- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
59

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Daljunkaren. Berättelse från den första Vasatiden af Frans Hedberg. (Forts. och slut från föreg. häfte.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

59

Efter några ögonblick inträdde en kammarsven
och anmälde för konungen, att hans kansler,
herr Laurentius Andrsee och den gamle bepröfvade
höfvitsmannen Lars Siggeson väntade ute i försalen.

»Låt dem båda komma in!» befallde konungen, i det
han steg upp från arbetsbordet och gick fram till
ett af de med små rutor infattade fönstren, hvarifrån
han hade utsigt åt Bykyrkan och den smala gata, som
leder till Stortorget. Han blickade tankfull ned på de
böljande folkmassor, som ströko der af och an liksom
väntade de ett lustigt skådespel, och vilda skri och
rop trängde från gatan upp till konungen der han stod.

»De vänta på det skådespel jag lofvat dem»; sade
konungen med mörk blick, i det han lutade pannan
mot de kyliga rutorna, »och de skola få det; jag
skall visa, att ingen barmhertighet finnes för
förrädare, bära de också krumstaf och mitra. Hvem
vet dock? Kanske skulle de jubla och trängas lika
bra, om jag sjelf vore den, som . . . men vänta! Jag
skall hafva ordning i landet, må det också kosta mig
mitt lif!»

Och med detta fasta beslut klart utprägladt i blick,
min och hållning, vände han sig om för att helsa sina
trogna män, som under tiden inträdt i rummet.

»God dag, Laurentius! välkommen, gamle Lars! Hafven
I utfört mina befallningar?»

»Till punkt och pricka, eders nåde!» svarade den
gamle krigsbussen Lars Siggeson, i det han slog
på sitt svärd; - »inom en timma är intåget i gång,
och de fromma herrarna komma ej att rosa den färden.»

»Vid Jerntorget, Stortorget och Munkalägret göres
halt och domen uppläses för folket, som eders nådes
vilja är»; sade kansleren, öfver hvars milda anlete
låg en djup skugga af sorg; »men tillåt mig, att ännu
en gång bedja eders nåde.»

»Hvad vill du?» sade konungen med rynkad panna,
»har jag icke förbjudit dig.»

»Jag vet det full väl», svarade Laurentius Andrsee
frimodigt; »men min pligt bjuder mig dock att
tala. Svårt hafva de båda andliga herrarne f or brutit
sig, och rättvist dömmer eders nåde dem från lif och
gods, ithy att de äro riksförrädare och skälmar; men
der stannar eders nådes rätt. Det tillkommer kungen,
att i lagens namn straffa; det är honom ovärdigt
att håna.»

»Tagen vara på edra ord, herr kansler!»

»De äro påbjudna af vördnad och trohet för min konung,
och frimodigt vill jag dem yttra, hvad följden än må
blifva! Ren vill jag att min herre och konung skall
i denna sak stå för samtid och eftertid. Derför,
eders nåde, gif befallning om det skymfliga tågets
inställande; ty om det sker, så är det i dag visst nog
de båda förrädarne till spott och skymf, men i morgon
skall det vara en fläck på eder sköld, herre konung,
en fläck, som sent skall utplånas. Hån mot en fallen
fiende var i alla tider och hos alla folk ansedt lågt
och oädelt, och högsta rätt kan, för långt drifven,
blifva högsta orätt, eders nåde.»

»Har du nu talat ut?» sporde konungen vred.

»Ännu icke, eders nåde! I vi) j en med detta
löjliggöra den katolska tron och dess målsmän,
men I besinnen icke, herre konung, att hela edert
folk vuxit upp i denna tro, och att, långt ifrån att
skymfa dem, gören I dem till martyrer; en ära, som de
sannerligen ej förtjena. Detta är den statskloka sidan
af saken, och om icke mensklighet hos eder talar,
så låt åtminstone försigtighet det göra. Nu har jag
talat ut.»

»Och nu vill jag gifva dig svar! Så sant mig
Gudhjelpe, jag stannar vid mitt beslut. Jag vill att
det skall varda slut med detta fördömda munkevälde i
mitt land, och när folket ser mig så behandla de män,
för hvilka de äro vana att krypa i stoftet, när de
se mig först hånfullt sätta näfverkronan på deras
hufvuden, och sedan låta dessa hufvuden falla för
bilan, så skola de lära att presten är menniska som
de, syndare som de, straffbar som de. Detta är mitt
beslut, fattadt efter moget öfvervägande under långa,
qvalfulla stunder. Det är ej jag som hånar, det är
lagen som straffar; men innan dödshugget faller, af
kläder den förrädaren all den jordiska ståt, hvarmed

han bländat mängdens ögon. Så vill jag, och så skall
det blifva. Må gerna fläcken stanna på mitt namn,
om der är någon; hellre det, än att skadan skall
blifva landets.»

»Rätt så, eders nåde!» utropade Lars Siggeson,
»hvarför göra mera buller för presten än för någon
annan? De hafva nog stiftat ofred i landet. Tjufven
påkstryker man innan han föres till galgen; hvarför
då skona de der skälmarna, som velat stjäla krona
och spira från min herre?»

»De hafva trott sig böra mera lyda påfven än
konungen», inföll kansleren, »detta är en villfarelse,
men grundad på öfvertygelse.»

»Det är också icke derför, som de straffas», svarade
konungen häftigt; »det är för landsförräderi! Har
jag icke deras bref till dalamännen i min hand? Har
jag icke hört nog om den förrymde stallsvennens
buller der uppe i bygderna, och äro ej de oroliga
sällarna der uppe på nytt i fullt uppror? Hafva de
icke skaffat honom hjelp från Norge, och spelade
de icke under täcke med de missnöjda stormännen
derofvan, för att göra mig qvitt krona och rike,
och sätta denne eländige Stureskälm och förfalskare
på tronen? Guds död! det skall bli slut på denna
handel, säger jag, och icke ett jota efterskänker jag
utaf den dom, som med råds rade fälld blifvit. Gå,
Lars Siggeson! -se till att du med dina knektar
håller packet i tygel. Skymfas skola prelaterna,
icke såras eller stenas. Med bödeln skola de dricka
på Stortorget, jag vill det, och mitt blir ansvaret.»

»Jag går, ers nåde! Potz sapperment, det skall bli
en lustig färd!» utropade Lars Siggeson bullersamt;
»hade vi bara den fetQ domprosten med, herr Thure
Jönssons käre son och skötebarn! Men honom få vi väl
en annan gång fast, och nu farväl, ers nåde.»

»Gifve Gud, att min konung ej en dag får bittert
ångra, att icke hafva lyssnat till sin trogne
tjenares råd!» sade kansleren i det han djupt
bedröfvad drog sig tillbaka mot dörren; »men onda
tider varda kommande, och mycken split skall stånda
och mycket blod rinna innan denna dagens hånfulla
skymf blifvit utplånad.»

»Så mycket väga ej tvenne landsförrädare på
händelsernas vågskål, kansler.»

»Nej, men så mycket väger orättfärdig dom, eders
nåde», svarade Laurentius Andrsee i det han efter en
djup bugning aflägsnade sig.

Konung Gustaf tog ett steg, liksom för att ropa
honom tillbaka; men han hejdade sig och gick till
fönstret, der han på nytt stannade och blickade ut
öfver den böljande mängden. Och allt som sorlet och
bullret der nere växte, så drogo moln upp på konungens
panna, och lade sig tunga, ångestfulla tankar öfver
hans sinne. Med stirrande blick syntes han läsa i
framtiden om alla de faror och uppror han skulle
få att bekämpa; ur hopen der nere tyckte han sig se
växa upp en man i bondedrägt med pilar och båge, som
reste sig lika hög som han sjelf och räckte ut sin
hand efter hans krona, hopar af folk omgåfvo honom,
furstar räckte honom sin hand, legoknektar förstärkte
hans skaror, blod rann i strömmar, städer och byar
brunno, och fara och förstörelse vältade i tjocka
skyar ut öfver landet. Den starke, handlingskraftige
konungen fattades af förfäran, ett döfvande rop höjdes
dernerifrån, och han ville stöta upp fönstret för
att gifva befallning om inställandet af det gräsliga
skådespel, som reddes - men med dyster blick och
knutna händer stannade han som förlamad - det var för
sent. Fastlagsspelet var redan börjadt. Bakbundna
på usla hästar, med narrkåpor öfver axlarne och
näfvermössor på hufvudet, nalkades de båda fångna
prelaterna under folkets rop och förbannelser. Det
gräsliga tåget drog förbi konungaborgen, det vände in
åt den trånga gränden till torget, der bödelsdrängarne
under ohyggligt grin gjorde bägaren redo åt de dömde,
som skulle dricka med bödeln; ett gräseligt tjut
af lössläppta lidelser * skållade genom luften och
trängde ända in i konungens gemak, der det slog den
stränge domaren med förfäran. Han stapplade bort från
fönstret, i det han med en åtbörd af afsky sträckte
sina händer framför sig, och efter ett ögonblick
stannade han vid sitt arbetsbord, på hvars

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0063.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free