- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
70

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vidtsköfle. Maximilian Axelson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

70

Uti en tryckt berättelse »om spöket på Vidtsköfle gård
i Skåne» omtalas följande händelse: En ung, vacker
men egenkär och lättsinnig herre, grefve Mauritz
L., qvarstannade efter en bal på Vidtsköfle öfver
natten och fick på egen begäran ligga i ett tornrum,
hvarest spöken sades grassera. Yid midnatten såg han
på väggen i månskenet en svart punkt, som allt mer
och mer förstorades och slutligen antog skepnaden
af en menniska, som lösryckte sig från muren och
stod framför honom såsom en munk, klädd i kåpa,
gördel och radband. Munken fastade på grefven en så
uttrycksfull och om brott och samvetsqval talande
blick, att denne uppskakades och knappt kunde hemta
sig nog för att fråga munken hvad som oroade hans
själ. Men när munken öppnade sin mun till svar,
betogs grefven af en så häftig fasa, att han föll
sanslös tillbaka i sängen. Följande morgonen var den
lättsinnige ädlingen en annan menniska, och gifte sig
en tid derefter med en ung, skön fröken, med hvars
kärlek han dittills blott gäckande lekt.

Den förste med säkerhet kände ägaren till Vidtsköfle
är en Gregorius Persson, som år 1355 skref sig »aff
Wittskyfle i Skåne». Omkring år 1400 finner man gården
i Brahe-slägtens ägo, och dess förste innehafvare med
det namnet hette Axel Brahe. Omkring 200 år sutto
personer af Braheätten som ägare till Vidtsköfle,
hvars namn derunder skrefs -på mångahanda olika sätt,
såsom: Witsköle, Wesköle, Wed-skell, Widskiolde,
Wedskiölle, Wijdskylda, Wiskölle och Vit-scholia. På
1700-talet skref man Vitshöfla, hvarigenom öfvergången
gjordes till ställets nuvarande namn.

År 1452, då svenskarne under Karl Knutsson härjade
i trakten, försvarades Vidtsköfle af Peder Axelson
Brahes enka, Brita Thott, då hennes folk med på
stället befintligt skjutredskap dref svenskarne
tillbaka. Det nu varande slottet var då ännu icke
bygdt, utan låg gården på den tiden två å tre bösshåll
norrut ifrån Vidtsköfle kyrka, på den plats, som ännu
kallas »Gamlegård» samt var, äfven den, omgifven af
vattengrafvar. Den hjeltemodiga fruns söner, Axel
och Nils, af hvilka den förre var riksråd, voro båda
stora vänner och gynnare af presterskapet, och dels
skänkte flera hemman till ett kloster, dels stiftade
ett altare i Vidtsköfle kyrka. Herr Axel hade fattat
ett synnerligt tycke för gråbrödramunkarne i Ystad
och flyttade derföre slutligen till nämnde stad,
der han i Gråbrödraklostret blef begrafven. Munkarne
voro derföre också nog artiga, att sedermera ställa
till ett underverk vid hans graf, då denna flera
år senare skulle rensas och igenfyllas. Grafstenen
var så tung, att åtta starka karlar behöfde ett helt
dagsarbete blott för att upptaga och på kaflar rulla
den undan. Men hvad hände? Jo, då de åtta männen
påföljande morgon återkommo, för att fortsätta
arbetet, låg, till deras stora häpnad, grafstenen på
sin gamla plats. Hvem hade väl gjort detta, om icke
den aflidne herr Axel sjelf, och var icke det ett
underverk? Den döde hade synbarligen vredgats öfver
att ej få ligga i ro och genom stenens återflyttande
velat gifva sitt missnöje till känna. Ingen af
ar-betarne vågade derföre vidare taga någon befattning
med grafven, utan lät man den stå orörd.

Efter de båda bröderna Nils och den nyssnämnde Axel
blefvo deras söner med alldeles samma namn Vidtsköfles
ägare. Dessa kusiner gingo helt olika öden till
mötes. Då nämligen Sören Norby, »Guds vän och alla
menniskors fiende», sökte med vapenmakt på Danmarks
tron återuppsätta Kristian den andre, slöt sig herr
Nils Brahe plötsligen till Norby, för hvars räkning
han uppbådade flere tusental bönder, af hvilka en god
del rönte det ödet att blifva nedhuggna. Herr Nils
sjelf råkade ej bättre ut; han dömdes till döden och
blef år 1529 i Malmö afrättad. Hans del i Vidtsköfle
blef då visserligen indragen till kronan; men hans
kusin, riksrådet Axel, som under striden med Norby
stått på kung Fredriks sida, fick snart inlösa hr
Nils’ andel, hvarförutan han hedrades med ej mindre
än åtta särskilda beskickningar till Sverige.

Axel Brahes son Jens påbörjade, år 1553, uppbyggandet
af det nuvarande slottet, men fick ej se detta
fulländadt. Fullfärdigt blef det först år 1577,
då hans son Henrik var gårdens ägare.

Om Henrik Brahe berättas en högst egendomlig
historia, hvilken kunde blifva ett godt ämne för
en romanförfattare. Herr Henrik, berättas det, var
trolofvad med en fröken Lena Thott, men blef derunder
gripen af ett så djupt svårmod, att han sällan talade
med någon och icke ens ifrågasatte att fullborda
det tilltänkta äktenskapet. Djupt grubblande, man
vet icke på hvad, irrade han under denna tid som
oftast omkring i mark och skog, och fästmön, som
slutligen började finna denna väntan alltför lång
och drog i tvifvelsmål, huruvida hennes tro-lofvade
skulle göra allvar af deras förbindelse eller icke,
var redan betänkt på att ingå en ny sådan, då en
underbar händelse kom att gifva saken en helt annan
vändning. Den dystre herr Henrik mötte en dag, under
sina ensliga vandringar i skogen, en liten man, som
gaf honom ett med taggar försedt hjul af guld. Detta
tillrådde honom den lille mannen att han då och
då skulle vrida omkring och dervid för hvarje gång
uttala de orden: »Hjelp voss du helige Trefaldighet!»,
hans lidande själ skulle då blifva frisk igen. Herr
Henrik följde den okändes råd, blef befriad från sin
sinnessjukdom och gifte sig strax derpå med fröken
Lena. Till åminnelse häraf säges Henrik Brahe, då
slottet fulländades, hafva låtit öfver flere spislar
anbringa stenar med sitt och hustruns vapen jemte
små taggiga hjul och det ofvan anförda tänkespråket,
som den lille mannen lärt honom, då han gaf honom
det lyckobringande guld-hjulet. Inne å borggården
ser man ännu söder om inkörsporten, ofvanför en
dörröppning, en smal, fyrkantig sten med inskriften:
»Hielp. wos. du. Hellige. Trefaldighed. Anno 1577»,
samt på sidorna derom: »Henrik Brahe» och »Lenne
Thott», och under hvartdera namnet ett taggigt hjul.

Efter Henrik Brahes och hans makas död öfvergick
Vidtsköfle till en ännu mera lysande slägt,
den Barnekowska, som i långt öfver tvåhundra år
hade det i sin ägo. Dess förste innehafvare af
sagde ätt var Kristian Barn eko w, som genom sitt
giftermål med Henrik Brahes dotter Margareta fick
gården i arf. Denne ädling, utan tvifvel en af
Danmarks ypperste män, var, såsom en mycket lärd
samt för öfrigt högt begåfvad och erfaren man,
använd i många beskickningar till främmande hof,
men utmärkte sig äfven, vid slutet af sin lefnad,
såsom krigare. I den då pågående striden med Sverige,
hvarunder Barnekow tjenstgjorde som öfverste, offrade
han sitt lif för den store Kristian den fjerde, då
denne i träffningen på Kölery hed i Halland, den 24
Februari 1612, förlorade sin häst, men fick Barnekows
i utbyte. Den högsinte ädlingen säges dervid, enligt
Barfods uppgift, ha yttrat: »min häst ger jag åt eders
majestät och uppoffrar åt fienden mitt lif», hvaremot
Ljunggren återgifver hans ord sålunda: »Jag lemnar
min häst åt konungen, mitt lif åt fienden, min själ
åt Gud», hvilket yttrande, såsom ännu ridderligare,
bättre tyckes stämma öfverens med den fosterländske
mannens hela uppträdande. Kristian Barnekow, som en
stund, hållande sig i hästens sadel, följde konungen,
tröttnade slutligen, emedan marken var betäckt med
djup snö, och blef strax derpå af den förföljande
fienden nedhuggen, dock först efter ett bjeltemodigt
försvar.

Många andra anmärkningsvärda händelser äro förenade
med minnet af Vidtsköfles innehafvare. Så förekommer
bland annat om enkan efter nyssnämnde Kristian
Barnekows sonson (också kallad Kristian) följande
berättelse. Fru Barnekow, född Brita Skeel, kom en
afton, under en resa till sitt fädernegods på Seeland,
till ett värdshus, kalladt »Roeskildes krog», der
hon stannade en stund, för att beta hästarne. Men i
trakten uppehöll sig just då en hop röfvare och några
af dessa passade på och söpo fru Britas kusk full,
hvarefter en af röfrarne påtog kuskens kläder samt
äfven intog dennes plats på kusksätet. Emedan det
redan var mörkt, gaf fru Barnekow ej akt på detta
ombyte; men då kusken-röfvaren, efter en stunds
körande, från stora vägen vek af inåt en skog,
kom hon under fund med huru det förhöll sig. Med
stor själsnärvaro aftog hon då ögonblickligen sitt
ena strumpeband, gjorde deraf en rännsnara, den hon
kastade öfver röfvarens hals, och lyckades verkligen
strypa denne. Sjelf fattade hon derefter tömmarna och
kom lyckligt undan. Till ett minne häraf uppsattes
sedermera i Vidtsköfle

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0074.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free