- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
74

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett äfventyr i Japan (Forts. fr. föreg. häfte sid. 53.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

74

omöjligheten att i det skick, hvari hans fartyg
befann sig, inlåta sig i strid. Det blef då beramadt,
att de skulle gå förbi Miako och under falsk flagga
inlöpa i en längre söderut belägen hamn, der de hade
all anledning att icke befara något sammanträffande
med fiendens fartyg och der Aschwelotte i allt lugn
kunde få sina skador botade. De båda fartygen lade
här ombord med hvarandra, och under det den skadade
maskinen iståndsattes, öfverflyttades en del af
Kattens rikliga kol förr ad ombord på Aschwelotte.

Man styrde åter kurs på Miako med fast beslut
att nu inlåta sig i strid. Men åter uppstod ett
dröjsmål. Midt i natten råkade Aschwelottes maskin
ånyo i olag; emellertid och då den ännu kunde göra tre
knops fart Öfverenskom man om att låta Kaiten gå före
och börja striden, under det att Aschwelotte, mindre
snabbgående, skulle inträffa midt under bataljen och
med sina friska trupper afgöra segern.

Som sjelfva äfventyret kan sägas här få sin egentliga
början, meddelas nu i oafbruten följd befälhafvarens
på Aschwelotte t monsieur Eugene Collaches, egen
berättelse:

Morgonen den 6 Maj var hafvet lika lugnt, som då vi
lemnade Hakodadi; drufvorna på våra kanoner blänkte i
solen och ljuset återkastades likt tusen blixtar från
sabelklingorna, som mina stridslystna japaneser redan
höllo färdiga för den blifvande striden. Vi voro på
ungefär två mils afstånd från inloppet till Miako;
Kaiten hade redan ångat in genom hamnmynningen och
nyss försvunnit ur vår åsyn. Plötsligt ljöd det första
kanonskottet och kom allas hjertan att klappa; dess
dunder fortsattes oafbrutet vid pass tjugo minuter
under det en tjock rök höjde sig öfyer den landtunga,
som dolde inloppet till viken. Jag och mitt folk
befunno oss i en lätt begriplig öfverretning. Der,
på en qvart mils afstånd från oss, kämpade man och vi
kunde ingenting se; det var full strid, och vi voro
icke der! Vi förbannade vår usla maskin, som sålunda
gjorde oss vanmäktiga. Jag lät forcera maskinen
så mycket som möjligt, och vi lade slutligen om på
babord för att gå in i viken, då kanonaden plötsligt
tystnade. Snart visade sig Katten, som eldade på af
alla krafter, såsom vi kunde se af den tjocka rök,
som utgick från hans skorsten, och följande kusten
samt uppbjudande hela sin styrka, styrde kurs mot
norr. Helt bestört lät jag genast visa en signal för
att begära upplysningar; intet svar. Jag beledsagar
min signal med kanonskott; ännu intet svar, och ändock
voro vi så nära, att man med blotta Ögat bort kunna
urskilja signalen. Ur stånd att veta hvad jag skulle
tro och beslutad att skaffa mig visshet om hvad jag
hade att göra, lät jag lägga helt öfver på styrbord
för att söka afskära Kaiten vägen. Men, tack vare
sin öfverlägsna hastighet, passerade han förbi oss
och var snart försvunnen vid horisonten.

Jag visste icke hvad jag skulle tro eller företaga,
då jag händelsevis kom att vända mig om och stannade,
slagen af det oväntade skådespel, som tedde sig för
min blick: bakom oss nalkades de fiendtliga fartygen;
under vår manöver, för att upphinna Kaiten, hade
de utkommit ur viken och gingo nu framåt i batalj
ordning: främst gick rammfartyget Stonewall, tätt
bakom och på dess styrbords låring Kassunga-Maru och
längre bakom dem tre avisoångare i frontlinie. Vi hade
hela den fiendtliga eskadern på oss. Här gällde det
att fatta ett hastigt beslut. Med den obetydliga fart
vi gjorde var det fåfängt att tänka på flykt. Om vi å
andra sidan inläto oss i strid skulle vädurskeppet med
en enda stöt af sin fruktansvärda bräcka ögonblickligt
köra oss i sank, enär vi ej kunde vända så fort som
behöfdes, och vi skulle således ej ens hafva den
trösten att få strida innan vi dogo. Bäst var att
draga fördel af vårt obetydliga försprång för att
kasta oss på kusten, lemna fartyget och sedan spränga
det i luften i stället för att låta det tagas. Vi
hade i så fall en möjlighet att kunna rädda oss bland
Nambus berg eller måhända till och med åstadkomma en
ny resning inom provinserna Sendai och Nambu och på
så sätt med ens gifva striden en ny vändning.

I hvilket fall som helst löpte vi icke på detta
sätt större fara, än om vi stannade ombord. Mitt
förslag antogs genast af flertalet bland de japanska
officerarne. Jag lät sätta kurs

på närmaste delen af kusten och begagnade tiden
för att klara båtarne och låta i dem nedfira det
nödvändigaste - vapen och ammunition. Olyckligtvis
hade japanesarne inga skeppsskorpor, och det lät sig
icke göra att medtaga rissäckarne, hvilka utgjorde
den hufvudsakliga provianten.

Plötsligt fingo vi en våldsam stöt, hvarvid masterna
böjdes starkt framåt; Aschwelotte hade kört upp på
grund ungefär hundra alnar från land. Hela skeppet
blef nu med ens skådeplatsen för en obeskriflig
förvirring: allt som icke kunde medtagas slogs
sönder och kastades i hafvet; kanonerna förnaglades,
maskindelarne krossades med slag af släggan. Det var
omöjligt att i denna förvirring söka upprätthålla
någon ordning; jag var ensam bland sjutio japaneser,
som samtliga förlorat all sinnesnärvaro. Jag måste på
en och samma gång vara Öfverallt; på ett ställe slogs
man, för att komma ned i båtarne, som ännu knappast
hunnit klargöras, och jag måste uppbjuda hela min
kallblodighet för att lugna dem och förhindra en
brådska, som måste föranleda olyckor; med revolvern
i hand sprang jag fram och åter på däck för att hålla
folket i ordning.

De första båtarne blefvo slutligen utsatta; en del af
manskapet skulle återföra dem, medan de andra väntade
på stranden.

Så när som på två eller tre ställen, der en
uppklättring, fastän ytterst svår, ändock var möjlig,
företedde hela stranden en lodrät klippvägg; till
höger fanns en klippremna, som, på samma gång den
underlättade uppklättringen, erbjöd ett skydd mot den
eld, som fienden antagligen ej skulle dröja att öppna
mot oss; jag hade ämnat att allesammans skulle taga
denna väg; jag gaf order derom, och tre fjerdedelar
af det i land förda manskapet väntade redan på
sina kamrater, då vårt folk, intaget af en panisk
förskräckelse vid åsynen af de fiendtliga fartygen,
som hittills varit dolda bakom Asehvelottes skrof,
lemnade både båtarne och sina kamrater i sticket,
sprungo om hvarandra och sökte på måfå och utan
ordning klättra uppför klipporna, lemnande de som voro
qvar ombord åt sitt öde. I ett nu ryckte jag af mig en
del af kläderna, släppte mig i hafvet och, hållande
med ena handen mina vapen Öfver vattnet, medan jag
simmade med den andra, hann jag med några tag till
stranden, der jag med befallningar och hotelser tvang
åtminstone så många af flyktingarne att vända om,
som behöfdes för att sköta båtarne. Nu återvände jag
med dessa till fartyget, och en halftimme senare var
allt manskapet i land.

Jag var den siste som lemnade fartyget. Dessförinnan
hade jag dock satt eld på en lång svafveltråd,
som stod i förbindelse med »rummet», der jag låtit
hopa alla de karduser och kartuscher, som vi icke
kunnat medtaga.

Komna i land började vi att bestiga branten i det
vi klängde oss fast vid klippornas skrofligheter,
vid grästufvor och allt som kunde erbjuda något
slags stöd.

Knappast hade vi hunnit anträda vår färd förr än
Stone-ivall och Kassunga-Mam, som ända hittills hade
observerat oss utan att oroa oss, öppnade eld på oss
med sitt artilleri. Lyckligtvis tycktes ingendera
af dem vara försedd med skrot: Stonewall slungade
kulor af trehundra skålpunds tyngd och Kassunga-Maru
haubitsgranater. Vi förlorade endast två man, och
dessa voro ibland dem, som, i trots af mina order,
icke inväntat mig, utan tagit en annan väg. Den
ene, som träffades midt i kroppen af den ofantliga
jernmassan, blef bokstafligen söndersliten; kulan
passerade öfver hufvudet på den andre, men då den
slog ned i marken ofvanför honom lösslet den några
jordklumpar, som nedföllo på den olyckliges hufvud,
hvarvid han vacklade bakut, förlorade jemnvigten
och föll från en höjd af tretio alnar samt krossades
mot klipporna.

Efter en ytterst mödosam klättring nådde vi höjden
af strandbranten och satte oss ett ögonblick för
att pusta ut i det skogssnår, som betäckte höjden. I
samma ögonblick sågo vi en tjock pelare af eld och
rök plötsligt höja sig mot himmelen, en fruktansvärd
explosion hördes, luften förmörkades af en massa
spillror, som flögo öfver våra hufvuden och nedföllo
på långt afstånd: Aschwelotte hade sprungit i

luften. -
(Forts.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0078.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free