- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
50

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De hemlösas hem. Anderson-Edenberg - Lurad. Gubben Noach

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Det faller af sig sjelft att ordningen inom en sådan anstalt - den i fråga varande bär
namnet Norrgård - måste uppehållas af bestämda och detaljerade föreskrifter. Ingenting är
i det afseendet försummadt; man har äfvenledes gjort allt för att bereda hemtrefnad och
snygghet. Ett hufvudsyftemål är att väcka till medvetande och verksamhet de goda
krafterna hos barnen. De få sålunda undervisning i alla vanliga skolämnen, de hållas till
gudsfruktan och goda seder, och dessutom inpräglas goda lärdomar hos dem vid hvarje steg
de taga inom sitt nya hem. Väggarna tala nemligen till deras rättskänsla och eftertanke i
tanke-, bibel- och ordspråk, som anbragts öfverallt. Äfven få gossarne vänja sig vid
sparsamhet. För att väcka deras håg för arbete erhålla de hvarje vecka flitpengar,
bestående i poletter, för hvilka de kunna köpa småsaker i en för deras räkning uppsatt
försäljning, så vida de ej föredraga att insätta dem på sparbanken, hvilket numera nästan
alltid är förhållandet. De hafva sålunda under förra året samlat en sammanlagd summa af
200 kronor. Mot de "vanartiges" ärlighet har icke heller skäl till anmärkning förekommit.

Denna anstalt skall utan tvifvel bli till mycken välsignelse för sin ort och dermed äfven
för fosterlandet. I sitt slag är den hos oss ännu ensam, men vi må glädjas åt hoppet att
den snart skall få efterföljare på andra håll - vi må glädjas i den fasta tillförsigten,
att i samma mån upplysningen stiger och medvetandet klarnar om menniskans sanna och sköna
uppgift på jorden, i samma mån som menskligheten sålunda höjer sig ur den vanmakt, hvari
hon af naturen är försatt, i samma mån skola ock ansträngningarne menniskorna emellan att
bistå hvarandra, att dela med sig, att öfva barmhertighet, stegras, så att det slutligen
skall kunna sägas vara en lifsregel för alla, att ingen menniska kan vara lycklig, utan
att gifva broderligt af sin lycka åt andra, och intet hem kan vara en helig fristad, så
länge på dess härd faller skuggan af en hemlös, som irrar der utanför.

jjör några och tjugo år sedan bodde i en af
Helsing-lands vildaste skogstrakter en gammal
jägmästare, hr W., hvilken gerna ville gå och gälla
som ortens skickligaste jägare. Hans yrkesbröder
hyste dock helt andra tankar i denna punkt, och
underläto aldrig att med mer eller mindre fina
sarkasmer förarga den väldige skytten, då han vid
pipan och glaset förtäljde sina bedrifter.

Hr W. var tysk till börden, men talade obehindradt
svenska. Hvad hans yttre beträffar, så torde det
vara nog att nämna, att han hade en särdeles vackert
prickad näsa, mustascher sä väldiga och tofviga,
att de kunde förliknas vid ett ogenomträngligt
skogssnår, och ett par ögon så stora och stirrande,
att de tycktes vilja i en enda blick sluka all
skogens djurverld.

Men med all sin fasliga utrustning - dubbelbössan
inberäknad - var jägaren alls icke farlig, hvarken
för menniskor eller djur. Hans gamla hushållerska
fick saklöst tyrannisera honom, och när han, för att
få vara i fred för hennes infamier, drog åt skogen,
kom han nästan alltid åter med tom väska.

Likasom det bland vetenskapens och konstens idkare
fianes specialister, så förekomma sådana äfven inom
jagt-verlden. Herr W:s specialitet var räfjagten,
i hvilken konst han genom trägna teoretiska och
praktiska studier trodde sig hafva uppnått en hög
grad af fullkomlighet.

Hans otur var dock vida större än hans konst,
och tusen voro derför de vedervärdigheter den gode
jägmästaren hade att utstå under sina irrfärder i
skog och mark. Det fanns väl godt om räf i trakten,
men fastän herr W. jagade dem af alla sina krafter och
af all sin håg, visste de dock att lista sig undan de
dubbla skott, jägmästaren städse hade i beredskap åt
dem. Trogna sin illpariga natur spelade de honom det
ena gemena sprattet efter det andra, men jägmästaren
tappade derför icke modet utan hoppades på bättre
lycka nästa gång, ehuru det såg ut som skulle denna
»nästa gång» aldrig komma.

Icke för att håna den gamle jägarens minne utan i
den lofliga afsigten att roa läsaren, taga vi oss nu
friheten berätta några småhistorier till belysande
af den aldrig svikande otur, för hvilken han städse
var utsatt.

Han hade en gång fått upp en gammal räf, hvilken
hunden dref med så ursinnig ifver, att jägmästaren
kände sig nästan säker att inom en stund hafva honom i
sin väska. Denna beräkning tycktes också vilja slå in,
ty der han stod på pass fick han se mickel försigtigt
krypa in under en stor sten. Jägmästaren var icke sen
att skynda fram och ställa sig framför öppningen, men
som han gerna ville att stöfvaren skulle få bevittna
den blodiga lek, som nu skulle börja, så satte han
jägarhornet för munnen för att blåsa »inrycknings-

signal» åt denne. Han hade dock knappast hunnit få
fram den första tonen förr än mickel rusade fram
mellan jägmästarens något utspärrade ben och kilade
med flink fart sin väg. I förbifarten begagnade
han"* sig dock af tillfället och knuffade till den
förbluffade jägarens bössa med den effekt, att hanarne
slogo mot stenhällen och båda skotten gingo af -
i vädret.

En annan gång, just som vårfloden kommit, fick
jägmästaren se en räf sitta på en helt liten, genom
öfversvämningen bildad holme. Mickel, som sålunda
blifvit kringränd, tycktes tveka att simma i land,
och jägmästaren skyndade derför att stiga i en ekstock
och ro till stället. Bössan hade han lagt på främsta
toftan och var således säker på sin sak.

Men just som han stigit i land och spanade efter
räfven, som nu gömt sig, tog denne ett raskt språng
från strand-tufvan och hoppade rakt ned i båten. Denna
tog fart och sköt ut på elfven, till den öfverlistade
jägmästarens gränslösa harm. Bäfven lät deremot helt
lugnt vagga sig i land, under färden, som det tycktes,
noggrannt och med intresse studerande konstruktionen
på jägmästarens nya bakladdningsgevär.

Jägmästaren skaffade sig nu en räfsax, och sedan han
skjutit en skata till bete, lade han ut gillret i
en kringströdd myrstack. Emellertid fogade olyckan
så, att en gammal käring, som gick och plockade
risqvistar, blef varse skatan, och sorn gumman -
ehuru hon sjelf sladdrade som en skata - aldrig kunde
tåla dessa fåglar, så sparkade hon till betet, med den
påföljd, att hon fick saxen om benet. När jägmästaren
ändtligen kom för att vitja, var gumman nära halfdöd
af hunger och smärta, och det kostade honom rätt
hederligt att i godo uppgöra denna opåräknade affär.

Han utlade nu saxen på ett annat ställe och med bättre
framgång. Han fann nämligen, då han en morgon kom för
att vitja, en räf med vacker pels sittande i saxen och
till utseendet fullkomligt liflös. Kastande bytet på
ryggen skyndade han hem, och utropade triumferande
till den gamla hushållerskan i det han höll räfven
framför hennes hvassa näsa:

»Hvad säger skön jungfrun nu?» Är det kanske inte en
räf, det här - h väsa?»

»Den har väl jägmästarn köpt», svarade hushållerskan
med ett försmädligt leende.

»I£öpt?» upprepade jägmästaren i högsta
förargelse. »Skäms hon inte, fördömda skarn, att
framkomma med en så gemen insinuation?»

»Se så, inga sunasjoner, om jag får be!» genmälde
hushållerskan med sin vanliga trygghet, »utan gå
jägmästarn genast ut med det otäcka djuret, för här
inne får det abslut inte vara.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0054.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free