Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beatrice uppenbarar sig för Dante i "det jordiska paradiset". Episod ur Dantes "Divina Commedia". Karl Wetterhoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
göra snabba iakttagelser. Han vandrade fram långs den
nära hanmen belägna Eneqvistska parken, hvars gamla,
väldiga och vackra silfverpopplar för ett ögonblick
ådrogo sig hans uppmärksamhet. Snart skyndade han upp
till den söder om hamnbryggan belägna Qvarnbacken,
der på en hög stång den svenska flaggan svajade glad
för den friska vinden från hafvet.
Der uppe har man en fri och vidsträckt utsigt af den
breda Slite-viken, hvilken, skyddad mot hafvet af
några öar och holmar, sträcker sig mer än en half mil
in i landet. Den har låga, barrskogsklädda stränder,
på hvilka här och der framskymtar än en odlad bygd
och än ett kalkbruk med sina af kalkdammet hvita lador
samt en lastbrygga jned derutanför förankrade fartyg.
Slite är, såsom bekant, en af Östersjöns yppersta
hamnar. Genom trenne sund, af hvilka det mellersta
har ej mindre än tretio fots djup, kan seglaren med de
flesta vindar dit inlöpa, och han ligger der trygg för
alla vindar. I sitt inre kan denna hamn rymma hela
flottor af stora handelsfartyg, och på den mycket
rymliga och djupa redden talrika Örlogsskepp af de
största dimensioner.
Utsigten från Qvarnbacken begränsas till någon del
emot hafvet, d. v. s. i öster och söder, såsom vi
redan antydt, af några öar och holmar. Bland dessa må
nämnas Enhol-men, der en gång fästningen Carlssvärd,
uppkallad efter Carl X Gustaf och ett minne från
den tid (1652-1654), då han såsom arfprins hade
Gotland i förläning, stjernfor-migt utbredde sina fem
bastioner. På 1850-talet erhöll denna holme ett nytt
befästningsverk med tretio kanoner. - Mellan öarna
framglittrar det i egentligaste mening öppna hafvet,
ty inga skär och klippor hota här seglaren. I söder
följer blicken den gotländska kusten med dess många
små bugter och uddar ända ned mot Östergarnsholm,
som med sitt hvita fyrtorn kan skönjas i mycket klart
väder. I vester ser man insjön Boge-vik, som genom
»Sju strömmar» (små kanaler, öfver hvilka landsvägen
långs hafskusten går fram) har förbindelse med hafvet,
och vid stranden af nämnda insjö synes Boge kyrka. Och
mot norr, i närheten af Qvarnbacken, utbreder sig den
trefliga köpingen med dess långa husrader, ordnade
vid tvenne gator. Bakom köpingen ligger det höga,
vildt romantiska »Solklint", samt ett litet stycke
längre bort de pittoreska grupperna af vidunderliga
s. k. stenjättar (»raukar») bortom Länna gård.
Detta vidsträckta panorama: den stora hamnen, der
ångare och segelfartyg lågo till ankars, och der
lots- och segelbåtar samt emellanåt större seglare
ilade ut eller in; de många öarna och sunden, de
bland skogsdungar och klippor spridda bygderna -
allt detta gjorde, ehuru icke naturskönt i högre
mening, ett lifligt intryck på den främling, vi ofvan
nämnt. Han valde sig plats och satte sig ned för att
i sin minnesbok öfverflytta någon del af den stora
täflan, då en tillfällighet inträffade, som störde
hans arbete.
På den soliga backen lekte då, såsom vanligt, en skara
af barn, dels från de på backens ena sida belägna
lotsstu-gorna, dels från husen i köpingen. De sprungo
i allt närmare kretsar omkring den brune främlingen,
som satt der med sin ritbok framför sig. På Gotland –
liksom i Italien och annorstädes - blir en målare,
som under sin gula solskärm satt sig ned på en gata
eller annan öppen plats, alltid föremål för mycken
beundran, och snart är han omringad af nyfikna,
i synnerhet yngre åskådare och åskådarinnor.
Bland barnen, som samlat sig kring vår målare här på
Qvarnbacken, var ett par tvillingsystrar, döttrar till
platsens förnämste köpman. Yi vilja kalla dem Emma
och Laura E. Det var älskliga barn, båda två-, men i
synnerhet den förras hela företeelse var i hög grad
anslående. Sällan har nordens blonda fägring visat
sig renare, blidare och hjertligare, än hos henne. De
stora, lugna, klart blåa ögonen; de mjuka lockarna,
Jjusgula, som af finspunnet guld, och fladdrande
kring det friska, sköna anletet; gestaltens lätthet
och finhet - allt var så förunderligt mildt och ljust
och fagert, att man icke skulle kunnat tänka sig en
liten elfvadrottning mer intagande än detta barn.
När målaren fick se henne, blef han öfverraskad och
upphörde med sin teckning. Han betraktade henne länge,
och vinkade henne till sig; men hon drog sig blygt
rodnande tillbaka. Han ställde till henne vänliga ord
på ett mycket smekande, för henne obekant tungomål;
men hon tordes icke nalkas. Då steg han upp, gick
rakt emot henne, fattade hennes hand, klappade det
lilla lockiga hufvudet, och visade henne de brokiga
taflor, han hade i sin bok. Med ord och tecken gaf han
tillkänna, att han ville teckna af henne, och sökte
förmå henne att sätta sig på marken. Efter mycket
motstånd lydde hon slutligen. Hon satt der så stilla
och leende, men vände då och då sina stora ögon mot
lekkamraterna. Främlingen framtog en liten låda med
kulörta kritfärger och började måla hennes porträtt,
och målade med lust och gamman. Man hade kunnat se,
att han icke var någon nybegynnare i konsten.
Alla de andra barnen bildade, tysta och undrande,
en ring kring målaren och häris modell.
Snart var arbetet färdigt. Den lilla blondinens bild
smålog så godt från det ljusgråa bladet. Han visade
porträttet såväl för flickan sjelf som för hennes
leksystrar: de hoppade och skrattade af förtjusning,
och tyckte, att det var Emma upp i dagen.
I det samma ljöd en uppbrotts-signal från den engelska
ångbåten. Målaren stoppade in sina ritsaker, tryckte
en kyss på den lilla flickans panna, och tog ur sitt
krås en bröstnål, hvarmed han hopfäste hennes halsduk,
under det han yttrade några ord, som troligen betydde,
att hon skulle behålla nålen såsom ett minne af honom.
Derpå vinkade han vänligt med handen och ilade med
raska steg utför backen ned till hamnen.
De båda Systrarne sprungo med andan i halsei} till
för-äldrahuset, omtalade i kapp hvad som hade händt,
och Emma visade bröstnålen, som hon fått.
Den var af guld, utmärkt väl arbetad och snart sagdt
ett litet konststycke: den föreställde hufvudet af
en jagthuud med en morkulla i munnen. På baksidan
var ingraveradt
H. v.
Fadren blef nyfiken, tog Emma vid handen och gick
ned till bryggan, der ångfartygets båt låg färdig
att lägga ut. Emma utvisade för sin far den redan i
båten sittande målaren. Till den engelske styrmannen,
som af Emmas fader köpt stenkol och som nu kom för
att taga afsked, ställde fadren en hyiskande fråga,
hvem mannen med de stora mustascherna och med ritboken
vore, och fick till svar, att det var en fransysk
målare vid namn Horace Vernet.
Slite-köpmannen, som var en bildad man med ett
särdeles varmt och lifligt lynne, lyfte nästan
omedvetet på hatten: det var en tyst salut för ett
stort namn, hvilket icke för honom var obekant. Han
hade ju hemma på sin förmaks vägg en litografi af
Yernet’s bekanta »Mazeppa, bunden på ryggen af en vild
häst, som förföljes af vargar». Hans öga följde länge
den berömde konstnären, under det att båten med raska
årslag aflägsnade sig från bryggan.
Hur lycklig skulle ej Emmas fader hafva varit, om
han hade fått se och välkomna den franske målaren
i sitt hus, hvars angenäma, oförställda, gammaldags
gästfrihet med rätta var vidt beprisad. -
Målaren på Qvarnbacken var alltså ingen annan,
än den redan då verldsbekante, mångsidige, för sin
utomordentliga skaparkraft prisade konstnärn, som –
bland mycket annat - på herrliga taflor hade i färger
skildrat den franska revolutionens, de napoleonska
bataljernas, de afrikanska fälttågens historia -
det var de franska soldaternas i Algeriet vän, kamrat
och älskling.
Horace Yernet var nu på kejsar Nikolai inbjudning
på väg till Petersburg. Der blef kejsaren ej blott
hans ytterst artige värd, utan ock hans lärjunge
i oljemålning.
Åren gingo. Den lilla Emma E. växte upp och
blef såsom ungmö lika fager som hon varit såsom barn.
Tidigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
