- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
63

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Daljunkaren. Berättelse från den första Vasatiden af Frans Hedberg. (Forts. och slut från föreg. häfte.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

63

andades glädje och lust, och denna stund hade just
den danske riddaren valt till utförandet af sitt
värf, för att riktigt grundligt få krossa de norske
stormännens makt och anseende.

Midt under festens brus omslöts gården af hans
jernklädda knektar, och sjelf steg han in midt i
gästabudssalen, klädd i hjelm och harnesk; dansen
stannade, musiken teg, och midt under den tryckande
tystnad, som uppstod vid hans inträde, steg han fram
till Daljunkaren, som med sin unga maka befann sig
i salens midt, stannade framför honom och utropade
med kraftig stämma:

"I min konungsliga herres och nådes, konung Fredriks
namn, och på begäran af Sveriges konung, den ädle
Herr Gustaf Erikson Yasa, fängslar jag här denne man,
den föregifne Sturen, som förrädare och tjuf!»

»Ye eder», utropade herr Axel Hvide, i det han med
handen grep efter sitt svärd; »huru vågen I tillfoga
mig och min dotters make denna blodiga skymf?»

»Derför att den föregifne Sturen är en bedragare! Han
är biskop Peder Sunnanväders, den i Upsala afrättade
landsförrädarens, bortlupne stallsven, Johan vid namn,
och icke en ridderlig man!»

Häpnad och bestörtning lästes på alla gästernas
pannor; de skockade sig omkring den talande, och
inom kort fästes allas blickar på föremålet för denna
anklagelse, som vid den danske anklagarens första ord
våldsamt farit tillsamman, men nu mödosamt hemtade
sig liksom efter ett döfvande slag, och med en nästan
öfvermensklig ansträngning af sin viljekraft reste sig
upp ur sin bedöfning, lade sin arm liksom skyddande
kring sin bleknande makas smärta lif, och utropade
med högburen om också blek panna:

»Återigen den gamla lögnen! Huru ofta skall den
ännu upprepas för att försöka skada min rättvisa
sak? Gå, usle lögnare! Illa stode det till med norsk
gästfrihet, om så fräcka ord finge i norsk ädlings hus
skymfa hans måg, som åtnjutit det stolta folkets skydd
tills han kan bevisa sin rätt! Öfver mig har Danmarks
konung intet att bjuda, jag är ej hans undersåte,
skall ej heller blifva det . . och äfven om han egde
rätt att dömma mig, kan han det dock icke utan bevis.»

»Och bevis skola ej fela!» utropade Herr Peder
Biide, i det han tog fram bref och pergament, dem
han uppvisade för gästerna; »se här bref från fru
Kristina Gyllenstjerna, hvaruti hon inför Gud och
menniskor förnekar eder som sin son; här är bref från
myndigheterna i Vesterås, hvaruti de förklara eder
oäkta född och afviken ur biskopens tjenst, och se
här slutligen» - utropade han med höjd stämma i det
han gick till dörren, öppnade den och införde i salen
en blek och vanställd qvinna, som han mera släpade än
ledde fram till den förfärade mannen; »ett vittne,
som du, fräcke bedragare, ej skall kunna jäfva:
din egen moder!»

»Hans moder!» utropade gästerna, i det de, slagna
af skräck, drogo sig tillbaka för den bleka qvinnans
stirrande blickar.

»Men så säg då att de ljuga!» utbrast Ingeborg
förtvif-lad, i det hon kastade sig i sin makes armar;
»denna qvinna kan icke vara din moder!»

»Jo!» utropade qvinnan, i det hon fattade tag i
den som af åskan träffade sonens darrande hand,
»jo! jag är hans moder! och nu skall han icke våga
förneka mig, som förut! Nu måste jag rädda honom,
ty annars är han förlorad för evigt!»

»Svara!» stammade herr Axel Hvide med af raseri och
smärta darrande röst; »svara, usling! Är denna qvinna
din moder?»

»Ja», utropade Daljunkaren i det han åter höjde sitt
hufvud. »Ja, hon är det! Men icke desto mindre är
jag Herr Stens son, jag är en Sture på fädernet,
om också icke adeligt blod rinner i min moders ådror!»

»Han har icke förnekat mig!» jublade modern i det
hon snyftande föll till sonens fötter. »Han har icke
förnekat sin mor!»

»Så vare du förbannad och öfvergifven af alla!»
hväste svärfadern, skummande af vrede, i det han
ryckte sin nästan liflösa dotter ur mannens armar,
och lådo henne i fru Ingers; »du som bragt, skam och
nesa öfver en ri’derlig mans fläck-

fria namn och sköld! Vare du förbannad till fängelsets
qval, till stupstockens död, till fördömelsens
eviga pina! Och nu, gripen honom! Fören honom i
fängelse! Intet pinorum vare honom för svårt, ingen
tortyr för grym, ingen skymf för djup, - han som
bedragit och förderfvat mitt oskyldiga barn!»

Och medan den danske riddarens knektar belastade den
nyss så lycklige och afundade Daljunkarens armar och
lif med tunga kedjor, och fattade i honom för att
under de samlade gästernas enhälliga förbannelser
föra honom ut, kastade han en sista, om gränslös
kärlek och djup förtviflan vittnande blick på den
herrliga qvinna, som han nyss omslöt med sin arm och
som nu låg liflös i moderns famn, en blick, som midt
i fallets nesa talade om att sällheten af att hafva
älskat och älskats af henne, kunde för brottslingen
förgylla äfven det djupaste fängelses dystra natt.

X.

Och se, denna kärlek, född under prakt och glans,
lekar och löjen, visade sig mäktig af en bjeltemodig
uppoffring, i det den väpnade en högboren qvinnas fina
händer med styrka att kunna spränga sjelfva fängelsets
portar och Öppna för den så hårdt straffade vägen
till frihet och räddning. Efter långa månaders qval
och längtan låg Ingeborg åter vid sin makes hjerta,
och nu hviskade hon till honom, leende och gråtande på
samma gång, att hon bestuckit väktarne med guld, att
hon hyrt en spaniefarares fartyg som väntade dem ute
på fjorden, och att hon nu vore beredd att följa honom
till verldens ända, utan att mera drömma om en krona.

»Din moder har jag dragit försorg om!» hviskade hon;
»hon väntar oss ute på skeppet! Kom, låt oss vända
ryggen åt detta land, åt mitt fädernesland, likasom
ditt, och det för evigt! Verlden är stor för dem,
som älska hvarandra som vi!»

»Men din fader och moder?» sporde den djupt
profvade mannen, i det han ömt och forskande
blickade in i hennes ögon, »skall du icke sakna
dem?» \

»Icke då jag är hos dig!»

»Men de skola förbanna dig, älskade!»

»Låt dem förbanna - jag skall välsigna i stället, så
att deras förbannelse skall blifva utan kraft! Och
hvad gör jag väl för ondt? jag följer ju min make
. . står det icke skrifvet, att man skall lemna fader
och moder, och blifva när sin make?»

»Men din make är en bedragare, en brottsling!»

»Ej i mina ögon! Der står du som en man, mäktig af
en stor tanke, och att du icke hunnit målet, som
du satt dig, är straff nog, om det du velat var ett
brott! Men kom nu, tiden skyndar! Svep in dig i denna
kappa, och så framåt till frihet och kärlek på andra
stränder och under en varmare sol!»

Och den starka qvinnan nästan bar den af fängelsets
luft utmattade maken genom Trondbjems mörka gator ned
till hamnen, der en båt väntade dem och förde dem ut
till det lilla fartyget, som strax lättade ankar och
för en mäktig bris från fjellen styrde sin fria väg
utåt mot det oändliga hafvet.

Men de tindrande stjernorna sågo i nattens timma den
befriade fången sluten ömsom i en af sällhet gråtande
makas, ömsom i en af lycka förvirrad moders armar,
och sågo huru han med vidt utbredda armar föll på
knä på det gungande däcket, och, medan hans lungor
begärligt insöpo det nattliga hafvets friska flägtar,
tackade Gud för sin återvunna frihet!

»Och nu», utropade han i det han slöt de båda kära
ömsevis i sina armar, - »nu vill jag försona hvad
jag brutit! Icke en tanke mera på krona och spira
skall grumla min frid; för eder vill jag arbeta, med
eder vill jag verka för det sanna och det sköna på
jorden! Åldrig mera skall min fot beträda den jord,
der min faders ben hvila, och der man icke unnade
mig sjelf en framtid; aldrig mera skall jag sprida
split och ofärd inom det land, som jag dock älskar
mest af alla på jorden!»

»Och aldrig mera skall jag återse de dalar och
fjell, bland hvilka jag drömde så stolta drömmar!»
sade Ingeborg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0067.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free