- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
62

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Daljunkaren. Berättelse från den första Vasatiden af Frans Hedberg. (Forts. och slut från föreg. häfte.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

62

trånga dal till lycka, glädje och ära! Dig korade jag
redan då till min brudgum, när ryktet om din färd
bland Dalarnes skogar och berg nådde mina öron; om
dig talade för mig stormen när den kom flygande från
fjellen, vågen när den brusande slog emot stranden,
molnet när det mörkt och hotande spred sig öfver
himlen! Unga ädlingars smäktande, hvardagliga kärlek
var icke för mig, jag ville äga en man, som kunde
våga ett stort dåd, hotade det äfven med döden, och en
sådan är du, du, den ende som jag helgat min kärlek!»

»Men mitt lands lagar kalla mig en förrädare», sade
den unge mannen i det han blickade djupt in i hennes
Öga; »skrämmer det dig icke? Den man, som sitter på
Sveriges kungastol, står mig efter lif och lycka med
list och våld; om han skulle vinna sitt mål, om mitt
öde skulle blifva att falla i stället för att segra,
skulle du då också säga som nu, och skulle du blifva
mig trogen i mitt fall?»

»Du skall icke falla ... du måste segra! Min slägt
är mäktig, min kärlek stark. Genom mig skall du få
nya anhängare, och din rättvisa sak skall vinna
framgång. Går du till strid, så följer jag dig
på gångarens rygg; icke rädes jag vapnens dån och
stridens faror! Jag skall vara din valkyria och elda
dig till strid!»

»Men om jag faller, om jag misslyckas?» frågade han i
det han eldigt kysste hennes friska, svällande läppar.

»Så falla vi båda för en ädel sak, och ingen skam är
att dö för det mål man satt sig!» svarade Ingeborg i
det hon återgäldade hans kyss. »Men du måste segra;
din ädla moder aktas ju högt som Sveriges dygdigaste
qvinna, hon skall bereda dig väg till den tron,
som en Sture lika rättmätigt kan äga som en Vasa!»

»Min moder!» hviskade Daljunkaren med en rysning,
»min moder vill icke mera kännas vid sin son! Har du
icke hört att hon förnekat mig!»

»Af skräck för den tyranniske konungen? Ja, du har
sagt mig det . . . men när du nu uppträder som en
mäktig man, genom mig befryndad med Norges ädlaste
slägter, så skall hon icke mera tveka att kalla dig
sin son.»

»Men om jag nu icke vore denne Stureättling, som
man kallar mig», sporde den unge äfventyraren med af
fruktan och samvetsqval darrande röst; ty han blygdes
för den unga qvinnans rena och tillitsfulla tro på
hans sändning, »om jag i stället vore en fattig,
en föraktad man, en bedragare, skulle du då också
kunna förlåta och älska mig som nu?»

»Du kan icke vara en bedragare; den skriften står
icke tecknad på din panna!» utbrast den unga qvinnan
varmt i det hon omslöt honom med sina armar, »du är
min ädle, ridderlige make, och på dig tror jag som
på Guds moder och hennes ende son!»

»Och dock är jag det!» utbrast den unge mannen i det
han, öfverväldigad af sanningen i den unga qvinnans
kärlek, föll på knä vid hennes fötter och med sina
af sinnesrörelse bäfvande händer omfattade hennes
knän, »och dock har jag bedragit dig! Väl är jag en
Stureson, men den ädla fru Kristina är icke min moder
... jag är ett kärlekens barn, och en förbannelse
hvilar öfver min börd, ty min moder var ej herr Stens,
min faders, maka! Denna bekännelse måste jag göra dig,
min maka, för ingen annan yppade jag den, väntade mig
än pinbänkens qval och schavottens ömkliga död! Och
nu, stöt mig bort från dig, om du vill det, jag skall
gå utan en klagan, jag har ett ögonblick skådat himlen
i ditt öga, och känt dina läppar brinna emot mina,
och denna minuts vällust skall bära ljus nog för ett
helt lif af mörker och elände. Afkunna nu min dom!»

»Din dom?» svarade Ingeborg efter ett ögonblicks
tvekan, i det hon lyftade honom upp till sig och
såg honom fast och modigt i ögat. »Jag är icke din
domare! Hvad bryr jag mig om din moder! Mig är nog
att du är en Stureson, att du har mod att gripa
efter en krona, skulle den än kosta ditt lif! Mig
är nog att du älskar mig, att du har tro till mig,
och från denna stund följer jag dig hvart ditt öde än
må bära! Med dig till tronen, med dig i landsflykt,
med dig till döden!»

Och med strålande blickar kastade hon sig till
hans bröst, och vårnattens lätta skymning sänkte
sig ned öfver de båda nygifta, som på detta sätt
hade funnit hvarandra midt i tviflets ögonblick och
hvilkas glödande berusning blef så mycket djupare,
som de i detta ögonblick plockade sällhetens ljufva
frukt vid brädden af en fara, en krydda som starka
själar älska att mänga i stundens glädjebägare.

IX.

Den vedergällning, som lögnen för med sig i spåren,
lät dock icke länge vänta på sig. Rättvisans drabbande
slag kunde icke motas af de båda makarnes sanning i
förhållandet till hvarandra; det bedrägeri, hvartill
Daljunkaren gjort sig skyldig, måste slutligen föra
honom i förderfvet. Och det blef hans förnekade moder,
som var den synliga anledningen till hans straff.

Ända sedan den stund då han på kyrkovallen vid Mora
nekade att kännas vid sin moder, hade denna, halft
vansinnig, terat omkring i landet, liksom jagad af
furier. Den förfärliga känslan af att hafva sålt sin
son tillintetgjorde redan förut den arma qvinnan,
och fåfängt sökte hon att af den fångne Sunnanväder
få löst den ed, han vid köpets ingående tvungit
henne att -svära. Han nekade kallt och hjertlöst
till den för-tviflade moderns böner, ty huru skulle
han kunna hämnas ännu ur den graf, han allt tydligare
såg öppnad under sina fötter, om icke eldbranden låge
qvar i kättarkonungens spår? Hon fattades nu af ett
vildt hat till den fängslade prelaten. Då han med
sin olyckskamrat, Mäster Knut, gjorde det skymfliga
intåget i Stockholm, var hon med i den pöbelhop,
som grymmast skymfade och hånade honom. Då han några
dagar derefter besteg schavotten i Upsala var den
irrande moderns förbannelse det sista menskliga
ljud som nådde hans öra, innan bilan föll, och med
qvinnans hela energi i sitt hat upprepade hon den ännu
natten efter afrättningen vid den sandgrop, der man
nedgräft förrädarens stoft. Och så blef hon gripen af
konungens utskickade och fördes med upp till Dalarne,
för att hjelpa till att afslöja bedragaren, som tände
upprorets låga i dalkarlarnes eldfängda sinnen, och
der förnekade henne sonen. Det var straffet för det
köp hon hade träffat med Sunnanväder, och vansinnets
natt började nu allt mera att omtöckna hennes själ.

När ryktet om Daljunkaren flykt till Norge nådde
den olyckliga qvinnans öron, så styrde hon sjelf,
med vansinnets envisa seghet, sina steg efter hans,
och trots köld och snö, trots de tusende faror som
hotade henne, upphann hon Trondhjem några dagar före
sonens bröllop med Axel Hvides till Näs sköna och
stolta dotter. Der ströfvade hon omkring på gatorna
och hennes enda tanke var att hon skulle rädda sonens
odödliga själ, skulle äfven hans timliga lycka dervid
gå förlorad. Så öfverraskades hon sent en qväll af
den danske rådsherren Peder Biide, som på sin herres
vägnar, enligt hvad förut är sagdt, kommit att göra
slut på det buller, som den svenske äfventyraren
åstadkom i det nordliga Norge, Herr Peder Biide hade
från svensk sida redan förut blifvit underrättad om
den föregifne Sturens rätta ursprung, och då han nu
hörde den vansinniga qvinnans förvirrade tal om sonen,
som hon sålt till den afrättade biskopen, så hade
han snart sin plan uppgjord, i det han tog qvinnan i
förvar och med fintänkt grymhet beslöt att uppskjuta
sin af konung Fredrik honom ålagda räfst, till dess
den stolta Hvideslägtens dotter oåterkalleligen var
den förrymde stalls vennens maka.

Några dagar efter de ungas bröllop var det fest på
Hvideslägtens gård, och allt hvad Trondhjem hade
lysande och stort trängdes der i de vida salarne, der
den unga gemålen till den svenske tronpretendenten för
första gången som värdinna mottog sina gäster. Det
rhenska och spanska vinet fradgade i pokalerna,
och vid pipors och gigors glädtiga ljud gick dansen
muntert i gillesalen, der ståtliga riddare och
vana jungfrur svängde sig om hvarandra i lysande
kretsar. Allt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0066.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free