- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
67

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. L. Kristina Gyllenstjerna. Axel Krook

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

67––-

Detta måste förebyggas. Det hatade ynglet måste
krossas, skulle det också ske i blod. Sveriges adel
skulle nedbrytas och raden af stormansslägterna
tunnas, så att det skulle dröja mången god dag, innan
man fick tillräckliga krafter för att åter resa sig
mot sin konung.

Onsdagen den 7 November infunno sig på slottet,
enligt förut gjord tillsägelse, de fleste af dem,
som varit tillstädes vid kröningen och tagit del i
festligheterna, deribland åtskilliga fruntimmer ur
landets anseddaste slägter, främst Sturens enka,
fru Kristina. Samlingen skedde vid middagstiden,
och klockan l stäng es slottsportarne, hvarefter
ingen fick lof att gå ut. Mötet hölls i den stora
salen på slottet, der hela riksrådet var samladt och
der konungen med sitt följe nu inträdde. Han satte
sig på sin tron. Då framträdde Gustaf Trolle inför
konungen och bad om rättvisa och upprättelse för den
stora orätt, han lidit, och de bittra förödmjukelser,
för hvilka han och kyrkan varit utsatt. Han uppläste
en lång anklagelseskrift, hvari han fordrade en del
namngifnes, på stället närvarandes häktning, tills
kung Kristian afdömt deras straff. Då uppläsningen
var slutad, sade konungen till erkebiskopen: »Herr
erkebiskop, lyster det Eder icke att få denna sak
uppgjord i godo och med förlikning efter gode mäns
afgörande, eller viljen I, att Vi skola handla efter
lagens stränghet?» Erkebiskopen fordrade det sista/

Stor uppståndelse inom församlingen, och skräck
och ångest afspeglades i mångas anleten. Den första
som tog till ordet, var en qvinna, var fru Kristina
Gyllenstjerna. Hennes make Sten Sture, hon sjelf och
hennes moder fru Sigrid Baner, hade allra först nämnts
l Trolles klagoskrift. Hon trädde fram för konungen
och sade, att den åtalan, som framförts, icke kunde
drabba någon enskild, hvarken hennes aflidne make,
eller henne, eller någon annan, ty hvad man gjort
emot erkebiskopen, det grundade sig på ett allmänt
beslut af hela riket, antaget på en riksdag af
riksrådet och af rikets samtliga ständer. Ville man
icke straffa hela riket, kunde man icke draga någon
enskild till ansvar.

Hon hade klart och ljudeligt uttalat detta sitt
försvar. Konungen sporde henne, om hon hade något
bevis för sina invändningar. Hon framtog nu det
ödesdigra riksdagsbeslutet af den 23 November 1517
om Gustaf Trolles afsättning. Ett belåtet leende
halkade öfver de konungske rådgifvarnes anleten
och konungen sjelf ryckte med begärlighet till sig
aktstycket, som innehöll namnen på alla dem, hans
hämnande arm skulle drabba. Dokumentet upplästes,
och konungen började att ställa frågor till dem som
beseglat det. Vrede och förbittring, ångest och harm,
trots och modfäldhet bröto sig mot hvarandra. Man
började nu märka, att det skulle gälla ej blott gods
och egendom, utan äfven lif och blod.

Efter en stund gick konungen ut. Kände han sig
besvärad af detta uppträde? Fann han det obehagligt
att se framför sig de offer, han bestämt för
slagtarbänken? Efter konuDgens bortgång fortsattes
ransakningen tills mörkret inbröt, då väpnade män
infunno sig och släpade ut än en, än en annan af de
församlade. Bland dessa var Kristina Gyllenstjerna
och hennes mor, fru Margareta Wasa, enka efter Joakim
Brahe, och flera andra qvinnor, som genast sattes
i förvar, medan männen eller de manliga fränderna
måste i Stockholms blodbad, ett af de ohyggligaste
bladen i mensklighetens historia, falla offer för
tyrannens raseri.

Kristian, som dragit sig tillbaka till sitt arbetsrum,
der han vandrade orolig omkring som den blod vädrande
tigern, lät kalla till sig fru Kristina. Han kunde
i sin ängslan ej känna ro, så länge han icke hade
äfven hennes i Danzig varande son i sitt våld. En fri
Sture var för hans makt en stadigt hotande fara. Han
befallte henne nu att sända bud efter sonen. Hon
nekade: det var ju honom nog, att han hade henne med
tvenne söner och en dotter. Gripen af raseri och utan
att vörda hjeltemodet hos den kraftiga qvinnan, sade
han, att om hon fortsatte sin vägran skulle hon dö,
och hon skulle sjelf få välja dödssättet. Uttömd af
alla dessa pröfningar och skräckscener, skattade hon
först nu åt den qvinliga svagheten och föll afsvimmad
ned för tyrannens

fötter. Då hon åter vaknade, möttes hennes första
rediga blick af konungens dystert hotande anlete. Hon
vände sig rysande bort. »Välj!» ropade konungen åter
... för första gången svek hennes själsstyrka henne,
hon valde och utfärdade en skrifvelse om sonens
hemkallande. Men dermed var ej måttet rågadt:
Hon och de andra höga qvinnorna fördes efter det
gräsliga dådet, Stockholms blodbad, till Köpenhamn
och insattes der i Blå Tornet, hvarifrån fru Kristina
sedan flyttades till Kallundborg.

Senare tiders historieskrifvare i Danmark motsäga till
häfd vordna hårresande skildringar om den behandling
Kristina Gyllenstjerna och de andra fruarna måste
utstå i fängelset; men det oaktadt har det varit
tunga år - fångenskapen, som började hösten 1521,
räckte in på tredje året -, i synnerhet som en
pestartad sjukdom utbröt inom fängelsets murar samt
bortryckte Gustaf Wasas mor och ena syster jemte fru
Kristinas dotter Magdalena. Och intet hopp fanns,
att det skulle varda på fängelsetiden slut, så länge
Kristian II ännu satt på Danmarks tron. Men slutligen
bortstöttes tyrannen-, Gustaf Wasa besteg Sveriges
tron, och man började att i Danmark under Fredrik
I visa ett mot Sverige vänligare sinnelag, fastän
underhandlingarne fördes trögt.

Möjligen hyste Gustaf Wasa redan nu den misstro till
Kristina och Sturarne, som han under sin regering
flera gånger lade i dagen och hvilken skulle på ett så
förfärande sätt gå i arf till hans äldste son. Till
denna misstro bidrog måhända den förlikning, som
sedan i Danmark ingicks mellan Gustaf Trolle och fru
Kristina, hvilken förlikning Gustaf I fruktade for
sina egna planer mot romerska kyrkan. Emellertid blef
hon jemte sina olyckskamrater slutligen frigifven
i Januari månad 1524, hvarpå de genast, i trots af
den stränga vinterkölden, foro landvägen genom Skåne
och Småland till Östergötland, der fru Kristina i
Linköping ingick med en annan biskop, Hans Brask,
förlikning, och så vidare till Stockholm. På Gotland
rådde då den danske kaparehöfdirjgen Sören Norby,
som i sin äregirighet drömde om att blifva herre
öfver hela Sverige. För detta ändamål giljade han till
fru Kristina, under löfte att hjelpa hennes son Nils
till riksföreståndare-skåpet. Kristina svarade derpå,
att hon gerna såg sitt barns förmån, men ej om den
med fäderneslandets förderf skulle förknippas, och
gaf den tappre sjöbussen ett bestämdt, men vänligt
nej. Försök gjordes sedan att begagna sonen till
förevändning för ett uppror, men intet vittnar, att
fru Kristina hade deri delaktighet. Sonen Nils dog
1527 i Upsala. Som kändt är, utgaf sig Jöns stalldräng
i Småland några år derefter för att vara samme Nils
Sture-, och hade namnet sådan klang bland allmogen,
att han verkligen kunde bringa den under namn af
Dackefejden kända resningen 1ill stånd. Men fru
Kristina affärdade ett bref till den falske Sture,
hvari hon kraftigt förnekade honörn och afgaf den
försäkran, att hon sjelf sett sin sons död.

Samma år sonen dog gifte sig Kristina Gyllenstjerna
med Johan Thuresson af Tre Rosor, inom hvilken oroliga
slägt hon sökte hindra uppgjorda stämplingar mot
tronen. För öfrigt tillbragte hon i afskildhet och
landtlig ro sin öfriga tid på sin ärfda sätesgård
Hörningsholm, der hon slutligen, mätt på år och i
tidig qvinnoålder hårdt pröfvad, slutligen afled år
1559, ett år fore Gustaf Wasa sjelf, som säges hafva
fällt tårar vid den vördade, ädla fruns frånfälle,
hvilken väl vore förtjent af en minnesstod i bronsens
drag. Med skalden utbrista vi:

Men det är minnet blott, som hedrar dig ännu; Och
ingen, ingen vård ditt lof för verlden stafvar! Dock
hvad? Den dygdige begär, behöfver ju Ej katafalkers
prakt, ej marmprprydda grafvar;

Nej, annan ära tillhör dig;

Det rum, der du får hvila njuta,

Der skola svenskar samla sig, När lagen lider våld
och friheten vill luta;

Der hjelten öppna skall din sten;

Der fria hämdetårar blanda

Med stoftet utaf dina ben, Och slafven friskna till
vid fläkten af din anda.

Axel Krook.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0071.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free