- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
60

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Daljunkaren. Berättelse från den första Vasatiden af Frans Hedberg. (Forts. och slut från föreg. häfte.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

60

skifva han krampaktigt lade sin hand för att icke
falla; den vidrörde en diger foliant på bordet,
det var bibeln. Det var som oin detta vidrörande
framkallat ett ögonblickligt lugn hos den skakade
konungen. Han for med handen öfver sin fuktiga panna,
hans blick klarnade, och med handen fortfarande
stödd mot den heliga boken, sade han med låg och fast
stämma: »Du är mitt värn! Jag skall icke vackla! Jag
vill fullborda mitt verk.»

VI.

Med blixtens hastighet trängde den tidens händelser
ej fram genom landet, men de nyss timade voro dock
af hittills så oerhörd art, att de snabbare än
vanligt lupo ut och väckte förfäran och bestörtning
öfverallt i bygderna, och icke minst i Dalarne. Det
skymfliga -intåget, det några dagar derefter
följande dödsstraffet, de stränga bud, hvarmed
konungens utskickade gjorde j ägt efter de begge
prelaternas anhängare, allt började väcka dalamännen
till besinning, och ju mera de nyss så upproriske
började besinna följderna af konungens vrede, desto
mera glesnade lederna omkring den unge äfventyraren,
som under namn af Sten Stures son för några månader
sedan hade kunnat få tusenden att följa sig.

Hade biskop Sunnanväders skyddsling haft beslutsamhet
nog att gripa tillfället i flykten och med sina
samlade skaror skyndat att öfversvämma landet, innan
kung Göstas stränga räfst med prelaterna injagat
förskräckelse hos det^ modstyfva folket; hvem vet
hvad följden kunnat blifva! Kanske hade han då kunnat
blifva en lika farlig motståndare, som sedermera Nils
Dacke, om hvilken utan öfverdrift kan sägas, att han
skakade kronan på kung Gustafs hufvud, så att den mer
än en gång var färdig att falla derutaf. Men, huru
mycket än den unge mannens spelande håg för storhet
och glans gjort honom blind för det förräderi, han
hade i skölden, så fanns dock i djupet af hans själ
en stämma, som fördömde hans dåd och som gjorde honom
tveksam der han borde taga steget ut, svag der han
borde vara stark, vacklande der det gällde att stå
fast och våga allt för att kunna vinna allt. Detta
är förräderiets och lögnens medfödda förbannelse på
samma gång som deras försoning. Det fins icke något
pansar starkare än rättens, derför segrade också kung
Gustaf öfver alla de faror, som omgåfvo på alla håll
den nytimrade tronen.

Daljunkaren höll stort gästabud med sina trogna,
då budet om biskoparnes skymf och afrättning ankom
till Mora kyrkoby, der han åt sig låtit inreda sitt
residens i tingshuset, och der han uppvaktades af
många både ädlingar och lärde män, hvilka antingen
trodde eller låtsade tro på hans stora sändning
för landet, Den höjda bägaren var nära att falla
ur den upprymde värdens hand, då han, stående vid
högsätesstolen, uppmanade sina män att tömma en skål
för att de om ett år skulle stå som trohetsbelönade
rådgifvare vid den nye kungens sida, och den ene af
de tjenare, som följt honom från Westerås, med bleka
kinder och darrande läppar till honom framförde
tidningen om det straff, som Öfvergått de båda
mäktigaste bland kyrkans furstar.

"Du ljuger, skurk!» utropade han, sjelf bleknande mot
sin vilja; »det har tyrannen ej kunnat våga! Det är
nedrig lögn, hopspunnen för att skrämma mina anhängare
till tvekan!»

»Det är sanning, herre!» försäkrade budet, »och ännu
mera: ett pris är satt på edert hufvud, och kung
Gustafs knektar äro redan på väg till Dalarne för
att fängsla eder och på alla edra anhängare utkräfva
blodig hämnd. De nedre socknarna resa sig redan för
att gå dem tillhanda; I aren icke mera säker här,
herre! Lyden mitt råd och skynden eder att fly,
medan ännu tid är.»

»Jag fly?» ropade Daljunkaren utom sig, »aldrig! Jag
skulle öfvergifva mina anhängare, lemna dem till rof
för kungens vrede? nej låtom oss hellre beväpna oss
och draga nedåt landet för att möta hans legoknektar
och göra slut på striden med ens.»

Och han såg sig omkring med manande blickar på alla
dessa nyss så modiga, glada och förhoppningsfulla
män, hvilka

vid bägarklang lofvat att för honom gå i döden; men
se, den af vinet framkallade rodnaden på kinderna
hade flytt, blic-karnes glöd hade slocknat, rådville
och modstulne sutto de der, dessa väldiga kämpar,
som nyss så ledigt och lätt omstörtat tron och rike,
och knappt hade en timma förgått sedan budet kommit,
förr än salen var tom, och Daljunkaren stod ensam
med sina tvenne tjenare, så som han för månader
sedan kommit dit upp, fastän då full af lysande
förhoppningar och planer.

»De uslingarne!» utropade han, full af harm och
förakt, i det han slungade den gyllene bägaren på
golfvet, »och åt dem kunde jag anförtro mig och mitt
värf. Nej, låt oss sadla hästarna, vänner! Vi rida
härifrån ännu i natt.»

»Och hvarthän?» frågade den nian, som nyss kommit
rned budskapet.

»Till Norge!» svarade Daljunkaren hastigt, »det
var biskop Peders sista ord till mig. Erkebiskopen i
Trondhjem, herr Erling Hvide, är den, som skall hjelpa
mig; han och hans broder, herr Axel Hvide till Näs
i Trondelagen, är en mäktig och väldig man, som lika
litet aktar kung Gösta, som kung Fredrik i Danmark,
och helst vill göra sig oberoende af dem begge. Han
har sändt mig bref och inbjudit mig till sin gård,
och till honom vilja vi öfver fjellen.»

»Men betänk, herre, en sådan färd i vinter, snö
och storm.»

»En lustig färd skall det blifva! Vill du hellre
stanna här och afvakta tyrannens legoknektar, för att
sedan med mig få tråda dansen på stegel och hjul? Nej,
hellre då genom tiomilaskogen i storm och ur, med
varg och björn till följeslagare på färden.»

»Låt gå då, herre! Vi följa eder.»

»Godt! gören eder redo, och jag skall rikligen
löna eder. Ryktet har talat för mig om en fager
mö, som dväljes på den rike länsherrens gård, och
som stolt och högsinnad af visat alla friare från
östan och vestan liksom väntade hon en kungason till
brudgum. Har ryktet talat sant, så giljar jag till
den stolta skönas gunst, och väl blifven hennes
make, har jag framtiden i mina händer! Då skall
ingen tvifla mer, att jag är herr Stens son, och
hvem vet om icke en dag Harald Hårfagers gamla krona
kan komma att smycka Sturesonens hjessa? Derför upp,
mina trogne! Låtom oss samla ihop våra smycken och
dyrbarheter, vårt silfver och guld, och så hän till
Norge, till en ljusare framtid.»

Och i den månljusa vinternatten drogo äfventyrarne
tyst och försigtigt hän öfver den frusna Oresjöns
alnshöga snötäcke och vidare uppåt de stora skogarne
i Orsa för att sedan på kung Sverres gamla väg genom
Herjedalen och Jemtland intränga i Norge. En af
de unga lifvakterna hade blifvit sin herre trogen,
och han red nu föran som vägvisare genom de stora,
snöhöljda skogarna, der vargarnas sneda ögon lyste
som facklor i den bistra vinternatten och björnens
ovilliga brummande hördes hota de flyende, då han af
dem för ett ögonblick väcktes ur sin långa vinterdvala
under de snötyngda jättegranarnes grenar.

Och hög tid var det, att Daljunkaren lemnade
Siljans stränder, ty redan dagen derpå kom kung
Gustafs befallningsman, Herr Lars Olofson med sina
knektar dit upp för att gripa den afrättade biskopens
förrymde stallsven, anklagad af den stränge konungen
för förräderi och stöld ifrån sin herre, samt för
begge dessa brott dömd att plikta med lifvet, hvar
han än kunde påträffas.

VII.

Det gick på dessa tider starka rörelser af oro och
splittringar också genom Norges land och folk. Den
gamla sjelfständighetskänslan hos dess stormän och
odalbönder hade vaknat till nytt lif genom tidningarne
om hvad i Sverige hade timat, då Gustaf Erikson brutit
det danska väldet, upphäft kalmarunionens tvång,
och skapat ett mäktigt och sjelfständigt rike. Kung
Fredrik i Danmark hade fullt upp att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 31 04:41:33 2014 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0064.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free