åt alla. Må vi blott tänka på hvad vi se alla
dagar: dessa bilder i lifvet, dessa lyckans vexlande kast, dessa
ständigt vid sidan af hvarandra förekommande fall af rikedom
och fattigdom, af lycka och olycka, af öfverflöd och nöd, mellan
hvilka samhället har till pligt att uppehålla jemnvigten!

Hvarje slägtled, hvarje tid har sina utvalda och sina
förkastade, sina skötebarn och sina offer – sina utvalda i
afseende på andliga gåfvor, sina utvalda i afseende på timlig
lycka. Ett af de skönaste behof, som blifvit hos menniskan
nedlagda: behofvet att dela med sig: barmhertighetens starka
kraft, uppehåller denna jemnvigt, när den är i fara att rubbas.
Och der samhället i detta fall ej räcker till, eller ännu ej
insett sin skyldighet, der framträder den enskilde med
välsignelsebringande gerningar.

Ej sällan blir denna barmhertighet missbrukad, det
är sannt; ofta misstager den sig ock sjelf om medlen. Men derom
kan man väl blifva ense, att hvarje yttring deraf, som afser
att bereda vård och god utveckling åt den uppväxande
ungdomen
, måste framkalla de värderikaste följderna. Det är der
den ömmande afsigten, den hjelpsamma handen i främsta rummet
böja gripa in; det är i den ålderns lättskötta, fruktbara jordmån
förbättringens frön skola utsås och lifvets slumrande
krafter väckas.

Det var en tid – vi kunna ännu se dess försvinnande
skugga – då man ansträngde sig med att uppbygga fängelser.
Man gaf dem utseende af palatser och lade dem så, att de främst

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0052.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free