- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
51

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lurad. Gubben Noach - Buketten. Efter Uhland. C. P-t.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

51

Van att slutligen lyda, öppnade jägmästaren dörren
och kastade räfven på förstugubron. Men då han om
en stund kom* ut för att vederbörligen pelsa sitt
rof, var mickel borta. Han kunde dock ej sägas vara
spårlöst försvunnen - tvertom visade tydliga spår i
den nyfallna snön, att han för blott några ögonblick
sedan styrt sin kosa till just den trakt, hvarifrån
den gode jägmästaren nyss haft den artigheten att
bära honom.

Vi vilja kasta en slöja öfver utbrottet af
jägmästarens obeskrifliga harm och hushållerskans
grymma hån. Nog af, v från denna dag lade jägmästaren
aldrig mera ut saxen. o

Deremot tröttnade han icke att idka räfjagten. Åtföljd
af bin styfbenta stöfvare, en drängpojke och sin
gamla otur knogade han dag ut och dag in i skogen,
oftast dock mindre för jagtens egen skull än för att
få vara i fred för hushållerskan, hvars vresiga lynne
tycktes växa med hvarje dag.

Det skulle blifva för vidlyftigt att här beskrifva
de många förtretligheter som jemväl i skogen mötte
vår jägmästare, och vi inskränka oss derför till att
i möjligaste korthet skildra hans sista jagtäfventyr.

Hunden hade en vacker dag uppvädrat en räflya och gaf
sitt fynd tillkänna med ett häftigt skall. Jägmästaren
och drängpojken begåfvo sig skyndsamt till platsen,
hunden kopplades upp och hölls af pojken, medan
jägmästaren, stående på lyans tak, spände båda hanarne
och gjorde sig i ordning att skjuta.

Men hur han än stampade och väsnades, ville
mickel icke komma fram. Den ena timmen efter den
andra förgick, och jägmästaren började förlora
tålamodet. Slutligen beslöt han sig för en noggrann
undersökning af lyan, och resultatet deraf blef,
att räfven var borta.

Så der är det att icke se upp i tid! Lyan, som var
gräfd uader ett par väldiga aspar, hade som vanligt
två utgångar, och medan jägmästaren passade på vid
den ena. kilade räfven sin väg genom den andra!

Illustrationen visar oss för Öfrig); det befängda i
situationen. Der står den gode jägmästaren med vidt
uppspärrade Ögon och darrande af ifver, medan det
så säkert påräknade rofvet i makligt lunk från andra
sidan hastar af in i skogen . . .

Man måste medgifva, att han hade en bra grym otur,
den stackars jägmästaren!

Det var midt i högsommaren, som detta fatala
äfventyr hände honom, och som nätterna denna tid äro
fullkomligt »skjutljusa", beslöt jägmästaren att gömma
sig i närheten och der afvakta räfvens återkomst,
hvilket han beräknade skulle ske fram på natten. Men
då han vid soluppgången gjorde en ny undersökning af
lyan, var hon ännu tom, och vår jägare måste alltså
med mörk håg anträda återfärden till hemmet.

Men om han kunnat ana hvad som der väntade honom,
så hade han visserligen icke återvändt den dagen.

Det faller oss tungt att omtala hvad som händt under
hans frånvaro, men vi måste det dock, för att icke
blifva beskyllda att med vett och vilja kringgå
sanningen.

Alltså: medan jägmästaren låg der borta i skogen och
lur-passade vid lyan, hade räfven varit framme vid
hans boställe och stulit hans bästa gås!

Detta slag var för hårdt för den arme jägmästaren. Han
kände sig häftigt illamående och måste intaga sängen.

"Jo, nu har han stökat vackert till, na N. brummade
den bistra hushållerskan. »Gå och drifva i skogen och
förkyla sig och bli sjuk, medan räfvarne springa här
hemma vid knu-tarne och stjäla våra gäss!»

>» Våra gäss?» upprepade jägmästaren med matt röst.

«Ja, just så!»

»Jag trodde annars att gässen va’ mina», mumlade
jägmästaren, liksom för sig sjelf.

Men alla hushållerskor ha fint öra, och den marterade
jägmästarens huskors utgjorde intet undantag. Han
skulle strax få erfara det.

»Hvad mumlar han nu för slag? Ä’ inte gäsäén vår al
Eller har han inte lofvat mig testamente, kanske?"

Jägmästaren teg. Det var också det klokaste den
stackars mannen kunde göra.

»Jaså, han vill kanske förneka det,» fortfor deri
förbittrade qvinnan, »men vi ha gudskelof lag och
rätt i landet! - Och den der stora medaljen, som jag
skulle få för långvarig och trogen tjenst - hur går
det med den?» t -, Samma tystnad.

»Ja, tig han, så mycket han behagar, men vänta till
dess han blir frisk, så skall han få se på annat. Då
flyttar jag bums, lita han på det!»

Jägmästaren drog en djup suck och mumlade några för
hvarje annan säkerligen fullt obegripliga ord, men
hushållerskan förstod dem, hon.

»Jaså, han önskar till Gud att det vore så väl! Är
det tacken, det, för långvarig och trogen tjenst? Åh,
han borde blygas!»

Och den förtörnade hushållerskan steg upp och gick ut,
lemnande jägmästaren åt sitt öde.

Men knappast var hon utgången förr än jägmästaren steg
upp och stapplade fram till en byrå, ur hvars lador
han framletade ett papper, som han strax kastade på
den flammande spiselelden.

Detta papper var - testamentet!

Derpå gick han åter till sängs och slumrade snart in,
sedan han först med innerlig förnöjelse frammumlat
det enda ordet:

»Lurad!»

Han hade sjelf så otaliga gånger blifvit lurad, att
det nu gjorde honom godt ända in i själen att sjelf
en enda gång kunna lura en annan!

Inom två dagar var jägmästaren gången till »de sälla
jagtmarkerna».

Hushållerskan vände upp och ned på alla hans papper,
för att finna testamentet. Men då alla försök visade
sig fåfänga, blef äfven hon sjuk, och dog inom några
dagar. Läkaren förklarade att hon dött i gallfeber.

Noach.

blad och blommor mycket innebära, I rosens doft sig
kärlekssuckar höja, Förgät-mig-ej af namnet vet sig
röja, Cypressen anger sorg och lagern ära;

Om det är någon sanning i den lära, Att tankar dölja
sig bak färgens slöja: Om gult med afund, stolthet
får sig nöja, Om hopp och grönska stå hvarandra nära.

BuJketteu.

Efter Uhland.




Så har med skäl jag dessa blommor brutit

Af alla färger och af alla arter

Och hop till en bukett åt dig dem knutit.

Ty dig mitt hopp, min glädje, mina marter, Min kärlek,
tro, min stolthet och min ära, Mitt lif, min död,
mitt allt vill jag hembära.

C. P-t.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0055.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free