Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olivträdet - Vidtsköfle. Maximilian Axelson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olivträdet.
^ livträdet härstammar sannolikt från Österlandet,
kom sedermera till Attica i Grekland och odlas nu
i alla kustländer vid Medelhafvet samt dessutom
på Canarie-öarne. i Sydafrika och Amerika. Med sin
spridda grenbyggnad, sina på öfre sidan mörkgröna, på
undre sidan hvit gråa blad, som likna videns, skänker
det åt landskapet en egendomlig karakter. Det bär srnå
hvita blommor i korta, täta klasar; dess frukter, de
allmänt kända oliverna, utgöras af en oval stenfrukt,
af ett dufäggs storlek, till färgen svart, violett,
röd-aktig eller grön samt omgifven af grönhvitt kött.
Från de äldsta tider egnades olivträdet en gudomlig
dyrkan. Hos grekerna var det helgadt åt Pallas
Athene och en sinnebild af kyskheten, hvarföre blott
kyska ynglingar och jungfrur fingo bryta och samla
frukterna. En krans af olivgrenar var hos grekerna
den största utmärkelse för den om fäderneslandet
högt förtjente medborgaren, liksom ock det högsta
segerpriset vid de olympiska spelen. Olivgrenen var
vidare fredens symbol, och besegrade, som kommo för
att bedja om fred, buro olivqvistar i händerna.
Oliven, likasom orangen, är ytterst ömtålig och
kräfver mycket omsorgsfull skötsel. Dess älsklingsort
tyckes vara den i så många andra afseenden lyckligt
gynnade nejden kring Mentona, der medeltemperaturen är
blidare än både i Kom och Neapel och der termometern
på hela tiden från 1818-70 endast fyra gånger fallit
under noll och då endast för några timmar eller dagar.
siastiska beundran i stället för vederviljan. De
gamla ekarne i skogen vid Fontainebleau väckte ej
en så liflig känsla hos mig då jag första gången
såg dem. Mentonas oliv är utan möjlig motsägelse
konungen bland medelhafsländernas träd. Aldrig
förstörd, icke ens skadad af frosten, uppnår den
på denna välsignade kust en i sanning fenomenartad
utveckling. Att angifva någon ålder för dessa träd
synes omöjligt. Yid Cap Martin finnes några, som,
efter hvad det påstås, härstamma från tiden för det
romerska kejsardömet. De äldsta
äro äfven de vackraste-, de antaga former, så
sällsamma; de kasta sina grenar så nyckfullt,
så fantastiskt mot himmelen; deras löfverk, som
låter vinden spela igenom sig medan det uppfångar
solstrålarne, är så förtrollande lätt, så underbart
luftigt och fritt, att man har svårt att aflägsna
sig derifrån och, när man går, lofvar sig att komma
igen. Om man vandrar i deras skugga eller betraktar
dem från en närbelägen höjd, väcka de samma känsla
af beundran, synnerligast om våren, när deras blad
antaga en egendomligt vacker, ljusgrön färgton.»»
Oliven blommar i April och lemnar en skörd om året. Af
de mogna frukterna beredes den för medicinen,
hushållet och teknologien så vigtiga olivoljan;
de omogna inläggas på olika sätt, vanligen i salt
och ättika, eller ock torkas de, och äro i sådant
skick mest omtyckta af söderns folk. Trädets starkt
adstringerande bark, liksom äfven bladen, besitta
feber-fördrifvande egenskaper. Det ur äldre stammar
framsipprande hartset, som luktar likt vanilj och
innehåller ett kristalliniskt
w Jag är skyldig oliven en lysande upprättelse», säger
en fransk resande, som besökt denna trakt. »Mången
gång har jag vågat anse den med förakt. När jag såg
oliverna på Provences slätter och kullar föreföllo de
mig - hvad de också verkligen voro - små, tarfliga och
fula. När tidningarne berättade att frosten förstört
alla oliverna kring Toulon och Nimes och flödade af
medlidande med de stackars ägarne, gladde jag mig
nästan åt att slippa se dem mer! Men när jag från
Turbi till fots nalkades Monaco och, än mer, när jag
passerat Cap Martin, trädde småningom den mest entu-
Olivträd.
(Teckning af Taylor.)
ämne, olivin, användes i hela Italien att blanda
uti röktobak. Oliv-trä antar en vacker polityr
med svarta fläckar och ådror på gröngul botten och
användes derföre mycket till finare snickare- och
svarfvare-arbeten. Koten skall lemna ett snidämne,
hvars färg och teckning gifva den en förvillande
likhet med florentinsk ruin-marmor, samt användes
till förfärdigande af ett slags mycket omtyckta
snusdosor. Olivträdet är sålunda af stor vigt
för handeln och industrien och dess odling utgör
hufvudnäringen i många delar af Sydfrankrike, Italien
och Spanien.
Vidtsköfle.
namnet Vidtsköfle ligger en viss hemlighetsfull klang,
härrörande från sägnen om w spöket» på nämda slott
och hvilken mycket utbredda sägen äfven kommit detta
skånska herresäte att blifva vida beryktadt. Innan
man fått någon närmare kännedom om den åldriga borgen
framstår den derföre ock lätt i vår föreställning med
en öfver mur och tinnar hvilande dyster prägel. Men
huru ser väl det gamla slottet ut? Författaren af
denna uppsats, som under eftersommaren år 1875 hade
tillfälle att från Kristianstad göra en utflygt till
det ett par mil söder om denna stad be-
lägna intressanta stället, skall försöka att något
närmare redogöra för detsamma. Den visserligen i sig
sjelf intresseväckande resan dit förbigår jag likväl
enär det rika ämnet ändock torde komma att ganska
starkt anlita utrymmet, och börjar alltså med, att då
man kommit slottet helt nära, mötes ögat först af en
allé af höga alar, lönnar och kastanjer; något rödt
föremål skimrar till venster fram emellan träden;
ett par väldiga bokar utbreda sitt dunkla tak ofvan
den vägfarandes hufvud; en solbelyst vattenyta, som
afspeglar ett par simmande svanor, ligger öppen för
ögat, och på dess motsatta strand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
