Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vidtsköfle. Maximilian Axelson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
här utvecklat en verksamhet, som i alla afseenden
varit fruktbringande. Slottet har derunder reparerats,
en mängd uthusbyggnader hafva blifvit uppförda samt
flera underlydande gårdar bebyggda, och jordbruket
blifvit så uppdrifvet, att redan 17 år efter denne
ägares öfvertagande af gården, utsädet å densamma
varit lika stort som afkastningen var, då han
tillträdde den. Efter nämnde förtjenstfulle mans död
har Vidtsköfle öfvergått till hans barn, af hvilka
äldste sonen, löjtnant Carl Gustaf Stjernsvärd för
närvarande är ställets disponent.
Sedan jag sett den gamla borgens murar gick jag att
närmare bese dess omgifningar. - Hvilka angenäma
promenader erbjödos icke här! Än följde jag
stränderna kring
slottsgrafven, der jättehöga pyramidal-poplar,
vidt famnande askar och yppiga kastanjer beskuggade
min väg; än strofvade jag omkring i den vidsträckta
parken,
- en skapelse af Rudolf Hodder Stjernsvärd - der
vandraren kan hvila sig under bokars eller lönnars
skyddande tak; der han kan se björk och
gran vid sidan af det dubbelblommiga hag-
tornsträdet . eller hängbokens ochhäng-askens
behagligt rundade hvalf; der han kan genomgå en
villo-sam labyrint med väggar af rödbok och af venbok;
der han kan från bro-arne öfver de små kanaler,
som från en källa vesterut slingra sig fram genom
parken, se fiskarnes sprittande lek i vattnet eller de
ståtligt simmande svanorna. Har den besökande njutit
häraf, kan han, såsom jag gjorde
- möjligen i sällskap med ställets kunnige gartner
- begifva sig till den fruktrika trädgården, der
vackra vindrufskast finnas,
grenar ut öfver den genom dess skugga mörka
vattenspegeln. Om de andra blommorna och träden,
i sin rikare, gladare drägt, förde tanken till detta
ställes mera lysande och festliga dagar; så tycktes
mig denna tårpil i stället vara en påminnelse om alla
de tårar, som här blifvit fällda, om alla de lidanden
och qval, ömma menniskohjertan här kännt. Huru oroligt
måste icke dessa hafva klappat, då en Nils Brahe som
upprorstiftare gick fogelfri, intill dess bödelsyxan
slutade hans lif; då den själslidande Henrik af samma
slägt, på ensliga skogsstigar, utan ro irrade omkring;
då den stor-
sinnadé Kristian Barnekow gjutit sitt ädla blod för
landets kung; eller då dennes ättling, den unge Kjell
Kristoffer, fallit ett offer för lågsinte afundsmäns
hat! - För alla dessa hjertesorger och ännu flera
föreföll mig tårpilen vid Vidtsköfle slott som ett
stumt, men ändå lefvande uttryck.
Invid detta enkla träd sågs, för vid pass tjugo
år sedan, mången gång en enkel flicka i svärmiska
drömmar försänkt. Hon bar ett helt borgerligt namn,
hon hette Anna Andersson. I sin ungdoms blomstrande
dagar gick hon här, men ej allena. Yid hennes sida
sväfvade sångmön och hviskade i hennes öra:
"Sjung för strålen, Der han leker Mellan trädens blad
; Sjung för bäcken, Der han sorlar Uti ljusets bad!
Sjung för ängen, Der hon hvilar Uti qvällens glöd
Med små blommor Vid sitt hjerta!"*)
Och den unga lydde den manande rösten och sjöng; men
hvar och en, som rätt lyssnat till de tonerna, har i
dem funnit en återklang från en själ med djupgående
både tanke och känsla.
der persikor och aprikoser, fikon och mullbär mogna,
och der så mycket annat ur växtrikets ymnighetshorn
är att hemta. Ett af de föremål, som mot slutet af
mitt besök på stället länge fängslade min själ,
var ett helt enkelt, i allmänhet föga beaktadt
träd, - en tårpil, som strax till venster om stora
slottsbryggan stod lutad öfver vattnet. Huru länge
den stått der visste man icke; men gammal var den,
det kunde man se. Helt nära den stolta borgen, nära
en mängd främmande, mera förnämliga växter, stod den
här, nedböjd, sträckande sina långa
Ben nyfikna*
(Efter en tafla af W. Arnberg.)
Då jag slutligen sade Vidtsköfle farväl, var det
ej utan en känsla af saknad. Ty många märkvärdiga
herregods har jag inom vårt land sett, men få, om
ens något, så rikt på minnen som detta. Och då jag
genom den tysta, ödsliga furuskogen for bort derifrån,
tänkte jag derför, med skaldinnan, söm der fostrats:
"Farväl, dock ej farväl!
Vi skiljas; men jag tar dig med
I ramen af min själ."
Maximilian Axelson.
*) Dessa så väl som de i skildringens slut
förekommande verserna äro hemtade ur den i
Familj-Journalen offentliggjorda, anslående diktcykeln
"Aslögs drömmar på Spangarhed", af Anna A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
