- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
66

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. L. Kristina Gyllenstjerna. Axel Krook

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

66

Då fadern dog var han 19 eller 20 år gammal, trolofvad
med dottern till Nils Erikson Gyllenstjerna till
Fogelvik, Kristina, som kunde som sin farmor nämna
konungadottern Kristina, Karl VIII Knutssons barn. Det
var ett svårt värf som förestod den unge mannen,
hvars krafter skulle tidigt pröfvas. Men han hade
med Sturenamnet ärft ett hugstort sinne, och han var
dristig nog att våga tärningkastet.

Yäl hade riksrådet och andra höga herrar utsett Erik
Trolle, Sturarnes arffiende, till riksföreståndare,
för att genom honom bana väg till fred med Danmark;
men unge herr Sten brydde sig föga derom, utan täflade
med budskickningar till slottshöfvidsmännen och
allmogen, från hvilka kommo för honom hugnesamma
svar. På allmogen utöfvade Sturenamnet en
oemotståndlig trollmakt. Den svenske bonden vardt
varm om hjertat, då han tänkte på de många ärofulla
minnen, som knöto sig vid detta namn, på de strider,
i hvilka han eller hans farfar kämpat under Sturarnes
baner, och bonden visste mycket väl, att Stureslägten
alltid varit menig mans vän, skyddat allmogen mot
de mäktige och städse hos den sökt ett stöd såväl
mot det stolta riksrådet och den genstridiga adeln,
som mot de hatade danska konungarne. Men Sture kunde
äfven räkna på den talrika meniga adeln, som hyste
afundsjuka mot de gamla riksrådsslägterna och med
otålighet såg huru dessa äfven nu ville råda samt
ryckte till sig rikets bästa län.

Möten höllos för och emot Sture, stridigheter följde,
under hvilken tid han hemförde till Stockholms
slott som brud sin fagra trolofvade, och kort
derefter, den 23 Juli 1512, hyllades han omsider
högtidligt, med förbigående af Trolle, som Sveriges
riksföreståndare. Några år af lugn inträdde, tills
olyckligtvis Erik Trolles son, Gustaf, valdes till
erkebiskop i Upsala, hvarpå en bitter fejd mellan
de båda männen, statens föreståndare och kyrkans,
uppstod, af hvilken danske konungen begagnade
sig till att påföra Sverige och Sten Sture krig,
hvari Sture stupade vid Bogesund på S:t Henriks dag,
den 19 Januari 1520. Hans sår var ej genast dödande,
utan fördes han i en släde upp mot Stockholm; men sin
hjelteande uppgaf han på Mälarens is den 3 Februari,
medan hans unga hustru, omgifven af sina små barn,
af hvilka det äldsta blott var sju år gammalt, under
vexlande hopp och fruktan å Stockholms slott afvaktade
hans ankomst. Man kan tänka sig den smärta, som sargat
hennes bröst vid första tidenden om olycksdagen vid
Bogesund och sedan under den långa väntan, tills
maken slutligen kom, men som ett stelnadt lik. Efter
det sista budskapet från Strengnäs hade hon likväl
hoppats att få se honom lefvande och åtminstone
njuta den bittra trösten att få mottaga hans sista
suck. Hennes sorg var djup och stor; hon hade ock i
Sten Sture haft en ädel herre och god make.

Men den högsinnade qvinnan undertryckte smärtan för
att kunna uppfylla de pligter, som stundens kraf
pålade henne. I lönnkammaren gaf hon fritt lopp
åt sin sorg, utanför den samma var hon lugn och
fattad. Hon betänkte, att Sveriges ära snart skulle
varda innesluten inom Stockholms murar och att den
till ej ringa del skulle hvila i hennes händer. Hon
fick ej svika. Hon tänkte på sina och på Stens barn,
en liten flicka och tre små gossar. Hon måste sörja
för deras framtid. Gossarne skulle växa upp till män,
och en af dem skulle en gång taga i arf sin faders
makt och myndighet, och god och tapper som han,
men lyckligare än han, föra Sveriges rikes runor med
den äran.

Rikets stormän började vid underrättelsen om Stures
fall att vackla. De fleste af dem togo blott sin
ställning i öfvervägande, endast få tänkte på
fäderneslandet. Affallet var derför stort, och på
ett möte i Upsala erkände riksrådet genast Kristian
som Sveriges laglige konung samt lofvade honom huld
och trohet på egna och rikets vägnar.

Men herr Stens unga enka var ej heller alldeles
maktlös: Hon hade främst ordets makt, med hvilket hon
kunde tala till Sveriges folk och anslå de ädlaste
strängarne i dettas bröst; hon hade vidare den makt
som olyckan, der den är stor och oförskylld, förlänar,
att väcka ädla sinnen till medkänsla och deltagande;
hon hade äfven tappre och trofaste män omkring

sig, hvilka ville hjelpa henne att rädda riket ur
dess våda; och hon hade slutligen ännu starka borgar
och fästningar med käcke män, som ville bjuda fienden
trots, och å en af dessa borgar - Kalmar slott - rådde
som kommendant den modiga och kraftiga Anna Bjelke,
som med henne delar äran bland Nordens qvinnor.

Fru Kristina och de trofaste män, som omgåfvo henne,
lade icke armarne i kors, utan gjorde nu allvar af den
beskickning till Danzig, Polen och Hansestäderna,
som Sten Sture hade påtänkt. Man beslöt äfven
att låta herr Stens äldste son, Nils Sture, följa
med till Danzig och tills vidare qvarstanna der i
säkerhet för fiendernas stämplingar. Det kostade
högligen på Kristinas modershjerta att skicka
ifrån sig det älskade barnet; men äfven här måste
hon undertrycka sina egna känslor, denna gång för
slägtens fromma. Af den väntade bjelpen från Danzig,
konung Sigismund i Polen och de wendiska städerna
vardt det intet. Kraftigare och verksammare voro
deremot de vältaliga ord, som utgingo från fru
Kristina och Stockholms stad med ifriga uppmaningar
till alla Sveriges landskaper att visa, att der
ännu funnos män, som höllo fäderneslandet i ära,
som tänkte på dess forntid och ville värna dess
framtid. Snart brusade en förfärande storm öfver
landet - folkböljorna höjde sig, sjönko och höjde
sig åter. En vild och fruktansvärd fejd följde.

Då bröt slutligen Kristian än en gång upp från
Danmark, för att med en ny här och flotta betvinga
det styfsinta svenska folket och den manhaftiga
Stureenkan. Länge och fåfängt belägrade han Stockholm,
och då han märkte, att vapen och försök till
uthungring gjorde föga, inledde han underhandlingar,
som hufvudsakligast fördes af Sturens gamle vän,
Hemming Gadd. I början ville borgerskapet ej höra
talas om fred med konung Kristian, men det fanns der
många tyskar, som ej kände samma fosterlandsintresse,
som svenskarne, och derför bildade med några af adeln
en för stämplingar bördig jordmån. Underrättad härom,
insåg Kristina att vidare motstånd var fåfängt,
ty det hus, som är söndradt inom sig, lutar till
fall. Och slutligen undertecknades och beseglades
ömsesidiga försäkringsbref om fred, af hvilka
konungens utfärdades på den nuvarande Skeppsholmen.

Fredagen den 7 September 1520 höll konung Kristian
sitt intåg i Stockholm, ridande på en praktfullt
smyckad stridshingst och följd af en talrik och
lysande skara. Intåget skedde från Södermalm, och
den södra porten hade nedhuggits för att ingången
skulle blifva så mycket friare. Hela staden var i den
lifligaste rörelse, stora menniskomassor fyllde gator
och gränder, alla klockor ringde, borgmästare och råd,
hela presterskapet och allt hvad förnämt som fanns
i staden begaf sig i ett ståtligt och högtidligt tåg
konungen till mötes.

Yid ingången till staden öfverlemnade borgmästarne
till honom stadens nycklar. Genom staden gick tåget
öfver Stortorget till Storkyrkan, der en högtidlig
gudstjenst hölls, - ett gudlöst fromleri af den krönte
man, som i denna stund måhända rufvade öfver de mest
djefvulska planer. Derefter gjorde konungen ett kort
besök hos fru Kristina på slottet, der han likväl
icke ville stanna, utan vände tillbaka till staden
och tog in hos Gorius Holst, en af stadens rådmän
och tysk till börden.

Kristian for på några veckor till Köpenhamn, men
kom tillbaka redan i Oktober, då han skyndade att
inkalla ett stort riksmöte, som öppnades i Stockholm
den l November, hvarid han lät till allmän harm
förklara Sverige, som hittills velat vara ett fritt
valrike, för arfrike. Men till konungavärdighetens
fullständiga anammelse fattades ännu kröningen, och
denna försiggick i Storkyrkan hvarpå följde trenne
dagars fester och gästabåd, under hvilka hans vilda,
blodiga politik fick mognad. Sverige hade visserligen
underkastat sig och alla hade svurit honom lydnad och
trohet; men han skönjde likväl samma oböjlighet och
styfsinthet, som förr. Orsaken till fejderna voro
dock de mäktiga och trotsiga stormansslägterna. I
gestalten af en utaf desse adelsmän, som nu bugade
sig så vördsamt för honom, dolde sig kanske en
tillkommande riksföreståndare, som skulle vid första
tillfälle framträda och som en ny Sture väpna hela
Sveriges folk mot sin laglige herre.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0070.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free