- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
79

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tills det af blomknoppen blir ett päron. Af Maurus Jókai. Öfversättning - Reineke Fuchs eller fabeln om Mickel Räf. K. W.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

79

Noga räknadt, så hade jag nu blott tjugofem päron på
trädet. Men dessa frodades ypperligt. Deras skal var
redan för tjockt för viflarnes borrverktyg och jag
tänkte redan: af dessa skickar jag två till Eutz,
två till min vän tidningsredaktören, två o. s. v.,
o. s. v.

Då kom en svår blåst och nedskakacle i ett nu hela
dussinet.

På så sätt voro tretton qvar. Ett olyckligt tal.

Ack, för viflarne voro päronskalen visserligen för
tjocka, men icke för rosenbaggens slagborr. Ty den
godhjertade naturen har försett åtskilliga djur med
allehanda skär-, borr-och kilverktyg, på det att om
det ena lilla kräket tröttnar, skall ett annat genast
kunna fortsätta arbetet. Nu återstodo ej mer än sex
päron på trädet.

Sex på hundra! Precis laga ränta.

De rodnade så vackert, de svällde ut. Det var en
njutning att endast se på dem. En vacker dag kastade
sig getingarne öfver dem. Medan de läto sig köttet
väl smaka urhålkade de det inre så grundligt, att på
tre päron ingenting mer än skalet blef qvar.

De återstående tre tänkte jag nu ej dela med
någon. Dock, huru kunna skydda dem ? Jag förfärdigade
en krinolin af tyll för hvardera af de tre päronen
och band hvar och en

särskildt vid trädet, så att hvarken storm eller
hageFeller någon mordisk insekt skulle kunna komma
åt dem.

En morgon - jag hade nyss stigit upp - kastar jag
en blick på mitt träd och upptäcker blott en af de
tre krinolinerna, i samma ögonblick såg jag ett par
gulsparfvar flyga upp och taga till flykten. De hade
förtärt de två största päronen till frukost.

Således blott ett qvar! Men huru, huru skulle jag nu
kunna bevara detta dyra lif?

^ Jag hängde kring hela trädet ett slags ståltrådsbur,
inom hvilken det stora päronet borde hänga fredadt
till och med för fåglar n e.

Och i morgon skall det plockas, jag skall låta det
gå omkring i hela kretsen af min familj och låta
dem fröjda sig åt dess doft, och sedan vi tre dagar
vederqvickt oss med dess åsyn, blir det min namnsdag,
och den till ära delar jag då päronet i så många delar
som det kommer gratulanter; allesamman skola smaka,
allesamman skola berömma det. Så skall det vara!

Ja visst -

Natten derpå stal någon hygglig menniska ifrån mig
både det sista päronet och buren!

På den masken hade jag icke tänkt!

eller fabel» orai JMIekel

l.

?öthe, detta allt omfattande, mäktiga och outtröttliga
snille, har roat sig med att föryngra den gamla fabeln
om Räf ven, hvilken allt sedan medeltiden gjort våra
förfäder nöje och stått lika högt i gunst hos både
germaniska och romaniska folk. Den tyske skalden har,
troget följande den gamla fabeln, deraf gjort ett
skaldestycke i tolf sånger på hexameter. Kaulbach,
en af Tysklands förnämsta historiemålare, hvars
Göthe-galleri gjort honom såsom illustratör känd
och högt värderad inom hela den bildade verlden,
har företrädesvis i Reineke Fuchs funnit ett tacksamt
ämne för sitt ritstift. Hans sinne för det symboliska
och ironiska kommer honom härvid bättre till pass,
än vid månget af hans stora monumentala målningar.

Då vi nu gå att i detta och följande häfte meddela
några afbildningar af dessa teckningar göra vi
härmed en början till en kortfattad framställning
af den gamla fabeln, fullt förvissade om att den
rikt flödande folkhumor, som gjorde våra förfäders
glädje, icke skall förfela sin verkan ännu i dag och
att deraf äfven något skall återstå vid den starka
förkortning af berättelsen, som denna tidskrifts
utrymmme nödvändiggör.

Konung Nobel, lejonet, har sammankallat sitt hof och
alla sina undersåter för att vid en allmän riksdag
lysa fred öfver hela djurriket. De hafva alla lydt
kallelsen, riddare, prester, borgare och bönder, man
och qvinna, gammal och ung, alla hafva de infunnit
sig, utom Mickel Räf, som i medvetandet af sina många
Ogerningar höll sig undan. Många och svåra voro ock de
anklagelser, som mot honom inför tronen framfördes. I
Ulfvens, Isegrims familj hade han anstiftat stor
äktenskaplig skandal. Af monsieur Racka, knähunden,
som på franska framför sin klagan, har han tagit
ett stycke korf. Hintse, katten, upplyser att,
hvad särskildt den korfven beträffar, så var Rackas
rätt till densamma minst sagdt tvifvelaktig, enär
han röfvat den från Hintse, som visserligen sjelf
stulit den. Emellertid instämde Hintse i klagan mot
Mickel. Man erfar vidare förfärliga saker om det svek
och våld han låtit öfvergå den fromme mannen Lampe,
haren; och Pantern lägger h. m. Lejonet allvarligen
på hjertat, att om slika ogerningar få ostraffade
öfvas, så äro både rikets välfärd och tronens bestånd
allvarsamt hotade. Icke utan framgång söker Grimbart,
gräf-svinet, att taga sin frände Mickel i försvar
genom att anföra exempel på att äfven Räfven mången
gång dragit det kortare strået; men just som Grimbart
slutat sitt tal kommer Henning,

tuppen, med hela sin familj i djup sorgdrägt;
efter honom bäres en likbår, på hvilken hvilar en
hufvudlös höna; det är Krafsfot, Hennings maka, som
ljutit döden genom en illbragd af Mickel. Denna syn
fyller församlingen med fasa och harm. Men för att
icke dömma räfven ohördan skickas Brun, björnen, med
kallelse till honom att inställa sig inför lejonet.

Efter en lång vandring hinner Brun fram till slottet
Malepertus, räfvens präktiga stamgods. Porten
är stängd med tre riglar. Brun stannar en stund i
funderingar, derefter ropar han med hög röst: »Frände,
är ni hemma? Det är jag, Brun, björnen. Jag kommer
såsom budbärare från kungen för att kalla dig att
stå till doms inför honom. Om du icke lyder, väntar
dig stegel och hjul.»

Räfven förvissar sig först om att hans murar äro fasta
och att han i nödfall genom sina hemliga underjordiska
gångar skall kunna undkomma sina fiender, derpå ser
han efter att björnen icke må hafva någon i sitt
sällskap. Slutligen Öppnar han under tusende ursäkter
för att han låtit sia gode farbror vänta. Han kunde
icke komma innan han slutat sin aftonbön, sade han.

»Men min Gud, så ni är trött! Svetten står ju er i
pannan och ni kan knappt andas. Hade hans majestät
ingen annan att sända, än eder, som är den visaste
och yppersta mannen i riket. Dock fägnar det mig
att ni kom, ty jag hoppas ni skall lägga er ut för
mig hos konungen, och väl var det att ni kom i dag,
ty i morgon skulle ni icke hafva träffat mig hemma. Då
ämnade jag af mig sjelf komma till konungen. Men i dag
orkar jag icke följa eder den långa vägen af orsak,
att jag i aftons ätit mig så mätt, att buken värker.»

Björnen sade: »Låt mig veta hvad slags mat ni
då ätit?»

»Jag fattige man», svarade Mickel, »när jag och min
hustru icke hafva något annat, få vi hålla till godo
med honung. I går afton föråt jag mig och kan för
resten aldrig rätt fördraga den maten.»

»Hvad säger ni? honung! det finnes intet bättre på
jorden», utropade björnen. »Det riktigt vattnas mig
i munnen. Käre Mickel låt mig få af den söta maten
och jag skall hjelpa er hos konungen.»

»Jag fruktar ni drifver gäck med mig», svarade Mickel.

»Nej, på min heder», försäkrade björnen, »det är mitt
fulla allvar.»

»Om så är», återtog räfven, »så följ mig, käre
farbror, jag vill föra er till en bonde, som heter
Rustfii. Han bor här

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0083.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free