- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
75

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om matsmältningen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Om

af de intressantaste samlingar i verlden är South
Kensington Museum i London. Den som der gjort ett
besök, kan knappt hafva undgått att gifva akt på
en uppmärksamheten särdeles fängslande samling,
som visar de relativa myckenheterna af de olika
ämnen, hvaraf mennisko-kroppen är sammansatt. Inom
födoämnesafdelningen är det skåp, som innehåller
dessa prof, ett bland de föremål, som utöfva största
dragningskraften och vanligen är det omgifvet
af en mängd, både unga och gamla besökande, som
med förundran förnimma, att deras kroppar bestå
af åtskilliga ämbar vatten, en massa brännkol,
tillräcklig att dermed koka en god middag, en
myckenhet vätgas, tillräcklig att fylla en liten
ballong, en jernbit, stor nog att deraf göra en
pennknif, och en klump fosfor, som skulle förslå för
ett halft dussin askar med tändstickor. Jemte dessa
ämnen skall den besökande finna större och mindre
qvantiteter soda, pottaska, lim, magnesia, syre,
klor och qväfve.

Det är nämligen så, att för hvarje gång man tagit
ett steg eller till och med blott vändt om ett blad
i katalogen, har man gjort af med en liten del af sin
kropp. Om man ätit en bra frukost och är i besittning
af god helsa, kan denna kroppens minskning fortgå
någon tid, utan att man märker något, alldenstund der
då finnes ett öfverskott af material att förbruka;
men så snart krafvet på nytt blod icke mer uppfylles,
inställer sig känslan af hunger, och längtan att
anskaffa nytt material för förbrukningen gör sig med
makt gällande. Om man har ondt om tid, tager man ett
glas vin och en skorpa eller möjligen en pastej och
väntar med att intaga en kraftigare måltid tills man
kommer hem. Så snart man förtärt pastejen eller någon
annan lätt föda, försvinner känslan af hunger, och
nästan innan man lemnar förfriskningsrummet, börjar
man förbruka det nya materialet, som redan ingått i
blodet. Verkan är så att säga magisk; man kan nu gå
rak och med hurtiga steg, under det man blott några
ögonblick förut knappt kunde släpa det ena benet
efter det andra. Denna märkvärdiga förändring har
åstadkommits medelst de underbara naturprocesser,
som kallas matsmältning och assimilation.

I fråga om godtgörelsen af den sköfling, som
oupphörligt försiggår inom våra kroppar, hafva vi
att taga i betraktande tvenne processer, af hvilka
hvardera är noga åtskild från den andra, nämligen
matsmältning och assimilation. I stället att söka
lemna noggranna definitioner på hvad som förstås
med dessa båda ord finna vi det mycket både lättare
och angenämare att med läsaren förflytta oss till
South Kensington och följa de flerfaldiga steg,
genom hvilka en vanlig frukost förvandlas till
blod, muskler och ben. Matsmältningsprocessen kan
sägas begynna långt innan vi ens se vår föda, ty
på afvelsgården har man lagt sig mycken vinning om,
att den fårbog som framsättes för oss må vara saftig
och mor och kokerskan har understödt hans bemödanden
genom att uppbjuda all sin skicklighet till att
vidmakthålla och föröka dessa goda egenskaper;
och detta är just i sin ordning, ty vi skulle finna
tuggningen utomordentligt svår, ja nästan omöjlig,
om icke våra munnar fylldes med ett rikligt förråd
af saliv, som icke blott hjelper oss att söndertugga
födan till en mjuk massa, utan äfven att förnimma dess
smak och svälja den. En tid antog man att saliven
var ett kraftigt lösningsmedel för den föda vi taga
i munnen, men talrika experiment hafva ådagalagt att
densamma i fråga om djuriska ämnen i alla händelser
verkar blott mekaniskt. Hvad emellertid födoämnen ur
växtverlden angår, så börjar dessas smältning på ett
ganska egendomligt sätt. Om vi taga en bit torrt bröd
i munnen och tugga det till en deg, skola vi finna,
att det gradvis blifver sötare, ju mer det blandas
med saliven. Denna säregna verkan kan svårligen
förklaras utan att ingå i en djupare behandling af
ämnets kemiska sida, men det må dock här erinras
derom, att bröd, potatis och i sjelfva verket de

flesta vegetabiliska födoämnen innehålla en
anmärkningsvärd myckenhet stärkelse, hvaraf en del
genom salivens inverkan förvandlas till socker. Med
detta sakförhållande för Ögonen bör det icke vara
svårt att förstå, huru det kommer sig, att en klen
och sjuklig person kan vara i stånd att smälta ett
stycke hårdt, torrt bröd, under det en skål tunn ärr
o wmj öls vallin g vållar honom svåra smärtor af störd
matsmältning. Ju torrare brödet är, dess större är den
mängd stärkelse, som genom tuggningen medelst saliven
förvandlas till socker. Men låtom oss gå tillbaka till
den fårbog, hvaraf vi togo en munsbit. Efter det vi
hafva med tänderna sönderkrossat densamma till en mjuk
massa, afsöndras matens naturliga safter och öfvergå
till magen, der de befinna sig i en vid säck, hvars
hela yta är betäckt med helt små fingerlika utväxter,
från hvilkas alla delar en tunn vätska utgjuter
sig. Nu nedkommer i magen en massa tuggadt fårkött,
potatis och bröd, nedsköljd med en dryck vatten eller
öl. Den från de små fingerlika utväxterna afsöndrade
vätskan begynner genast verka på den tuggade födan
och understödjes vid sin förrättning af bukens
muskler, hvilka, genom en följd af ofrivilliga hop
dragningar, försätta födan i en kringgående rörelse,
jemförlig med den, som förorsakas af tungan under
tuggningen. Vätskan verkar derpå kemiskt, och den
intagna födan blifver mer och mer flytande, tills
den slutligen till sin konsistens blifver som en tunn
gröt, känd under den tekniska benämningen cliymus. Den
tid, som åtgår till denna process, omvexlar betydligt
efter för handen varande omständigheter. Magvätskan
innehåller en betydlig del syra samt ett egendomligt
animaliskt element, kalladt pepsin. Den förenade
inverkan af syran och pepsinen, hvilken sistnämnda
är ett slags jäsningsämne, tillika med den ältande
rörelsen förvandlar med stor hast den animaliska
delen af födan till en mjuk deg, förutsatt i första
rummet att maten varit mor och saftig, och i andra
rummet att den har blifvit väl tuggad.

Efter det födan Öfvergått till chymus, vilja vi följa
den i dess ytterligare förvandlingar. Den grötaktiga
massa, som vi redan omnämnt, öfvergår till den
delen af kroppen, som af anatomerna är känd såsom
tunntarmen. Kort efter det den lemnat magsäcken och
medan den ännu befinner sig i den öfversta delen af
tunntarmen eller den s. k. tolffingertarmen utgjuter
lefvern derpå en egendomligt beskaffad vätska, den för
alla väl bekanta gallan. Den roll, som gallan spelar
vid matsmältningen, låter sig icke här beskrifvas,
med anledning deraf, att de fysiologer, åt hvilka
den högsta hemul tillerkännes, äro af skiljaktiga
meningar i fråga om dess verkan. Till stor del synes
emellertid gallans nytta ligga i dess förmåga att
sätta lif i muskelfibrerna, hvarigenom tunntarmen
hålles i en oaflåtlig rörelse.

Vi komma nu till den afdelning af
matsmältningsförrättningen, der födan påverkas
af den vätska (bildad af bukkörteln eller
pankreas), som utgjutes i tunntarmen strax efter
det födan fått emottaga sin vederbörliga portion
galla. Pankreas-vätskan synes till sina egenskaper
högeligen likna saliven. Den förvandlar till socker
den i födan befintliga stärkelse som genomgått magen
utan att smältas och upplöser äfven de köttrådar, som
hittills endast undergått tuggning. En annan högeligen
vigtig uppgift tillkommer pankreas, i det densamma
besitter förmåga att af fettämnen och oljor bilda
en mjölklik saft, som är af beskaffenhet att kunna
genom uppsugning upptagas i menniskokroppen. Pankreas
understödes betydligt i sitt arbete af tarmsaften,
som afsöndras genom vissa delar af sjelfva tunntarmen
och hvilken synes utöfva en lösande verkan på de
delar af födan, som trotsat de andra vätskornas
kraft; i sjelfva verket kan den betraktas såsom
ett universalt lösningsmedel. Den sålunda bildade
mjölklika saften benämnes tihylus och införlifvas
med kroppsmassan förmedelst tarmväggarnes kärl,
genom hvilka densamma föres till blodet. Dessa kärl
äro bekanta under benämningen magsaftkärl och bilda
föreningslänkarne mellan matsmältningsapparaten och
blodsystemet. Efter att hafva uppsugits, för-

10-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0079.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free